Klimatsäkerhet glöms ofta bort i diskussioner om MENA-regionen. Klimatförändringarna är dock ett allvarligare säkerhetshot i regionen än terrorism. Adel Elsayed Sparr, senior research fellow vid WANA Institute i Jordanien, skriver att fokus på klimatet och inkluderande institutioner i förlängningen kan råda bot på terror.
Enligt Bitte Hammargren har den arabiska våren övergått i vinter. Bakom metaforen döljer sig mycket riktigt en verklighet som präglas av förtryck, brist på politiska friheter, kränkningar av mänskliga rättigheter, nepotism och autokratiska styrelseskick. Det drabbar vanliga människor och driver dem djupare in i fattigdom och hopplöshet. Hos några få föder det en önskan att dö en martyrdöd under svart flagg. Det vi ser är alltså en sämre situation än innan arabiska våren. Då hade diktatorerna i regionen åtminstone rimlig kontroll på våldsbejakande extremism – åtminstone om vi bortser från de som stödde den.
Men för ovanlighetens skull är metaforen också intressant på ytan. Visst är situationen som en arabisk vinter anspelar på mycket besvärlig, men jag vill påstå att vi är på väg in i en arabisk sommar. Ett varmare klimat har oerhört allvarliga konsekvenser och IPCC:s prognoser för vad som komma skall är starkt oroväckande. Faktum är att det redan händer och har haft en påtaglig inverkan på dagens situation. Att bygga klimatsäkerhet kommer att vara helt avgörande för att motverka de faktorer som ligger till grund för uppkomst och framväxt av terrorism.
Dessvärre skriver Bitte Hammargren inget om detta i sin artikel; Isak Svensson skriver inget om det i sin årskrönika där MENA-regionen annars figurerar flitigt; och i Samir Shalabis diskussion om realpolitik kontra sekterism syns klimatet inte heller till. Under COP21-förhandlingarna fick regionen ingen uppmärksamhet, annat än när Saudiarabien framgångsrikt stoppade formuleringar om nollutsläpp och utfasning av fossila bränslen. I övrigt var det tyst.
Klimatsäkerhet och MENA-regionen är som två negativt laddade motpoler som inte tål att diskuteras samtidigt. Detta trots vetskapen om att klimatförändringar och otillräckliga resurser ökar sannolikheten för konflikt och sociala oroligheter. Oavsett om tystnaden beror på förnekelse, okunskap eller bristande intresse, är det märkligt givet storleken på problemet.
Låt mig ge några exempel.
En ofta förbisedd bakgrundsfaktor till dagens Syrienkris var landets värsta torka sedan mätningarna startade. Den drev 250 000 människor på flykt internt, försatte tre miljoner syrier i extrem fattigdom, och ledde till sociala spänningar, främst längs urban-rurala konfliktlinjer.
En rapport från 2015 visar att i ett ”business as usual”-scenario kommer sommaren på arabiska halvön innebära temperaturer på 55-60 grader innan 2050, vilket är över gränsen för vad en människa tål. Redan i somras dog hundratals personer under en värmebölja med temperaturer på 45-50 grader.
Värmen var en bakgrundsfaktor till sociala oroligheter i Irak i somras, när folk i stor skala protesterade mot korruptionen som man ansåg låg bakom elavbrott. Utan el, ingen luftkonditionering. Lägg till en nära 50 graders värmebölja så skulle vem som helst protestera.
I Iran skulle ett varmare klimat hota att torka ut landets färskvattenkällor, vilket inom 10-15 år kommer att tvinga uppskattningsvis 40 miljoner människor att lämna sina hem. Brist på vatten är vardag i regionen. I Gaza kommer saltvattenkontamineringen vara oåterkallelig innan 2020, och göra den lilla remsan obeboelig för 2 miljoner människor. Fem av sju länder på arabiska halvön har redan förbrukat sina förnybara vattenresurser.
Minst lika många människor drabbas i Egypten, när Nildeltat svämmar över av höjda havsvattennivåer. Om man ändå lyckas förhindra översvämningen med en lösning á la Nederländerna, så kommer saltvattenkontaminering förstöra den främsta inkomstkällan för de 40 miljoner egyptier som bor där – jordbruket. Dessutom kommer två tredjedelar av Egyptens livsmedelsproduktion från Nildeltat, vilket fördjupar fattigdomen.
Värmen i kombination med krympande färskvattenkällor hotar allt mänskligt liv i MENA-regionen, och detta är tyvärr bara toppen av ett smältande isberg. Så vad krävs för att möta det största existentiella hotet i mänsklighetens historia?
Till att börja med behöver både vanligt folk, media och politiska beslutsfattare bli övertygade om att detta är det största hotet mot mänskligheten och vår planet. Det ska inte gå att vifta bort klimatförändringar som nonsens eller någon form av kvacksalveri. Kalla mig klimatfascist, men klimatförnekelse är som att sitta i en överfull båt som läcker och vara mer orolig för att bli skjuten än att drunkna. Så länge vi tror att vi dagligen löper en stor risk att dö i en terrorattack kommer vi inte börja bygga de kapaciteter som krävs för att tackla klimatförändringar.
I ett läge där en diskurs av fara dominerar har extraordinära åtgärder, med vårt tysta medgivande, blivit det nya normala både i MENA-regionen och globalt. Det har lett till att kränkningar av mänskliga rättigheter och inskränkningar på friheter och personlig integritet blivit vardag. I terrorbekämpningens namn verkar fina ord som rättsstat, jämlikhet, samarbete, och empati vara försumbara. Inte konstigt att eftersmaken är besk i arabvärlden, som Bitte Hammargren skriver.
Klimatfrågan är transnationell till sin natur, och kräver gränsöverskridande samarbeten. Det kan synas irrelevant att prioritera klimatfrågor och hållbar utveckling i dagens Mellanöstern och Nordafrika. Men att fokusera på tematiska utmaningar, såsom klimatet där alla har något att vinna och en hel del att förlora, kan utgöra en bred plattform för samarbete och dialog. Samarbete kring gemensamma vattenresurser låg till grund för fredsavtalet mellan Jordanien och Israel, och har inspirerat projekt som The Blue Peace. Att fokusera på klimatförändringarnas konsekvenser kan följaktligen leda till önskade bieffekter av den fredliga typen.
Inkluderande institutioner, som förväntar sig kriser, kaos och andra oförutsedda händelser och planerar därefter, är därför helt avgörande för att klara av framtidens stora utmaning – klimatet. Det handlar om regional resiliens; att beslutsfattare antar ett holistiskt synsätt på ett ekosocialt system, där god samhällsstyrning, ekonomisk rättvisa, jämlikhet och lika möjligheter står i centrum. Dessutom är detta det bästa sättet att bekämpa terrorism, vilket Robert Egnell påpekar i sin reflektion efter Parisattacken.
Under stekande sol i den 60-gradiga arabiska sommaren kommer dagens utmaningar blekna i jämförelse. Om vi står handlingsförlamade och chockade inför tiotals miljoner på flykt, föreställ er vad som händer med hundratals miljoner på flykt. Jag är inte orolig för vintern; det finns, som det heter i Sverige, inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Men testa det talesättet i 55 graders värme och utan rent vatten. Då är goda råd dyra och sannolikt redan försena.
Adel Elsayed Sparr
Adel Elsayed Sparr är Senior Research Fellow vid West Asia-North Africa Institute i Jordanien. Han har en master i säkerhetsstudier från University of St Andrews och undervisar i Mellanösternstudier vid Uppsala universitet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Samir Shalabi säger
Bra skrivet! Det är sant att jag inte tog upp klimatförändringarna i min senaste artikel i Mänsklig Säkerhet men läs gärna min analys av klimatförändringarnas påverkan på Syrienkonflikten i Fria Tidningen: http://www.fria.nu/artikel/121121
Adel Elsayed Sparr säger
Tack – det behövs lite nyans i debatten om den här regionen. Du slår verkligen huvudet på spiken i din artikel i Fria Tidningen. Viktig artikel om Syrien specifikt. Annars tyckte jag faktiskt din artikel om Iran-Saudi/sunni-shia/realpolitik här på Mänsklig Säkerhet var väldigt bra. Detta forum handlar dock om att bredda, och då får vi hjälpas åt! För övrigt kanske överhettningen i relationerna Saudi-Iran vara politisk positionering inför nalkande Syrienförhandlingar…. Det är ju inte helt obekant att aktörer betett sig så innan fredsförhandlingar genom historien?