Omkring 300 personer har lämnat Sverige för att ansluta sig till Islamiska staten enligt Säpo. En tredjedel av dessa uppskattas vara kvinnor. Men trots att det finns exempel på kvinnor som utfört terrordåd för Islamiska staten dominerar en traditionell syn på kvinnornas roll både media och Säpos arbete. Den slutsatsen drar statsvetaren Louise Gellin i sin masteruppsats.
Deras aktiviteter är problematiska men utifrån vårt uppdrag, vilket är att hindra terrorbrott i Sverige, så gör vi ingen uppföljning.
Så kommenterade Anders Kassman, operativ chef på Säpo, svenska kvinnor som ansluter sig till terrororganisationer som Islamiska staten (IS) i september 2014. Detta uttalande är ett exempel på hur kvinnor som anslutit sig till våldsamma islamistiska organisationer underskattas som hot. Av de cirka 300 svenskar som Säpo uppskattar har lämnat Sverige för att ansluta sig till Islamiska staten i Syrien och Irak är en tredjedel kvinnor. Trots att det rör sig om en stor andel kvinnor riktar Säpo sin uppmärksamhet mot männen, då kvinnor inte anses ha kopplingar till säkerhetshotande verksamhet.
Vad som skiljer IS från tidigare våldsbejakande islamistiska organisationer är att de söker bygga upp ett kalifat. Då behövs alla för statsuppbyggandet, inklusive kvinnor. De européer som tidigare anslutit sig till våldsbejakande islamistiska organisationer har främst varit män, men IS lockar såväl män som kvinnor. Trots att det saknas tidigare exempel på kvinnor som rest från Europa för att ansluta sig till terrororganisationer finns det gott om exempel på kvinnor som varit aktiva inom sådana organisationer, till exempel i Tjetjenien och Palestina. Dådet som skakade San Bernardino i december – då 14 personer sköts till döds – utfördes av en manlig och en kvinnlig förövare, varav den sistnämnda hade svurit trohet till IS. Det går dock emot traditionella könsnormer att kvinnor skulle vara våldsbejakande, vilket gör att kvinnors våldsanvändande ofta förbises.
Enligt forskarna Caron Gentry och Laura Sjoberg åläggs kvinnliga terrorister inte lika stort ansvar för sina handlingar som manliga våldsutövare. I deras gemensamma verk från 2015, Beyond mothers, monsters and whores, argumenterar de för att kvinnor som utövar politiskt våld påmålas motiv som är annat än ideologiska för att förklara deras våldsamma agerande. För att förklara deras beteende, som faller utanför ramen för det som anses vara traditionellt kvinnligt, antas att de agerar för hämnd, kärlek eller för att de är mentalt labila. Till skillnad från manliga terrorister, som ofta beskrivs som rationella, beskrivs kvinnliga terrorister som emotionella och de antas ofta agera under influenser av en eller flera män.
Även svenska säkerhetspolisen utgår från traditionella könsnormer i sin beskrivning av hur kvinnor radikaliseras och varför de ansluter sig till islamistiska terrororganisationer. I Säpos rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige från 2010 uppges att kvinnor radikaliseras genom relationer med våldsbejakande män: ”Utifrån kända fall har de kvinnor som har radikaliserats med få undantag haft en relation med en våldsbejakande man och skulle därför kunna karaktäriseras som kontaktsökare”. Och i Säpos årsrapport från 2014 och den statliga utredningen Straffrättsliga åtgärder mot terrorismresor dras slutsatsen att kvinnor som ansluter sig till IS främst gör det ”för att gifta sig med någon av de stridande”. Genom sådana beskrivningar av radikaliseringsprocessen avsägs kvinnor ansvar och porträtteras som passiva. Likaså undermineras de ideologiska aspekterna vid förklaring till varför kvinnor går med i våldsbejakande islamistiska organisationer – kvinnorna sägs istället agera emotionellt och söka kärlek inom organisationen. Kvinnors engagemang i våldsamma islamistiska organisationer anses således inte primärt vara grundat i ideologisk övertygelse, i enighet med Caron och Gentrys teorier.
Forskning visar dock att kvinnor ansluter sig till terrororganisationer av samma anledningar som män. Enligt en rapport av Erin Marie Saltman och Melanie Smith vid Institute of Strategic Dialogue är det tre faktorer som lockat europeiska kvinnor till IS. Framförallt är det en känsla av isolation i det västerländska samhället, upplevelsen att Ummah (det muslimska världssamfundet) är under attack och en frustration över bristen på internationella aktioner för att förhindra dessa attacker som bidrar till att de radikaliseras. Bland de faktorer som lockar nämns idealistiska mål som uppbyggandet av kalifatet, tillhörighet och systerskap, samt en romantisering av upplevelsen. Dessa faktorer skiljer sig inte från vad som motiverar de män som väljer att resa. Det är således reduktionistiskt att anta att kvinnors radikaliseringsprocess skulle vara annorlunda.
Väl på plats i IS-kontrollerat område antar kvinnor ofta en traditionellt kvinnlig roll, vars primära uppgifter finns i hemmet. Samtidigt finns flera exempel på kvinnor som uttrycker en vilja att strida. Som exempel kan nämnas en kvinna som går under namnet Umm Ubaydah och kommer från norra Europa. Hon har twittrat om vikten av traditionella könsroller och att kvinnor bör stanna i hemmet, men även om att hon vill ”göra en Mulan” och ge sig ut i strid.
Det finns också flera exempel på kvinnor som anslutit sig till IS som spelar en betydande roll för nyrekrytering och som poserar med vapen på sociala medier. Den kvinnliga brigaden Al-Khanssaa verkar även inneha militära befogenheter och få militärträning. Denna brigad fungerar som en form av moralpolis i IS-kontrollerat område och de arbetar främst gentemot andra kvinnor. I ett av deras manifest står skrivet att kvinnor ska vara aktiva i politiskt våld om situationen kräver det ”såsom kvinnorna i Tjetjenien och Irak gjorde, med stor sorg”. Kvinnor uppmuntras alltså att delta i strid, dock endast om absolut nödvändigt.
Även om det verkar tillhöra ovanligheterna finns alltså exempel på kvinnor som rest från Europa till IS-kontrollerat område och där får militärträning. Det ter sig också uppenbart att alla kvinnor som ansluter sig stödjer IS våldsanvändande, varför de kan utgöra ett hot vid återvändande. Trots detta uppger Säpo i sin årsrapport från 2014 att de inte följer upp kvinnor som rest till IS-kontrollerat område och återvänder till Sverige, då de inte fått militärträning och därför inte anses utgöra något hot.
Traditionella könsnormer som antar att kvinnor är mindre våldsbenägna till sin natur kan ha influerat säkerhetspolisens preventiva arbete mot radikalisering samt uppföljning på återvändande. Därmed kan traditionella könsnormer bidra till att Säpo missar potentiella hot i framtiden. Istället bör Säpo göra en riskprövning som är oberoende om föreställningar om vad som traditionellt ansetts vara typiskt kvinnligt, till exempel genom att använda sig av ett genusperspektiv.
Louise Gellin
Louise Gellin är statsvetare. Hon har en masterexamen i internationell säkerhet från St Andrews universitet där hon fokuserat på religioners roll i internationella relationer samt terrorismstudier.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar