Tunisiens Nationella dialogkvartett får denna vecka Nobels fredspris för sin roll i landets demokratiseringsprocess. Bitte Hammargren har träffat två av landets viktiga politiska ledare – Mustapha Ben Jaafar och Thouraya Hammami Bekri – för att prata om framtiden. Inte minst ser Thouraya Tunisiens starka kvinnorörelse som ett hoppfullt tecken. Samtidigt kastar jihadister, korruption och ungdomsarbetslöshet mörka skuggor över den unga arabiska demokratin.
Mustapha Ben Jaafar
Mustapha Ben Jaafar är grundare och partiledare för socialdemokratiska Ettakatol, även kallat Forum. Han gläds åt att Tunisiens Dialogkvartett får Nobels fredspris. Det är ett erkännande för det lilla Medelhavslandet, som har klarat en svår seglats fram till utformandet av arabvärldens mest progressiva författning, vilket följdes av förra höstens demokratiska val.
Men när jag en tidig decembermorgon träffar Ben Jaafar på ett hotell i Stockholm märks ett stråk av bitterhet över att han själv inte blev bjuden till prisceremonin i Oslo. Han hade gärna varit med och firat eftersom han själv bidrog till att Tunisien klarade samhällsfreden under de dramatiska sommardagar 2013, när allt stod och vägde.
Ben Jaafar, pensionerad läkare och gammal fackföreningsman, berättar om den chockvåg som gick genom landet den 25 juli 2013. Just som han avslutat ett högtidligt tal i nationalförsamlingen meddelades att vänsterpolitikern Mohamed Brahimi mördats.
–Hela landet stannade av i det ögonblick vi fick vetskap om hans död.
Det var det andra jihadistiska mordet på en sekulär vänsterman som skakade Tunisien inom loppet av fem månader 2013.
Efter diktatorn Ben Alis fall i januari 2011 hade en bräcklig övergångsfas inletts i Tunisien. Valet till en konstituerande nationalförsamling i oktober 2011 ledde till att Ben Jaafar blev talman för de folkvalda som skulle skriva landets nya författning, medan islamistiska Ennahda (tunisisk gren av Muslimska brödraskapet) ledde regeringen och Moncef Marzouki, en politiker som återvänt från sin exil i Frankrike, blev ny president.
Men efter mordet på Brahimi tog 50 parlamentsledamöter från oppositionen initiativ till en sittdemonstration där de krävde den konstituerande församlingens avgång. Oppositionen lastade Ennahda för morden på de sekulära vänsterpolitikerna. Men islamisterna i Ennahda vägrade ge efter för avgångskraven och inledde sin egen motdemonstration.
–Framför nationalförsamlingen hade vi två block som demonstrerade mot varandra, åtskilda endast av taggtråd. En enda gnista hade kunnat sätta landet i brand då.
För att understryka hur tillspetsat läget var påminner Ben Jaafar om att detta ställningskrig uppstod direkt efter regimskiftet i Egypten, när Muslimska brödraskapets folkvalde president, Mohammed Mursi, störtades av sin dåvarande försvarsminister Sisi, i dag egyptisk president.
För att lugna nerverna i Tunisien suspenderade Ben Jaafar tillfälligt författningsarbetet. Han kallade in Dialogkvartetten, som tidigare spelat en passiv roll. I kvartetten ingår fackföreningsrörelsen UGTT, arbetsgivareorganisationen UTICA, människorättsorganisationen LTDH och det tunisiska Advokatsamfundet.
–Efter några dagar fick kvartetten, med UGTT som tyngsta part, politikerna att återuppta sina samtal, säger Ben Jaafar.
–Inom loppet av två månader, i oktober 2013, var en färdplan för det fortsatta författningsarbetet undertecknad. Under tiden närmade sig de båda blocken varandra. Vi kunde lugna Ennahda och visa på en utväg som räddade ansiktet på dem. Vi ville ju inte gå igenom samma sak som Egypten. Jag höll fast vid att institutionerna skulle bestå, att den valda författningsförsamlingen skulle fortsätta sitt arbete. Jag övertygade Ennahda om att bästa lösningen för landet var att kommande val skulle äga rum utan minsta misstanke om oegentligheter.
–Långsamt nådde vi fram till en kompromiss, tillsättandet av en teknokratledd regering fram till dess att vi fick en ny författning i januari 2014.
Men i det senaste parlamentsvalet några månader därefter straffade väljarna Ettakatol, som fick bita i gräset.
–Dagens regering leds av högerpartiet Nidaa Tounes, nu med stöd av Ennahda, säger Ben Jaafar. Han hoppas att hans eget parti kan göra comeback i nästa parlamentsval som väntas äga rum 2019.
Han önskar också att både tunisier och omvärlden ska se vilken historisk roll hans parti spelade för att klara samhällsfreden.
–Utan vår insats hade Tunisien kanske haft samma svåra läge som Egypten i dag, säger han.
Thouraya Hammami Bekri
Tunisien är inte som andra arabländer. Den tunisiska grenen av Muslimska brödraskapet, Ennahda, som förlorade valet 2014 lämnade över makten till segrarna under ordnade former.
Tunisiens kvinnorörelse är också stark och tongivande.
–Det märktes när författningen skrevs och i vårt nya parlament, där cirka 35 procent av ledamöterna är kvinnor, säger Thouraya Hammami Bekri, vice ordförande i S-märkta Ettakatols partistyrelse.
Tunisiens nya författning, framröstad förra året av 200 av 217 parlamentariker, är arabvärldens mest progressiva.
–Författningen föreskriver att män och kvinnor är lika inför lagen. Redan tidigare vunna rättigheter får inte inskränkas. Staten ska vara civil, vilket utesluter ett militärt eller islamistiskt maktövertagande, säger Bekri.
–Islam är enligt författningen landets religion, men klassas inte som statsreligion. Islamisk sharia nämns över huvud taget inte, fortsätter den unga, sekulära politikern, tidigare sakkunnig i Finansdepartementet.
När vi möts en decembermorgon i Stockholm beskriver sig Bekri som en del av den unga generation som drogs in i politiken efter diktatorn Ben Alis fall i januari 2011.
–Revolutionen gav oss kraft! För mig var det självklart att gå med i ett parti som har kämpat länge mot diktaturen.
Men mörka skuggor faller ändå över Tunisiens unga demokrati. Korruptionen och maffian har djupa rötter sedan den gamla diktaturens tid. I polisens häkten torteras ännu fängslade.
Terrorgruppen IS har begått flera svåra terrordåd i landet. En miljon libyer har flytt till Tunisien. Längs den porösa gränsen i öster spiller våldet och vapnen från grannlandet över.
Bekri är kritisk till hur Natoländer med Frankrike i spetsen – stödda av svenska spaningsplan – bombade ut Libyens diktator Muammar Gaddafi 2011 utan att ha en plan för vad som skulle komma efter. I Tunisiens östra grannland plundrades vapendepåer av myriader av milisgrupper, medan andra tunga vapen hamnade i IS-jihadisters händer i och utanför Libyen.
Att tunisiska ungdomar rekryteras till IS – inte minst i Syrien – har flera förklaringar, enligt Thouraya Hammami Bekri.
–Framväxten av IS är ett resultat av de misslyckade ingripanden som började med USA:s invasion av Irak 2003. Den hämtar också näring ur förtrycket av palestinierna, vilket gör dem mer mottagliga för YouTube-klipp från IS.
Den höga ungdomsarbetslösheten är ett annat orosmoment. Många unga har inte märkt av några förbättringar för egen del efter revolutionen.
–Bland unga tunisier med universitetsutbildning är 33 procent arbetslösa. Bland kvinnor med universitetsexamen är siffran ännu högre.
EU borde göra mycket mer för att stötta Tunisiens sköra demokrati och ekonomi, tycker hon.
–Men Sverige inger en strimma av hopp, inte bara på grund av den svenska modellen utan också på grund av sin utrikespolitik, säger Thouraya Hammami Bekri.
Bitte Hammargren
Journalist, författare och Mellanösternanalytiker
Intervjuerna publicerades först av Palmecentret och vi är mycket tacksamma för möjligheten att återpublicera materialet. Se intervjuerna i originalformat nedan:
http://www.palmecenter.se/nyheter/tunisien/
http://www.palmecenter.se/nyheter/11904-2/
Lämna ett svar