När man som passagerare går av färjan till Åland möts man av en stor skylt som hälsar resenären välkommen till det självstyrande och demilitariserade landskapet Åland. I den här artikeln ställer Lars Ingelstam, biträdande chefredaktör för nätmagasinet Mänsklig Säkerhet, frågan om Gotland, på liknande sätt som Åland, skulle kunna bli ett demilitariserat landskap i Östersjön.
Åland
Men med sitt geografiska läge och en svensktalande befolkning har Åland under lång tid haft en särskild ställning: ekonomiskt och politiskt. Under den tid (1809-1918) då Finland var ett storfurstendöme under den ryske tsaren utgjorde dock Åland Rysslands yttersta utpost mot väst. Det blev angeläget för Ryssland att markera detta förhållande. Bland annat byggdes 1828 ett stiligt tullhus i Eckerö, endast en kort båtresa från Sverige. Men Ryssland markerade också militärt. Bomarsunds fästning började byggas 1832 och skulle bli en mycket stark befästning och behärska Bottenviken. Den innefattade också ett eget samhälle för personal och matförsörjning: Skarpans. När Krimkriget bröt ut var fästningen endast halvfärdig. År 1854 angreps den av en övermäktig brittisk och fransk flottstyrka, som nedkämpade försvararna och förstörde fästningen. Ruinen är nu en av Ålands främsta turistattraktioner.
Från och med fredsavtalet 1856 har Åland i princip varit demilitariserat. Däremot löste man inte dilemmat att befolkningen ville tillhöra Sverige. Ärendet fördes så småningom till Nationernas Förbund som 1921 beslöt att Åland skulle förbli en del av Finland som en autonom region. Befolkningen fick rätt till det svenska språket, sin inhemska kultur och sina traditioner. Ett internationellt avtal deklarerade samtidigt Åland som en neutral och demilitariserad zon. Detta har gällt sedan dess (med något mindre avsteg under andra världskriget). Åland har i dag cirka 28 000 invånare, egen flagga, egna frimärken och egen internetadress (.ax). Ålänningarna är befriade från den finska värnplikten.
Gotland
Liksom Åland är Gotland ett ö-landskap i Östersjön. Gotland har en dramatisk historia, påverkad av handel och politik i Östersjöområdet, men också av krig och plundring. Öns tillhörighet till Sverige har dock varit stabil under många hundra år, och någon förändring i detta är inte på tal. Däremot har ön, inte minst genom den militärtekniska och geopolitiska utvecklingen, åter kommit att tillmätas en strategisk betydelse. Jag återkommer till den.
Gotland har för närvarande 57 000 invånare, ett näringsliv dominerat av relativt små företag samt en betydande kommunal och statlig arbetsmarknad. Gotland är både ett län och en kommun (vilket är unikt i Sverige). Som semestermål är Gotland tätt befolkat på sommaren, men något av en glesbygd under vinterhalvåret. I den vanlige svenskens medvetande spelar Almedalsveckan och Visby som rosornas stad en stor roll. Det är numera ganska få som förknippar Gotland med manövrer, rustningar eller krigsförberedelser.
Det militärstrategiska dilemmat
Under en relativt lång tid, från 1990-talets början tills helt nyligen, betraktades Östersjön som ett fredligt hav. Försvaret som tidigare fokuserats på hot från Sovjet drogs tillbaka och tilldelades andra uppgifter. Tidigare fanns flera regementen med luftvärn, infanteri och pansar. I dag består försvaret av ungefär 400 hemvärnssoldater.
Under intryck av dels den svenska försvarsledningens omfokusering 2013 till försvaret av Sverige, dels nya säkerhetspolitiska utmaningar, särskilt Rysslands annektering av Krim 2014 har militära aspekter på Östersjön och Gotland åter blivit aktuella. Experter på strategi och krigföring pekar på möjligheten av en rysk attack och senare ockupation av Baltikum (referenser: se nedan). Den militära kontrollen av Gotland skulle då kunna vara en avgörande faktor ”för kontrollen av sjö- och luftvägarna till och från Baltikum”, som det står i försvarspropositionen 2015. Det är slående att i samtliga de krigsfall som diskuteras så står kontrollen av Gotland, särskilt som flygbas, i centrum för konfliktförloppet. Detta gäller oavsett om det antas att Nato eller Ryssland har initiativet. Som en konsekvens av detta tänkande beslöts nyligen (juni 2015) om en återbeväpning av Gotland. Det är dock att inte förrän 2018 som denna kommer att vara rimligt operativ.
Demilitarisera Gotland!
När Åland år 1853 – bekräftat 1921 – förklarades neutralt och demilitariserat betydde det en varaktig säkerhetspolitisk förbättring i regionen. Alla berörda länder accepterade faktum och inrättade sig därefter.
En motsvarande demilitarisering av Gotland framstår nu som naturlig och önskvärd. Om alla tankar på att använda Gotland som plattform – för flyganfall, missiler med lång räckvidd, marina stridskrafter m m – av samtliga parter kunde avföras från dagordningen skulle säkerheten i regionen avsevärt förbättras. Förhandlingar bör därför inledas med i första hand Finland, Ryssland, Estland, Lettland och Litauen. Både Nato och EU bör från början inbjudas att delta. En lämplig förhandlingsledare kan vara OSSE, organisationen för samarbete och säkerhet i Europa, i vilken alla inblandade är medlemmar och som också förfogar över egen militär expertis. Ett lämpligt slutresultat är en överenskommelse som liknar NF-beslutet 1921 om Åland: internationellt garanterad neutralitet och vapenfrihet. Redan att starta en förhandlingsprocess om ett sådant steg skulle bidra till avspänning och skapa förtroende.
Ett demilitariserat Gotland skulle givetvis fortsätta att tillhöra Sverige. Flera av de statliga organisationer som i dag är verksamma på ön passar bra in i en fredsprofil, och denna kan förstärkas. Nya organisationer kan bidra både till sysselsättning och kulturliv (på Åland finns till exempel ett välskött och intressant Fredsinstitut). Det är lockande att fundera även över andra förändringar, i riktning mot vad som gäller för Åland. En något högre grad av självstyre borde underlätta för de fastboende, och de kunde få vissa privilegier (markägande, ingen värnplikt?). Av något skäl (som jag inte riktigt förstår) kan sjötrafikanter till och från Åland köpa skattefria varor; något liknande för Gotland skulle gynna rederierna och turistnäringen i stort. Viktigare är förstås att bekräfta öns neutrala ställning på olika sätt. Ryssland, Finland, Estland, Åland m fl bör inbjudas att upprätta generalkonsulat och turistbyråer på ön. En internationell konferensverksamhet kan blomstra medan turismen har lågsäsong.
Att permanent demilitarisera denna vackra del av Sverige skulle vara säkerhetspolitiskt positivt, och dessutom – precis som gäller för Åland – förstärka en fredskultur, underlätta förtroendefulla kontakter och förebygga framtida konflikter.
Lars Ingelstam
Professor emeritus i Teknik och social förändring
Referenser:
Försvarspropositionen 2014/15:109.
Lennart Uller i Bevara alliansfriheten. Red. Anders Björnsson och Sven Hirdman, 2014. Bo Hugemark i Nato – för och emot. Red. Karlis Neretnieks, 2014.
Karlis Neretnieks säger
Idealism är en fin mänsklig egenskap, men paras den inte med ett visst mått av realism kan den leda till stora olyckor. Prof. Ingelstams förslag bäddar för det senare.
Internationellt erkänd demilitarisering, som i fallet Åland, garanterar inte på något vis att Gotland inte skulle drabbas vid en eventuell konflikt i Östersjöområdet. Snarare blir effekten den motsatta. En stat som är beredd att kränka internationella fördrag och lagar, som t ex gränsers okränkbarhet, skulle knappast heller dra sig för att utnyttja ett demilitariserat område om det skulle främja landets intressen i krig.
Till detta kan läggas att om den kränkande staten redan är i krig med de stater som ska garantera Gotlands demilitariserade status vari består då de internationella garantierna? En situation som skulle kunna uppstå om Nato måste försvara de baltiska länderna mot en rysk aggression – just det läge när Gotland blir militärt intressant.
Dessutom kan det i fallet Åland också anföras att när det blev krig (andra världskriget) så återmilitariserade Finland omedelbart Åland. Ett oförsvararat Åland, som kunde besättas av Sovjet, utgjorde ett så stort hot mot Finland att man var tvungen att vidta åtgärder för att kunna försvara öarna.
Slutligen, ett demilitariserat Gotland var en sovjetisk favoritidé och som nu på senare tid också framförts av Ryssland.
Karlis Neretnieks
Lars Ingelstam säger
Generalmajor Karlis Neretnieks har gjort sig besväret att kommentera min artikel om Gotland, och samtidigt klappat mig på huvudet för ”idealism”. I själva verket är nog Neretnieks mer idealist än jag i den filosofiska meningen att omfatta ”en absolut idé”. Men låt oss inte fastna i detta. Skälet till att vi argumenterar på tvärs mot varandra är inte främst olika fakta utan att vi har läst olika böcker, träffat olika människor och gjort olika erfarenheter i livet. Neretnieks är professionell militär, jag är matematiker, systemanalytiker och samhällsvetare. Det är inte konstigt om vi har olika perspektiv på samma problem.
Det är riktigt att internationellt erkända avtal (traktater, konventioner etc) inte ”garanterar” någonting. Vem har påstått det? Det finns gott om tråkiga exempel. Budapest-memorandum om Ukraina från 1994 var inte mycket värt 2014 när Ryssland tog över Krim. Att Finland och Tyskland hade militär närvaro på Åland under andra världskriget är väl känt. NPT-avtalet om kärnvapen fungerar inte som det var tänkt. Å andra sidan finns Helsingforsavtalet från 1975, som fick sin fortsättning i OSSE och som intill nyligen fungerat bra.
Men internationella avtal kan ha positiv säkerhetspolitisk betydelse, av två skäl: 1) trots allt har det ett politiskt pris att bryta mot dem, 2) processen att först forma och sedan vårda ett avtal skapar kontakt mellan parterna och kan undanröja missförstånd. Neretnieks tycks utgå ifrån att hans linje, militär upprustning, garanterar att vi inte drabbas av ”stora olyckor”. Så är det inte. Om historien visar någonting är det snarast motsatsen.
Det konstigaste i Neretnieks inlägg (frejdigt upprepat på Twitter!) är att Ryssland uttalat sympati för ett demilitariserat Gotland. Är det ett argument? Inom akademin är regeln att förslag granskas utifrån sina sakliga meriter, oavsett vem som framställer dem. Om vi ska kunna leva med en besvärlig granne är det klokt att lyssna till hans åsikter. Eller är det en fiende som vi bäst behöver?
Karlis Neretnieks säger
Jag delar fullständigt prof. Ingelstams tanke att det kan finnas goda skäl att i god akademisk ordning analysera ryska uttalanden om hur Ryssland självt ser på sina utrikespolitiska mål och synen på folkrättsliga regler. Eller att ”klokt lyssna på hans (Rysslands) åsikter” som prof. Ingelstam formulerar det i sin kommentar. Och utgående från det bilda oss en uppfattning om hur vi bör se på rysk utrikes- och säkerhetspolitik.
Nedanstående lilla lista på ryska åsikter är inte på något sätt ett försök att göra en sådan studie utan bara ett litet, mycket litet, bidrag till den grundliga citatstudie jag hoppas prof. Ingelstam kommer att genomföra för att styrka sin tes att Östersjöområdet inte riskerar att bli ett konfliktområde där Gotland kan vara hotat. Dock, även om det kan vara värdefullt att studera vad olika ryska politiker och tänkare säger så anser jag att en sådan studie bör kompletteras med en analys av vad Ryssland gör i praktiken. Det skulle, om inget annat, kunna ge en indikation vilka uttalanden som det finns skäl att ta på allvar, respektive inte ta på allvar.
