I morgon söndag 10 januari inleds årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Svenska Freds saknar dock en av årets viktigaste säkerhetspolitiska frågor på agendan: Sveriges närmanden till Nato. Beslutet om det så kallade värdlandsavtalet fattades av den dåvarande alliansregeringen bara dagar före valet 2014 utan att föranledas av någon offentlig diskussion. Det är dags för offentlig debatt om detta.
Den 4 september 2014 undertecknade Sverige ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd, något som kommit att kallas värdlandsavtalet. Nato har för närvarande ingått drygt 25 liknande samförståndsavtal med andra medlems- och partnerländer. I promemorian Ds 2015:39 redogör Försvarsdepartementet bland annat för de författningsändringar som är nödvändiga för att Sverige ska kunna uppfylla sina förpliktelser. Det handlar exempelvis om att Natosoldater ska få immunitet för eventuella brott som begås på svenskt territorium. Sveriges alliansfrihet nämns däremot inte och inte heller det faktum att Sverige ytterligare närmar sig kärnvapenalliansen Nato.
Promemorian skickades den 10 juli 2015 ut på remiss till 47 instanser. Inga av dessa instanser tillhör civilsamhället eller folkrörelser. Den demokratiska beredningen av avtalet är undermålig. Regeringen har en ambitiös strategi för civilsamhällets deltagande i bistånds- och utvecklingspolitiken. Samma borde gälla för de säkerhetspolitiska frågorna.
Det behövs en diskussion och debatt om vad vi egentligen menar med säkerhet och säkerhetspolitik – vems säkerhet, vad gör oss säkra och vilka är hoten? Det talas allt mer om en bredare tolkning av säkerhetspolitik med fokus på mänsklig säkerhet. Ändå är det den historiska och mer traditionella tolkningen av begreppet kopplat till nationens säkerhet och territorialförsvar med militära medel som fortsatt dominerar debatten.
De stora säkerhetshoten idag är inte främst de militära hoten, utan icke-militära hot vilket också konstaterades av statsminister Stefan Löfven i Regeringsförklaringen: ”Hoten mot vår säkerhet är föränderliga och komplexa. Terrorism, digital sårbarhet, epidemier och klimatförändringar är exempel på nutida hot.” Nato är inte lösningen på något av dessa hot.
Värdlandsavtalet kan inte ses enbart som en teknisk fråga om var Natosoldater i Sverige ska betala skatt, utan som det stora steg bort från militär alliansfrihet som det faktiskt innebär. Ytterligare övningar och utökad Natonärvaro i Sverige skulle få stora konsekvenser för Sveriges säkerhet och alliansfrihet. Avtalets formuleringar är mycket svävande vilket lämnar stort utrymme för tolkning. Flera stora militära övningar i norra Sverige kommer också att ske på bekostnad av Sveriges ursprungsbefolkning. Konsekvenserna för samerna bör kartläggas innan riksdagen beslutar om avtalet.
Nato har kärnvapenavskräckning som en central del i sitt strategiska koncept. Sverige skulle med värdlandsavtalet få svårare att verka för en trovärdig nedrustningspolitik. Avtalet innebär även att Sverige kan användas som bas för Nato:s militära aktiviteter i såväl krig som fred. Att tro att vi själva äger möjligheten att säga nej vid en sådan förfrågan är naivt. Det politiska trycket på Sverige kommer att bli så stort att vi inte skulle ha någon realistisk möjlighet att säga nej.
Vi är övertygade om att närmanden till Nato, en allians som bygger på själva idén om militär avskräckning och kärnvapenhot, snarare försvårar än underlättar möjligheterna till hållbar fred. Den senaste tiden har fokus för debatten handlat om att Sverige måste sätta hårt emot hårt i relationen till Ryssland och att alla andra val än militär upprustning skulle vara att gå i Putins ledband. Vad upprustningsförespråkarna missar är dock att ökade militära satsningar också bekräftar Putins ambition att vara ett militärt hot.
Vi måste verka för en hållbar fred och säkerhet, med nedrustning och samarbete som ledstjärnor. En hållbar säkerhetspolitik och dess analys måste inkludera hur de runt omkring oss reagerar på vår politik, den kan aldrig utformas i ett vakuum. Med värdlandsavtalet riskerar våra möjligheter till handlingsfrihet och initiativ till avspänning och nedrustning att minska.
Nato och Ryssland blir alltmer uttalade fiender. I stället för att närma sig Nato, eller för den delen Ryssland, militärt och öka spänningarna i Östersjöregionen bör Sverige verka för civila fredsbyggande insatser genom avspänning. Säkerhet kan inte skapas på någon annans bekostnad och hållbar fred är ett gemensamt projekt som byggs tillsammans med sina meningsmotståndare. Den som tror att fred kan skapas med avskräckning har ett kortsiktigt perspektiv. Upprustning och militära maktmedel skapar en bräcklig fred med kort hållbarhetsdatum.
Som ett led i att bredda synen på säkerhet och lyfta Natofrågan till bredare offentlig debatt initierade Stina Oscarson och Pierre Schori en politiskt oberoende Natoutredning under 2015. En av utredningens ledamöter är Svenska Freds nedrustningsansvariga. Utredningens syfte var att skapa en bred och inkluderande säkerhetspolitisk debatt och rapporten släpps den 28 januari. Säkerhetspolitiken är i dagsläget ett politikområde som präglas av sekretess och uppgörelser mellan partierna vilket gör en bred och allmän diskussion kring avgörande säkerhetspolitiska vägval än mer viktig.
Vi vill uppmana riksdag och regering att skjuta upp beslutet om värdlandsavtalet tills att en ordentlig analys gjorts av dess konsekvenser för Sveriges militära alliansfrihet och våra möjligheter att verka för hållbar fred. Enligt en färsk opinionsundersökning genomförd av DN/Ipsos motsätter sig en majoritet av svenska folket ett Nato-medlemskap.
Vi kräver en bättre demokratisk förankring och en bredare offentlig debatt. Beslutet om Sveriges långsiktiga arbete för fred och säkerhet är alltför viktigt för att reduceras till en teknisk diskussion om momsbefrielse för Natosoldater.
Anna Ek
Ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Lämna ett svar