Varför Gotlands demilitarisering inte är lösningen

Lars Ingelstams inlägg om att demilitarisera Gotland har mött starka reaktioner. I en inomredaktionell debatt bemöter nu chefredaktör Robert Egnell argumenten. Han menar att demilitarisering riskerar att få motsatt effekt genom att stärka Putins maktposition och legitimisera hans beteende. Samtidigt slår chefredaktören fast att Mänsklig säkerhet nu och i framtiden ska vara öppen för mycket olika perspektiv och åsikter.

Argumentet att demilitarisera Gotland är alldeles uppenbart ett ämne som upprör många. Inom redaktionen visste vi att det var ett kontroversiellt ämne, men ansåg samtidigt att argumentet var värt att diskutera. Det är uppenbart att texten borde ha kontextualiserats – något som Patrik Oksanen konstruktivt påtalat genom att också peka på den jämförbara debatt som uppstod runt TV4 under våren.

Det vanligast förekommande argumentet mot Lars Ingelstams artikel är att det är samma retorik som hörs från Kreml och ryska regeringsföreträdare. Detta är dock ett problematiskt argument på flera sätt. Även om jag inte håller med Ingelstam i detta fall – något som blir tydligt längre ner – så är hans analys och argument väl värda att diskutera. Hans argumentation bygger naturligtvis på helt andra grunder än rysk propaganda och det vore olyckligt om vi inte kan diskutera teser för att de råkar sammanfalla med den ryska regimens idéer. Om vi tillåter ryska påverkansinsatser att döda det offentliga samtalet, bryts de värderingar vårt samhälle vilar på, och som vi försvarar, sakta men säkert ner. I synnerhet i oroliga tider (och det gäller inte bara Ryssland utan även flyktingsituationen och terrorhoten) måste vi anstränga oss för att hålla högt i tak och våga lyssna till och debattera alla argument utifrån sina sakliga meriter, oavsett vem som framställer dem. Det är också så vi bör hantera rysk informationskrigföring. Avsändaren är närmast omöjlig att hålla reda på i dagens mediabrus och därför är det endast genom öppenhet och offentlig debatt som tar sig an sakargumenten som vi kan försvara oss. Vi får inte låta oss polariseras eller sluta lyssna och samtala – då har vi redan förlorat.

Låt oss dock återvända till sakargumentet. Målet för svensk säkerhetspolitik i relation till Ryssland borde rimligtvis vara att främja svensk säkerhet – antingen genom avskräckning eller genom att, som Lars Ingelstam föreslår, på olika sätt uppnå avspänning och ökat ömsesidigt förtroende runt Östersjön, vilket i sin tur kan leda till nedrustning och normalisering av fredliga relationer. Jag diskuterar inte avskräckning denna gång utan fokuserar istället på utmaningarna i hur en avspänningsstrategi skulle kunna utformas. Den metod som Ingelstam föreslår i detta fall är att demilitarisera Gotland med Åland som modell. Idén innehåller i alla fall två problematiska antaganden.

Det första är att det skulle finnas någonting i svenskt försvarsbeteende som gnager den ryska regimen och som i sin tur leder till dess provokationer, påverkansoperationer och spänningar över Östersjön. Här måste vi dock vara tydliga – det ryska agerandet bygger på helt andra grunder. En svensk signal om goodwill kommer därför knappast att ha någon påverkan på rysk säkerhet eller intentioner.

Den andra antagandet är att Putin skulle vara mottaglig för den här typen av gester. All maktutövning gentemot andra regimer – oavsett om det är militär tvångsmakt, sanktioner eller som i detta fall ”soft power” har antingen en direkt eller indirekt verkansväg. Den direkta vägen är att Putin eller regimen själva förstår och uppskattar förhandlingsinviten om demilitarisering och därigenom reciprokt ändrar sitt beteende. Här tror jag att Lars Ingelstam misstar sig då han inte tillräckligt problematiserar det ytterst obehagliga beteende vi ser från regimen i Moskva. Den illegala annekteringen av Krim, kriget i Ukraina, det ryska spelet i Syrien och de många provokationerna i närområdet visar en aktör som inte har samma referensramar eller spelar efter samma regler som vi gör.

Den indirekta påverkansvägen är mer intressant som hypotes då den skulle syfta till att via det ryska folket skapa tryck på regimen för att åstadkomma förändrat beteende. Det är dock närmast omöjligt att se hur en förhandlingsinvit eller demilitarisering skulle kunna förändra den ryska folkopinionen på ett ett sätt som sätter sådan press på regimen att det skulle gynna svensk säkerhet. Jag tror därför att en svensk demilitarisering av Gotland som metod i en avspänningsstrategi för avspänning inte skulle få önskvärd effekt. Det finns istället en risk en sådan åtgärd får motsatt effekt – att den beskrivs som svaghet och en seger för rysk politik. Putins maktposition skulle därmed stärkas och hans beteende legitimeras – vilket inte skulle gynna svensk säkerhet.

Slutligen måste jag som chefredaktör återigen bekräfta att magasinet är ett debatt- och analysforum i vilket redaktionens enda ideologiska/politiska/akademiska inriktning är vår programförklaring. Redaktionen och magasinets skribenter är en mycket heterogen grupp och ytterst är det alltid författaren som helt och hållet står för argumenten och analysen.

Med detta önskar jag er fortsatt god läsning.

Robert Egnell

Chefredaktör och professor vid Försvarshögskolan