Västsahara – 40 år efter ockupationen inleddes

Under hösten har Västsahara, området söder om Marocko, fått stor fokus i svensk media. Detta efter att Marocko uppges ha stoppat öppnandet av fem planerade IKEA-varuhus och skickat en delegation till Sverige för att försöka stoppa ett svenskt erkännande av Västsahara, som enligt Marocko skulle vara nära förstående, trots förnekanden från svenska regeringen.

Ockupationen av Västsahara är annars en konflikt som ofta brukar beskrivas som bortglömd både av medier och det internationella samfundet.

I november är det 40 år sedan Västsahara ockuperades av Marocko, och i samband med detta anordnade Johan Büser (S) ett riksdagsseminarium tillsammans med Pernilla Stålhammar (MP) och en rad organisationer. Till seminariet hade man bjudit in tre stycken västsaharaiska aktivister, Aminatou Haidar, Senia Bachir och Rabab Amidane.

Runt 200 personer var på plats för att lyssna under det fyra timmar långa seminariet. Här fanns politiker, journalister, personer från civilsamhället och privatpersoner.

År 2012 tog riksdagen ett beslut om att erkänna Västsahara, något som alliansregeringen aldrig verkställde. Den nya regeringen har inte heller gjort något erkännande men Sveriges Västsaharapolitik är nu föremål för en översyn.

Aminatou Haidar, människorättsaktivist som har fått en rad olika pris för sitt engagemang och som också varit nominerad till Nobels Fredspris, har stora förhoppningar om att Sverige kan ha en viktig roll för att konflikten får ett slut. Under tre år satt hon inspärrad i ett hemligt fängelse tillsammans med andra västsaharier och hon har även blivit torterad på grund av sin kamp för västsahariers rättigheter.

– Jag hoppas idag att vi kan komma framåt, hitta lösningar och få ett slut på konflikten. Mitt folk, västsaharierna, för en fredlig kamp, en civil kamp för våra rättigheter. Jag är stolt över att få vara här, i Sveriges riksdag där man respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna, sade Aminatou Haidar.

Pål Wrange, professor i folkrätt, framhöll under seminariet att det egentligen inte finns några avgörande skäl bortom den politiska känsligheten för att Sverige inte skulle kunna erkänna Västsahara: – Självklart är ett erkännande av Västsahara ett politiskt beslut, men det är viktigt att veta att det finns inga folkrättsliga hinder att erkänna Västsahara.

Aminatou Haidar nämnde även det omtalade fiskeavtalet mellan EU och Marocko där fisket även omfattar vattnen utanför det ockuperade Västsahara: – Jag känner stolthet över Sverige, att Sverige har röstat emot fiskeavtalet mellan EU och Marocko.

Att bevaka konflikten och de övergrepp som sker är svårt. Det gäller både för internationella organisationer och för journalister. Varken Amnesty International eller Human Rights Watch är välkomna i Marocko. I juni slängdes John Dalhuisen, Amnestys Europachef, ut från Marocko. I mars fick inte en delegation från Kristna Fredsrörelsen komma in i det ockuperade Västsahara och Julia Finér ordförande för Emmaus Stockholm, har också blivit utslängd från Västsahara.

FN-styrkan Minurso finns på plats sedan år 1991 för att organisera en folkomröstning som aldrig blivit av men de har inte rätt att bevaka de brott som sker mot mänskliga rättigheter. Deras uppgift är främst att övervaka vapenvilan mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario.

– Det är hopplöst, vi kallar faktiskt FN för ”United Nothing” istället för United Nations. Många västsaharier har helt förlorat förtroendet för FN. Vi som människorättsförsvarare kan inte ens anmäla de brott som begås mot oss till Minurso, sade Rabab Amidane.

Rabab Amidane har också blivit utsatt för trakasserier, tortyr och förföljelse. År 2009 fick hon studenternas fredspris i Norge och har fått politisk asyl i Sverige. – Jag är tacksam för att Sverige har gett mig säkerhet. Här kan jag jobba öppet med mina frågor, men trots detta så har jag fortfarande fått ta emot hot vilket har lett till att jag lever under hemlig identitet, berättade hon.

Senia Bachir har till skillnad från Rabab Amidane och Aminatou Haider aldrig varit i Västsahara utan föddes i de flyktingläger som finns i Algeriet sedan ockupationen inleddes år 1975.
– Jag växte upp i Tindouf, som brukar kallas djävulens trädgård. Nu jobbar jag som politisk rådgivare i Afrikanska unionens högkvarter i Addis Abeba. Det har verkligen varit en häftig resa, förklarade hon.

Senia Bachir visar ett bildspel från flyktinglägret där hon växte upp. På bilderna syns biståndsmat från FN, stora tältläger och en vidsträckt öken. På en av bilderna stannar Senia Bachir till och berättar att det är hennes lillasyster, som inte ser ut att vara äldre än elva år. – Detta är min lillasyster, när jag var i hennes ålder skickades jag iväg på internatskola i Algeriet. Det måste vi göra för att utbilda vårt folk, men det gör ont i hjärtat att hon snart måste lämna alla för att ge sig iväg själv.

Flera gånger under seminariets gång betonar alla tre att de känner sig mycket trygga i Sverige och i riksdagen. Alla tre är glada över att få vara i land där de mänskliga rättigheterna accepteras. – Jag vågar säga det jag vill här, här finns det ingen som förföljer mig, inte vad jag vet i alla fall, säger Aminatou Haidar.

Trots detta blir två stycken personer, en man och en kvinna, bortförda mitt under seminariet och ombedda att lämna förstakammarsalen. Stämningen på riksdagsseminariet blir något märklig och bortförandet av dessa två personer kommenteras inte utan allting fortsätter precis som planerat.

Andra som talade på seminariet var Julia Finér, ordförande i Emmaus Stockholm, utrikesutskottets ordförande Kenneth G Forslund(S), journalisten Fredrik Laurin och Ulf B Andersson från Amnesty Press.

Anna Kristiansson

Journaliststudent och redaktionsassistent på Mänsklig Säkerhet

Texten publicerades först i AmnestyPress