”Skyldigheten att skydda” eller Responsibility to Protect uppstod som en viktig men svårimplementerad kompromiss mellan de som å ena sidan ville begränsa statens absoluta suveränitet och därmed komma åt folkmord och våld mot civila, och de som snarare ville begränsa västvärldens interventioner i den globala södern. Idag skriver Alfred Askeljung, förbundsordförande för Centerstudenter, om huruvida tillräcklig handling och kraft verkligen sätts bakom FN-doktrinen i västvärldens militärinterventioner.
För 14 år sedan, 2001, invaderades det då talibanstyrda Afghanistan av en koalition västländer. Det är ett skeende de allra flesta känner till. Likaså den USA-ledda invasionen av Irak två år senare. Utvecklingen i länderna efter att krigen tog slut och de västerländska stridande styrkorna drog sig tillbaka känner nog färre till. Nationsbyggande är ett vanskligt projekt, och utvecklingen i dessa och många andra av de länder som västvärlden har intervenerat i ger den försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade skäl att stanna upp.
Det tilltagande kaoset i Irak och Afghanistan visar att halvhjärtade insatser med ofullständiga interventioner och otillräckligt långsiktig planering och stöd inte kan ge bra resultat. Erfarenheterna från efterkrigstidens Sydkorea, Tyskland och Japan och de många konflikterna under avkolonialiseringen av det globala Syd visar att nationsbyggande är en extremt långsiktig och svår process. Det förutsätter legitimitet hos den styrande regimen och möjlighet att leverera såväl säkerhet som andra offentliga tjänster. För en främmande makt som ska vara instrumentell i detta så förutsätter det inte bara militära och polisiära insatser utan ett brett engagemang för att stärka demokratiska processer, statlig kapacitet, civilsamhälle och näringsliv.
Den amerikanske statsvetare Francis Fukuyama analyserar i sin duologi The Origins of Political Order och Political Order and Political Decay de processer som är i spel vid byggandet och upplösningen av stabila stater genom historien. En tydlig slutsats han kommer fram till är att det statliga våldsmonopolet tillsammans med statens administrativa kapacitet och legitimitet är vitala faktorer för att kunna bygga och upprätthålla en fungerande statsmakt. Frånvaron av detta ser vi bland annat i dagens Somalia, Syrien, Irak och Afghanistan.
Efter Irakkrigets slut var den amerikanska administrationens vilja att förstöra Saddam Husseins Baathparti fullt förståelig. Efter decennier av diktatur och terror mot Iraks invånare hade det varit svårt att på ett legitimt sätt behålla tjänstemän och administratörer i sina gamla roller. Samtidigt verkade det styrande partiet i Irak ha vuxit ihop med statsförvaltningen, precis som i många andra diktaturer. Att förstöra Saddams parti resulterade då i att stora delar av den Irakiska statens administrativa kapacitet försvann. Då var det knappast förvånande att religiösa och populistiska rörelser tog över mycket av utrymmet i det politiska vakuum som följde. När inte heller armén var funktionell eller lojal så var det en perfekt grogrund för Islamska Staten och dess gelikar att sprida sig. Tyvärr valde man från amerikanskt håll att lämna Irak att tills stor del hantera spillrorna av kriget när den militära interventionen var slutförd. Ett Irak med amerikansk närvaro hade förmodligen inte kunnat bli halvt övertaget av IS.
I Afghanistan ser vi hur både talibaner och IS nu attackerar den afghanska statsmakten. Att man tvingades till regelrätta fredsförhandlingar med talibanerna visar vilken position av svaghet staten befinner sig i. Efter att ISAF, den internationella säkerhetsstyrkan där bland annat Sverige deltog, drog sig ur landet så är det självklart svårare för staten att garantera säkerheten i landet.
Efter att västländerna har spenderat åtskilliga miljarder i bistånd och militära insatser, och tusentals soldaters liv, så är det förståeligt att viljan saknas för ytterligare och längre insatser. Samtidigt så riskerar alla ansträngningar att gå om intet ifall Irak eller Afghanistan blir så kallade Failed states[1] likt Somalia. Eller om terrorister, diktatorer och religiösa extremister återigen får makten i något av länderna.
Problemen med ofullständiga interventioner visar sig också efter insatsen i Libyen i samband med Muammar Gaddafis fall. De allra flesta skulle nog hålla med mig om att den begränsade insatsen var bra och nödvändig för att förhindra ett blodbad på rebellerna som stod upp mot Gaddafi. Samtidigt visar efterspelet på att istället för fred och demokrati så kan resultatet mycket väl bli kaos, och än mer utrymme för terrorgrupper såsom IS. En tydligare plan för längre militär närvaro med en mer resolut intervention hade förmodligen varit politiskt omöjlig, icke desto mindre står det bortom rimligt tvivel att Libyen, post-Gaddafi, behöver hjälp med att upprätthålla ordningen i landet.
När ambitionerna att skydda och hjälpa medmänniskor ökar så måste också kraft kunna sättas bakom orden. FN-doktrinen Responsibility to Protect (R2P) utgör ett historiskt och välkommet avsteg från principen om staters absoluta suveränitet. Icke desto mindre förutsätter implementeringen av den att det finns en vilja till omfattande nationsbygge runtomkring i världen. Den viljan vore välkommen, men tyvärr så tvivlar jag allt oftare på att den finns.
Alfred Askeljung
Förbundsordförande Centerstudenter
[1] Stater som inte kan åstadkomma och upprätthålla en suverän statsbildning. Avsaknad på statligt våldsmonopol är ett tecken på detta.
Artikeln publicerades ursprungligen på kansverigeforsvaras.org och är en del av den diskussion som boken Kan Sverige Försvaras – mot vad? just nu genererar.
Lämna ett svar