Snart är ytterligare ett år till ända, ett år som av många upplevs som särskilt mörkt. Men trots ett antal svåra väpnade konflikter i Mellanöstern finns det också ett antal ljuspunkter på konflikthimlen. Isak Svensson, professor i fred- och konfliktforskning och trogen Mänsklig Säkerhet-skribent, sammanfattar året som gått.
Året 2015 upplevs säkert av många som ett ovanligt mörkt år. En känsla av hopplöshet inför krig och katastrofer har brett ut sig. Och det är lätt att förlora hoppet när man ser allt mänskligt lidande i kölvattnet av de politiska och sociala konflikter och spänningar som pågår runt om i världen. Ett antal svåra väpnade konflikter, i synnerhet i Mellanöstern, har skapat bilden av en instabil omvärld och att vi befinner oss i ett mer osäkert och svårförutsägbart läge i världen. Men bilden är inte entydigt mörk. År 2015 är också ett år då det skett ett antal viktiga förändringar i riktning mot fredligare relationer mellan stater såväl som i inomstatliga konflikter mellan regeringar och väpnade grupper. En överdriven pessimism inför läget i världen är därför inte en empiriskt grundad hållning, i vilket fall inte om man anlägger ett globalt perspektiv.
Två stora konfliktytor har trappats upp avsevärt under året som gått. Det första är naturligtvis spridningen och eskaleringen av konflikten med Islamiska staten (IS). IS är en organisation som visat ovanlig och brutal hänsynslöshet i synnerhet mot andra religiösa grupper (shia, yasidier, kristna), men även mot de sunnimuslimer som inte accepter deras dogmatiska och säregna tolkningstradition. IS har tidigare varit lokalt begränsad till främst Syrien och Irak, men under 2015 (delvis på grund av att organisationen blivit tillbakapressad) har IS och dess sympatisörer utvidgat slagfältet. I och med attackerna mot Paris, det sprängda ryska passagerarplanet över Sinai, och attackerna i San Baradino i Kalifornien, har konflikten med IS ändrat karaktär. IS brutala våld fanns redan tidigare. Det som hänt är att våldet – riktat mot oskyldiga civila – kommit närmare oss i västvärlden. Den andra konfliktytan är schismen mellan shia och sunni muslimer, en friktion som i mångt och mycket är en ’sken-konflikt’ som döljer ett regionalt maktspel mellan två auktoritära stater, Iran och Saudiarabien. Men även om den religiösa tillhörigheten inte är den ursprungliga orsaken till flera av de aktuella konflikterna i Mellanöstern, utan snarare en konsekvens därav, så har spänningen mellan shia- och sunnigrupper ökat under året som gått. Flera konflikter har under året utspelat sig som delvis följt detta identitetsmönster, i Irak, Syrien, Jemen, och delvis i Afghanistan och Pakistan. Hur dessa två konfliktmönster förhåller sig till varandra kommer vara avgörande för den kommande utvecklingen i regionen. Kommer Saudiarabien och Iran lyckats överbrygga sina motsättningar för att kunna konfrontera IS? Eller kommer IS kunna fortsätta utnyttja och förstärka shiafobin in arabvärlden?
Situationen i Libyen har varit bekymmersam under året som gått. Den stora oron är att det instabila läget i landet utgör fertil mark för jihadistiska IS att etablera sig starkare. När IS har blivit tillbakaträngda i Syrien och Irak, kan de utnyttja maktstriderna mellan Tripoli och Tobruk för att skapa en ny regional maktbas. Fredsförsöken, som under året letts av FN, har mot slutet av året visat tecken på att göra framsteg, men det är inte säkert att de uppgörelser som uppnåtts kommer att kunna vinna gehör hos de viktigaste aktörerna i Libyen. Situationen i Israel-Palestina har försämrats under året och delvis tagit en ny vändning. Hittills har våldet framförallt handlat om en serie våldsamma attacker av individer, bland annat med knivar och bilar, men det kan komma att trappas upp. Kanske kan 2015 komma att ses som början på en tredje Intifada (uppror).