Vladimir Putin (Rysslands president)
First and foremost it is worth acknowledging that the demise of the Soviet Union was the greatest geopolitical catastrophe of the century.
25 april 2005.
“You don’t understand, George, that Ukraine is not even a state. What is Ukraine? Part of its territories is Eastern Europe, but the greater part is a gift from us”
Speaking to George H. Bush at the NATO Bucharest Summit, April 4, 2008
”I will say this clearly: There are no Russian troops in Ukraine.”
16 april 2015
Dmitry Rogozin (vice premiärminister i Ryssland)
”Tanks do not need visas,” Rogozin said on Sunday Evening program on Rossiya 1 TV channel, commenting on Western sanctions against Russia and visa bans.
25 maj 2015
Crimea is ours. Basta
31 mars 2014
Sergey Kraganov (utrikespolitisk rådgivare till president Putin 2001 – 2013)
“The debate is about Crimea. It should not be about Crimea. It’s about first, the Russia-West relationship and when are we going to respect each other’s interests. And then it’s about whether Ukraine can survive as a state.”
30 mars 2014
Vladimir Zhirinovsky (parlamentsledamot och vice talman I ryska statsduman)
”What will remain from the Baltic? Nothing will remain. And there are NATO aircraft, the MISSILE defense system. The Baltic States, Poland… they will be doomed, swept away. There will be nothing. Let them come to their senses, the leaders of these small, dwarf States! As they put themselves… (…) And to blame only them. We can’t allow off-site launched rocket planes in the direction of Russia. We’ll have to destroy them for half an hour before takeoff. And in the summer we’ll have to do carpet bombing, which exclude the possibility that somewhere will remain at least one launcher, at least one plane,”
24 augusti 2014.
Interfax (rysk nyhetsbyrå – frågan har väckts i det ryska parlamentet)
Russia is going to review whether or not it was legal for the Soviet Union to recognize the Baltic states as independent nearly 25 years ago.
1 juli 2015
Lars Ingelstam säger
Generalmajor Neretnieks redovisar i sitt inlägg en rad aggressiva och arroganta uttalanden från Rysslands ledare. Jag kände till de flesta men inte alla, och är givetvis upprörd. Sedan önskar han att jag ska göra en ”grundlig citatstudie” för att styrka någon slags tes, som jag faktiskt inte framfört. Generalen anser att läsekretsen behöver djupare kunskaper om Ryssland, vilket jag håller med om. Men det finns bra litteratur på biblioteken och utmärkta småskrifter från Utrikespolitiska institutet.
Mitt publicerade tankeexperiment rörande Gotland har tydligen provocerat Neretnieks (och flera andra) till den grad att de hävdar att samtal med den ryska statsledningen är totalt meningslösa och kontraproduktiva. Detta är en omöjlig ståndpunkt.
Vissa samtal är nödvändiga: för att reglera handel, investeringar och turism, rapportera militära händelser (genom OSSE och på andra sätt) m m. En annan grupp av samtal är odiskutabelt nyttiga: de kan gälla miljön, sjösäkerheten och fisket i Östersjön, driften av NordStream, utmana den egendomliga tanken att folkrörelser är ”utländska agenter”, främja vetenskapligt samarbete, kulturutbyte och en rad liknande saker. Slutligen finns en kategori av samtal som syftar till att bryta dödlägen och förebygga en bipolarisering i Europa. Här kan känsliga geopolitiska frågor, som Gotland och Kaliningrad, tas upp.
Jag kan ha ”fel” i sakfrågan, men ger mig inte en tum vad gäller samtalets nödvändighet. Svenska politiker och diplomater har samtalat med värre busar än Putin. Det gäller att vara påläst och cool: inte drivas av hat eller rädsla. Personliga kontakter ska inte heller underskattas. Det skulle förvåna mig om inte generalmajor Neretnieks har flera bekanta, kanske till och med vänner, bland högre officerare i Ryssland. Det är bra. En talesperson för Försvarsmakten uttryckte sig nyligen så här (apropå programmet Open Skies) ”Krig ska inte startas på grund av att vi är oinformerade”.
