Fredsförhandlingarna mellan den colombianska regeringen och FARC-gerillan verkar närma sig ett avtal. Framförallt har parterna närmat sig varandra vad gäller den svåraste delen i agendan – konfliktens offers rätt till sanning, rättvisa och gottgörelse. Vinicius Ribeiro, före detta fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, förklarar varför dagens fredsprocess i Colombia har en stor chans att lyckas.
Året var 1982 när den colombianska regeringen för första gången i sin historia inledde fredsförhandlingar med de väpnade gerillarörelserna. Fram tills dess hade ingen annan colombiansk president erkänt gerillamedlemmar som politiska aktörer. Dåvarande presidenten Belisario Betancur (1982-86) beslutade att ta ett språng ut i det okända. Han skrev på ett avtal om vapenvila och amnesti för gerillamedlemmar från FARC, men även mindre gerillor som EPL, M-19, Autodefensa Obrera samt ELN.
Efter årtionden av inbördeskrig verkade Colombia gå mot en ljusare framtid.
Så skulle det dock inte bli. Trots FARC-gerillans beslut att bilda det politiska partiet Unión Patriótica (UP), som vann stora framgångar i valet 1986, gick de aldrig med på att lämna in sina vapen. Istället använde gruppen vapenvilan för att förstärka sina trupper för att försöka besegra den colombianska staten.
Betancurs misslyckande
Före slutet av 80-talet hade det blivit uppenbart att de fredsbevarande mekanismer som ingick i Betancurs fredsavtal inte räckte för att få slut på Colombias inbördeskrig.
Men om det fortfarande fanns en strimma av hopp för Betancurs vapenvila trots fortsatta militär- och gerillaanfall, släcktes den 1985 när 35 medlemmar av gerillagruppen M-19 inledde sin ockupation av justitiepalatset.
Trots att gerillamedlemmarna visade tecken på att vilja ge upp efter bara några timmars ockupation, fördes det inga förhandlingar mellan Betancur-regeringen och gerillamedlemmarna och på drygt en dag dödade militären ett hundratal personer.
Frågan om förtroende
När gerillamedlemmarna som förhandlar fred med regeringen idag tänker på det förflutna är det dock inte ockupationen av justitiepalatset som antagligen oroar dem mest, utan Unión Patrióticas öde.
Mellan 1986 och 1998 mördade paramilitären – dåvarande allierad till den colombianska armén – cirka 4 000 UP-medlemmar. UP-massakern var för FARC-gerillan ett tydligt tecken på att de dåvarande makthavarna inte hade någon förmåga eller vilja att ge skydd till avmobiliserade gerillamedlemmar.
Professor i internationella relationer och medlem i organisationen Hijos e Hijas por la Memoria y Contra la Impunidad (på svenska ”Söner och döttrar för det historiska minnet och mot straffrihet”), Stalin Ballestero, menar att på grund av denna makabra historia kommer den största utmaningen i efteravtalsperioden vara förtroendefrågan.
Varje gång den colombianska staten och gerillagrupper förhandlade ett fredsavtal och gerillamedlemmar lämnade in sina vapen, uppstod det en förtrycksmekanism mot de avmobiliserade. Det som oroar mig mest är att i Colombia är människor utsatta för förtryck och våld bara för att deras åsikter skiljer sig från ledningens.
”Utsträckt hand och stadigt grepp”
Under andra hälften av 80-talet och igen på 90-talet lyckades presidenterna Virgilio Barco och César Gaviria göra framsteg i strävan efter fred. Med hjälp av amnestilagar övertygade de gerillagrupperna M-19, Quintín Lame och den största delen av EPL att lämna den väpnade kampen.
Syftet med Barcos och Gavirias stränga strategi som fick mottot ”utsträckt hand och stadigt grepp” var däremot inte att förhandla fram en lösning på de strukturella problem som ligger till grund för den colombianska konflikten, utan endast ge en ny chans till gerillasoldater att lämna in sina vapen utan juridiska konsekvenser.
Det säger sig självt att Barcos och Gavirias fredsförhandlingar också saknade närvaron av Colombias två största gerillagrupper – FARC och ELN – och under de följande åren fortsatte konflikten att plåga den colombianska befolkningen.
Lärdomar från det förflutna
Efter nästan tre år av fredsförhandlingar mellan FARC-gerillan och den nuvarande Santos-regeringen är nu chansen för ett undertecknat fredsavtal större än någonsin. Men vad är det som gör att dagens fredsprocess har en chans att uppnå en verklig och hållbar fred som tidigare kändes otänkbar?
Framförallt handlar det om en kombination av en försvagad gerilla och en positiv utveckling i förhandlingsmetoden. Som ett resultat av Uribes ständiga militära offensiv mot FARC-gerillan mellan 2002 och 2010 har gerillans militärmakt försvagts betydligt. Denna offensiv har dock kostat många liv och lett till ett ökat antal tvångsförflyttade i landet varav afrocolombianer och urfolksgrupper hör till de mest drabbade grupperna. Vidare har Santos accepterat att förhandla inte bara om slutet på konflikten med FARC-gerillan, utan även kring punkter som rör konfliktens strukturella rötter, landreform, en strategi för att komma tillrätta med den illegala drogindustrin, garantin för säkerhet och politisk delaktighet för FARC-gerillans medlemmar efter ett fredsavtal samt hur brott som begåtts under konflikten ska bestraffas.
Utmaningar i perioden post-avtal
Att förhandlingsparterna nyligen kommit överens om vad som ansågs vara den svåraste delen i agendan – konfliktens offers rätt till sanning, rättvisa och gottgörelse – är ett bevis på att de går åt rätt håll.
Nu har den colombianska staten samt hela befolkningen till uppgift att erkänna offren för statliga brott och ge dem en rättvis och symmetrisk behandling, menar Diana Gómez, professor i antropologi och medlem i Hijos e Hijas.
I Colombias mest krigsdrabbade områden saknas dock inte kritik mot fredsprocessen. Yenny Palacios, medlem i den afrocolombianska organisationen Cocomacia som arbetar för bland annat rätten till territorium, kräver förhandlingar med andra väpnade grupper.
Trots att vi är mitt i fredsprocessen fortsättar de väpnade grupperna att begå våldshandlingar. Det räcker inte bara att förhandla fred med FARC, utan man måste förhandla med alla olagliga väpnade grupper.
Isabel Zuleta från rörelsen Ríos Vivos menar att våldet inte kommer att försvinna om man inte kämpar mot machokulturen. Trots tidigare rapporter om kvinnors roll i fredprocessen menar hon att det inte är tillräckligt.
Fredsavtalet kommer inte att beröra det mest viktiga för att ingen av punkterna är skrivna av kvinnor eller för den diskurs som vi kvinnor vill ha. Politiken fokuserar istället enbart på män och militären.
Konflikten i Colombia har pågått i mer än 50 år. Strider mellan gerillarörelser, illegala väpnade grupper och regeringen har skördat hundratusentals offer. Förhoppningsvis kommer den pågående fredsprocessen att äntligen få slut på dödandet.
Vinicius Ribeiro
Vinicius Ribeiro är statsvetare vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet och tidigare fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia. I Colombia arbetar Kristna Fredsrörelsen för att stärka civilsamhället genom stöd till lokala organisationer, bland annat Hijos e Hijas, som verkar för fred, demokrati och mänskliga rättigheter bland annat genom skydd av MR-försvarare.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar