Kvinnliga medlare och hållbara fredsprocesser

Ett nordiskt nätverk med kvinnliga medlare lanserades nyligen i Oslo. Om en dryg vecka samlar också utrikesminister Margot Wallström ett antal internationella diplomater och representanter för civilsamhället i Stockholm för att diskutera kvinnors roller i internationellt fredsmäklande. Karin Aggestam, professor i Lund, noterar dock att akademin ligger efter och att forskningen kring genus och kvinnors deltagande i medling och fredsförhandling är mycket begränsad. En rad forskare, både i Sverige och internationellt har dock initierat ett antal projekt för att specifikt studera kvinnor, genus, diplomati och hållbara fredsprocesser.

I slutet av november lanserades ett nytt nordiskt nätverk av kvinnliga fredsmäklare vid Nobelcentret i Oslo. Bakom initiativet står dels det norska fredsinstitutet PRIO, dels det finska, norska och svenska utrikesdepartementen. Med utgångspunkt i kvinnors medlaruppdrag har PRIO de senaste två åren stått som värd för ett antal internationellt profilerade seminarier för att synliggöra och diskutera deras insatser. Seminarieserien kan delvis ses mot bakgrund av den resolution som FNs säkerhetsråd antog år 2000 med fokus på kvinnor, fred och säkerhet samt deltagandet i fredsprocesser. Allt sedan resolutionen har en rad initiativ tagits för att aktivt stödja kvinnors fredsarbete samt för att synliggöra sexuellt våld i konflikter. Vidare har flera länder antagit nationella handlingsplaner för implementering av de normer och riktlinjer som stipuleras i resolution 1325.

Men trots 15 års arbete kan vi notera hur långsamt förändringen sker på den globala nivån. Kvinnors deltagande fortsätter att vara begränsat i flera internationella forum, organisationer och förhandlingsprocesser. Även institutioner såsom FN och EU har gjort anmärkningsvärt lite för att utöka kvinnors representation vid fredsförhandlingar och fredsprocesser. Statistiken visar tydligt på hur kvinnor fortsätter att marginaliseras och osynliggöras på den globala diplomatiska elitnivån. I en studie av UNIFEM från 2012, som baserar sig på 31 fredsöverenskommelser mellan 1992 och 2011, konstateras att kvinnor endast utgör 2,4 % av alla chefsmedlare, 9% av fredsförhandlare och 4% av undertecknare till fredsavtal.

Denna bild stämmer väl överens med den pilotstudie som jag och Isak Svensson vid Uppsala universitet utförde 2012 för att kartlägga kvinnor som internationella officiella medlare. I studien kunde vi notera en liten ökning av antalet kvinnliga medlare sedan resolution 1325 antagits. Mer överraskande var resultatet att av det totala antalet kvinnliga medlare utgör den nordiska cirka 25%. En bidragande orsak till detta kan vara att de nordiska länderna har mer jämställda samhällen, vilket ger bättre möjlighet för kvinnor att avancera till ledande topposition på den diplomatiska arenan. En annan orsak är det internationella engagemanget för fred och säkerhet som de nordiska länderna har som en integrerad del av sin utrikespolitik. Samtidigt har dessa länder inte en kolonialt belastad historia som kan ha en negativ inverkan på medlarens uppdrag. Ambassadör Ann Bernes i Oslo betonade också att gemensamma värderingar, kultur och historia är betydelsefullt. Ett nordiskt nätverk kan därmed fungera som en politisk kraft, men också som en pool för att ta tillvara den breda och upparbetade kompetens som finns bland kvinnliga nordiska medlare. Paneldiskussionerna i Oslo bekräftade denna rika kunskap som dessa kvinnor besitter.

Det unisona budskapet från de nordiska medlarna vid symposiet är att vi måste tänka nytt och genusmedvetet kring fredsprocesser för att nå en långsiktig och positiv fred. Det är inte tillräckligt med att nå ett vapenstilleståndsavtal och fredsavtal som resulterar i en så kallad negativ fred, det vill säga att endast det fysiska våldet upphör. Forskningen bekräftar att det är svårt att implementera fredsavtal och att flera fredsprocesser därför kollapsar inom loppet av fem år, med nya våldspiraler som följd. Målet bör istället vara att bygga en långsiktigt hållbar och rättvis fred.

Internationella medlare har en strategiskt viktig maktposition och en unik möjlighet att påverka, strukturera och designa fredsprocesser. Mary Robinson, som 2013 utsågs till FNs sändebud till de afrikanska stora sjöarna, utgör ett lysande exempel på hur en medlare aktivt och medvetet kan nå ut och inkludera fler kvinnor som fredsaktörer och förhandlare. Utifrån sin medling i södra Sudan betonade också den norska diplomaten Hilde Frafjord Johnson i Oslo att medlingsinsatser måste vara uthålliga, långsiktiga och bygga på förtroendefulla relationer mellan medlaren och de stridande parterna. Den tidigare finske försvarsministern Elisabeth Rehn som bland annat medlat i Bosnien-Hercegovina framhöll vikten av att få med rättvisa som en del i medlingsuppdraget. Den svenska diplomaten Karin Landgren, som har bred erfarenhet från fredsbevarande insatser, menar att en hållbar fred endast kan nås genom en bred inkluderande och lokalt förankrad fredsprocess.

Vi kan också se hur flera utrikesministrar agerar som ”normentreprenörer” för att integrera en agenda om kvinnor, fred och säkerhet i utrikespolitiken. Margot Wallström spelar för närvarande en mycket viktig roll i normspridningen genom att förespråka en feministisk utrikespolitik. För detta har hon i dagarna mottagit ett internationellt prestigefyllt pris från den amerikanska tidskriften Foreign Policy. Hillary Clinton, William Hague och Julie Bishop är andra utrikesministrar som argumenterar kraftfullt för kvinnors deltagande i fredsprocesser och mot sexuellt våld.

Vi kan alltså notera en kraftfull mobilisering i internationella forum kring dessa frågor medan forskningsfronten tyvärr släpar efter. Under de senaste åren har forskningsfältet kring kvinnor och lokalt fredsbyggande expanderat kraftfullt, men det finns få studier kring genus och kvinnors deltagande i internationell medling och fredsförhandling. Detta vill vi, några forskare vid Lunds, Göteborgs och Uppsala universitet göra något åt. Vi har därför initierat ett antal olika forskningsprojekt för att specifikt studera dessa områden.

Karin Aggestam

Professor vid statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet och hedersprofessor vid University of Queensland i Australien.