I mitt liv ser jag betydande paralleller mellan 2015 och 1968: stora säkerhetspolitiska händelser avlöste varandra på tidningarnas förstasidor.
År 1968 gällde det presidentskiftet från Johnson till Nixon i USA, studentoroligheterna i Frankrike, upptrappning och fredsförhandlingar parallellt i Vietnamkriget (där den amerikanska insatsen under året nådde en halv miljon soldater), miljontals döda i Biafra-kriget, den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien, morden på Martin Luther King och Robert Kennedy, guldkrisen, etcetera.
År 2015 blir listan ännu längre. På plussidan ledde förhandlingarna om Iran till en överenskommelse, ett klimatavtal slöts i Paris, viktiga handelsförhandlingar pågick mellan EU och USA, nya bredare milleniemål beslutades i FN, finanskrisens dramatik tonades ner efter en kritisk utveckling i Grekland under det första halvåret, Ebola-utbrottet i Västafrika kom under kontroll, etcetera. Men parallellt fortsatte IS sin framfart i Syrien och Irak med flera länder, Turkiet och Ryssland engagerade sig utanför sina gränser inte bara emot IS utan också på ett sätt som ledde till en säkerhetspolitisk konflikt dem emellan som också berörde Turkiet som NATO-medlem. Flyktingkrisen i Europa trappades upp och fick dramatiska inrikespolitiska följder i ett antal europeiska länder med ökad populism och främlingsfientlighet. Parallellt inleddes efter ett val i Storbritannien en förhandling mellan den brittiska regeringen och övriga EU inför den folkomröstnings som planeras 2016 där Storbritanniens medlemskap i EU står på spel. Kriget i Ukraina fortsatte. Ryssland rustade upp och provocerade sina grannar militärt samtidigt som den ryska ekonomin led svårt av det fallande oljepriset som mot slutet av 2015 nådde cirka 35 dollar per fat. Och inte minst: Flera dramatiska terrorattacker i Paris mobiliserade EU:s ledare till omfattande motåtgärder. Frankrike åberopade för första gången EU:s solidaritetsklausul.
Under båda dessa perioder var tidningarnas bild av händelseutvecklingen delvis och av naturliga skäl felaktig. Allt kunde ju inte hamna på förstasidan. Det var därför lätt att glömma bort att de flesta utvecklingar pågick parallellt, vare sig de täcktes av media eller inte. Och de dagar då konkurrensen om utrymmet var särskilt stort trängdes viktiga händelser bort från den mediala uppmärksamheten.
1968 gällde detta särskilt Biafra-kriget som kom på svenskarnas radarskärmar först när den svenske flygaren Carl Gustav von Rosen engagerade sig. Och bilden av Tetoffensiven som den stora militära händelsen under året överensstämde inte med förlustsiffrorna. I maj och september då striderna var lika omfattande som i januari fanns det inte mediautrymme och nyhetsvärdet var inte detsamma som då den första stora offensiven inleddes.
2015 kommer gå till historien som ett år då säkerhetspolitiken berör oss i Sverige på ett sätt som fundamentalt skiljer sig från 1968.
Engagemanget 1968 var för många av oss, som var unga på den tiden, utåtriktat och inte defensivt. Det var samtidigt föga förpliktande – svenskar fick betala för sitt engagemang på ett sätt som var svårt att mäta – i försämrade relationer med USA under Nixontiden. Det svenska samhällsystemet påverkades mycket lite av omvärldskrisen även om kårhusockupationen, parallellt med Parisoroligheterna, fick stora rubriker. Sverige gick till val i september 1968 och socialdemokratin vann mer än 50 procent av rösterna. Jämför detta med det parlamentariska läget i Sverige 2015 där Sverigedemokraterna fick över 20 procent i opinionsundersökningarna och närmade sig socialdemokraterna som halverat sitt stöd sedan 1968.
I år har utvecklingen gått i riktning mot ett allt mer defensivt förhållningssätt både när det gäller det militära försvaret, terrorismen och migrationspolitiken. Säkerhetspolitiken har därför kommit svenskarna inpå livet på sätt som knappast kunde förutses bara för ett par år sedan och som verkar förändra också det svenska inrikespolitiska landskapet fundamentalt.
Och det blir alltmer uppenbart för många att denna säkerhetspolitik berör utmaningar och hot som går långt utöver den traditionella säkerhetspolitiken och kräver ett breddat säkerhetsbegrepp. I slutet av sextiotalet betydde säkerhet för den svenska eliten militär säkerhet med tonvikt på terrorbalansen mellan två supermakter. Det var i denna kontext som Palmes förslag till gemensam säkerhet formulerades. Idag möter oss något helt annat även om terrorbalansen finns kvar.
Om Sverige skall komma ur den politiska kris som nu drabbat den svenska samhällsstrukturen krävs en ny helhetssyn som också går långt utöver de tankar om totalförsvaret som för närvarande återupplivas. Sverige har haft starka synpunkter på hur EU och FN skall organisera sin verksamhet i kris – men hemmavid förblir krishanteringen fragmenterad och försenad på politisk nivå samtidigt som de statliga myndigheterna och kommunerna tvistar om vem som skall ta huvudansvaret och bära kostnaderna. Allt detta bäddar för behovet av en central säkerhetspolitisk helhetssyn som måste utvecklas under ledning av statsrådsberedningen – inte i något enskilt departement.
Det är inte endast så att utvecklingen i Mellanöstern berör oss direkt, inte bara Ukraina. I färdriktningen ligger utvecklingen i Afrika där vi har stora möjligheter att påverka till det bättre – men där konsekvenserna till det sämre kan komma att bli överväldigande om vi inte lär oss den afrikanska kartan mycket bättre än vad vi gjort så här långt. Och när det gäller Mellanöstern måste vi lära oss att bilden är åtskilligt mer komplicerad än vi föreställde oss under och efter den arabiska våren 2011. Inte minst den europeiska synen på Saudiarabien förändrade under 2015 med avbrott i vapenexporten för Sveriges och Tysklands del parallellt med den brutala saudiska interventionen i Jemen och fortsatta grova brott mot mänskliga rättigheter.
Vad vi kommit överens om detta år 2015 i form av nya millenniemål, ny enighet på klimatområdet, och nästa år en ny global strategi för EU får inte drunkna i floden av bilder över krig, olyckor och katastrofer. Det krävs enorm politisk vilja för att motverka att så sker.
Lars-Erik Lundin
Har disputerat i statsvetenskap och internationella relationer. Han är för närvarande knuten till SIPRI som Distinguished Associate Fellow. Som diplomat har han varit EU:s ambassadör till flera internationella organisationer, och som svensk diplomat har han särskild erfarenhet från OSSE. Lars-Erik Lundin har medverkat i ett flertal böcker om EU:s roll i konflikt och kris.
Lämna ett svar