Kjell Johansson säger
Att demilitarisera Gotland var ett – ja, idiotiskt – beslut, som de folkvalda av skilda politiska färg bestämde efter Sovjets sammanbrott. Vi måste utgå ifrån att bevekelsegrunderna ändå var goda i den situation som rådde då när många, majoriteten, totalt missbedömde den nära framtiden.
Storspionen Wennerström var fram till bedömningen att den eviga freden inträtt det största hotet mot vår förmåga att kunna freda vårt oberoende. I och med murens fall så blev det riksdagen som tog vid och spolade försvaret (i stort sett).
Sverige måste ha ett militärt försvar som är så effektivt att det inte behöver användas, oavsett gällande omvärldsläge. Idag är det inte tillräckligt starkt, vare sig för att gå med i Nato eller på egen hand fylla sin uppgift.
Tyvär är förslaget att demilitarisera Gotland en lika världsfrånvänd ide som att tro att alla länder kommer att styras av välmenande, humanistiska ledningar och att den eviga freden är här. Putin har visat sitt rätta ansikte och det kanske är bättre för omvärlden än det som kommer efter Putin. Se till att ge Gotland – och landet i övrigt – ett försvar värt namnet!
Kjell Johansson
Commander säger
Generalmajor Neretnieks uttrycker sig mycket mer nyanserat än vad jag har förmåga till. Förslaget är rent ut sagt naivt.
Min stilla fråga är: om nu demilitarisering av en del av Sverige är så fördelaktigt, varför inte demilitarisera hela landet? Kanske kan vi få hela Unionen att följa efter. Tänk vilken konferensanläggning vi skulle kunna skapa!
Ber om ursäkt för den raljerande tonen i denna kommentar men förslaget är så urbota naivt att det är svårt att låta bli.
En omedelbar ansökan om NATO-medlemskap kombinerat med återskapandet av ett krigsavhållande försvar är ett betydligt bättre sätt att trygga alla svenskars säkerhet. Även gotlänningarnas.
/Commander
Kustartillerist säger
Jag gjorde värnplikten på Gotland på 90 talet och såg ett kustförsvar som tiden hade sprungit förbi. Vi värnpliktiga saknade helt förtroende för att dåtidens försvar skulle fungera.
I början på 90 talet direktsände CNN operation Desert Storm och visade hur befästningar och stridsvagnar prickades av tomahawker och laserguidade missiler. Vi satt under jorden och funderade över sannolikheten att vi skulle få chansen att skjuta på några båtar innan kanontornet träffades, vi trodde inte ens att vi skulle lyckas ta oss från Bromma till Gotland ifall vi blev inkallade.
Tjugo år tidigare, på sjuttiotalet, var det säkert 1990 talets försvar en utmärkt försvarsstrategi.
Teknikutvecklingen har säkerligen inte slutat, eller saktats ned. Nu 20 år senare visas krig där all krigsföring görs med missiler, och krig ”innifrån landet”.
Andra kan säkert bättre än jag utveckla ett försvar mot dagens, och framtidens hot. Men jag kan omöjligt tänka mig att kustartilleri och pansarförband på Gotland ingår i dessa. Mina tankar går mer till missilförsvar som utgår från fastlandet, luften och havet. Kompletterat med hemvärn och pansarvärn på Gotland.
Men långsiktig fred byggs inte med vapen, millitärer kan inte bygga fred. Ingen millitär säger någonsin haft tillräckligt med vapen.
GöstaThorstrand säger
Av inte minst ekonomiska skäl kommer vapenlobbyn och fredsivrarna aldrig att kunna enas om synen på krig som konfliktlösare. En realitet som inte kan ifrågasättas är: Ett enda ”olycksfall” med kärnvapen i Östersjön, där någon idiot råkar trycka på fel knapp, kommer att frånta ett antal hundra tusen levande varelser rätten att tycka något som helst i frågan om rättvisa, demokrati, frihet, skyldig eller oskyldig. Enda garantin är att det inte finns några hjältemodiga amiraler som getts möjlighet att bli demokratiska massmördare. Ett demilitariserat Baltic Sea vore fantastiskt.