Relationerna mellan stater har försämrats på vissa håll. Inte minst innebar den militära incidenten mellan Turkiet och Ryssland, med den turkiska nedskjutningen av ryska plan som enligt uppgift flög över turkiskt territorium, en militär konfrontation mellan ett NATO-land och Ryssland, vilket vi inte sett på många år. Vi har också under året sett förvecklingar och spänningar i Sydkinesiska där Kinas maritima krav och ambitioner ställts mot grannländernas uppfattningar. Men det har samtidigt skett ett antal positiva skeenden på det mellanstatliga området. Det viktigaste är naturligtvis uppgörelsen mellan P5 + Tyskland å ena sidan, och Iran, å den andra, om Irans användning av kärnteknik, och därmed sanktionernas lyftande. Om relationerna till Iran normaliseras kan det få avgörande konsekvenser i flera konflikthärdar runt om i regionen. Även USA och Kuba har gjort viktiga framsteg under året, även om det egentliga genombrottet skedde redan i december 2014. Och ett uppmärksammat möte skedde mellan ledarna för Kina och Taiwan i Singapore i november – det var första gången ländernas företrädare träffat varandra sedan Maos dagar. Vissa hoppfulla tecken på framsteg har vi också under året sett mellan de gamla ärkerivalerna Indien och Pakistan, där planer nu finns för de första ordentliga samtalen på tre år.
Politiska val kan vara transformativa händelser när det gäller fred och krig, vilket vi sett under året. En oroande utveckling har under året skett i Burundi, där våldet ökat i spåren av det omtvistade valet. Även en del av oroligheterna mellan kurdiska grupper och Turkiet (där förhandlingsprocessen mellan PKK och regeringen nu verkar ha brutit samman), är relaterat till det politiska valet. Men vi har också sett mer positiv utveckling när det gäller demokratisk utveckling: i Burkina-Faso har ett ickevåldsuppror och demokratiska val bidragit till demokratisk utveckling, i Myanmar där oppositionen vann i valet i november, och i Sri Lanka, där den Singhala-nationalistiska ledaren Rajapakse, förlorade valet.
Några länder har gjort viktiga förändringar, i svåra situationer. Vapenvilan i Ukraina har stabiliserat läget, även om en politisk lösning ser ut att vara svår att nå. Fredsavtalet i Sydsudan har lyckats nå ett (i alla fall tillfälligt) slut på en mycket allvarlig och intensiv konflikt med delvis etniska förtecken. I Afghanistan kollapsade däremot under året den begynnande fredsprocessen mellan Talibanerna och regeringen i Kabul. När ledaren för Talibanerna visade sig vara död (sedan en längre tid tillbaka), framträdde ett mer hårdfört ledarskap för Talibanrörelsen. Det har lett till en försämrad säkerhetssituation i Afghanistan.
Fyra hoppfulla fall bör särskilt lyftas fram när man studerar året 2015: Tunisien, Colombia, Myanmar, och Filippinerna. Alla fyra har på olika sätt transformerats från krig och kris i riktning mot fred och demokrati. Vad som förenar dem alla är någon form av dialogprocess och medling, även om det handlar om nya typer av förhandlings- och dialogprocesser än de som vi vanligen studerat inom medlingsforskningen. Externa medlare har funnits med, såsom Norge i Colombia och Malaysia in Filippinerna, men spelat en mindre uttalad roll än i många andra fredsprocesser. Det finns i alla fyra dessa fall försök att utveckla en slags infrastruktur för förhandlings- och förändringsprocesser. I Myanmar fanns Myanmar Egress, en organisation som lyckats brygga motsättningar mellan militärregimen och det huvudsakliga oppositionspartiet NLD. I Tunisien har National Dialogue Quartet verkat, en organisation som företrädde civilsamhällets organisationer. Också i Colombia och Filippinerna har förhandlingsprocesserna varit genomgripande och omfattande.
År 2015 har alltså präglats av rapporter om krig. Och det är en synnerligen oroande utveckling, på vissa håll, och i vissa hänseenden. Men defaitism inför läget i världen är en hållning som inte är empiriskt grundad. Kanske är den en konsekvens av ett alltför snävt euro-centriskt perspektiv. Det senaste året visar ju att mekanismer för att hantera konflikter – exempelvis övervakad vapenvila i Ukraina, fredsavtal i Sydsudan, demokratiska val i Myanmar, avväpning av islamistiska rebeller i Filippinerna, samt fredsförhandlingar i Colombia – fortfarande kan vara brukbara och bära frukt. Det är några hoppfulla tecken att bära med sig inför året som kommer.
För den som vill veta mer, så finns det två podcastavsnitt där professor Peter Wallensteen och undertecknad diskuterar året som gick, och året som kommer.
Isak Svensson
Professor i freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet
Lämna ett svar