Fakta talar: världen har inte råd att utesluta kvinnor från fredsprocesser!

15-årsjubileet för FN-resolutionen 1325 har fått stor uppmärksamhet. I denna artikel visar Malin Brenk, regionchef för Afrika på Kvinna till Kvinna, att vid sidan av rättighetsargumenten för kvinnors deltagande i fredsprocesser finns det nu klar dokumentation om effektivitetsvinster. De gäller både själva förhandlingsprocessen och hållbarheten i ingångna avtal. 

FN:s Säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet firar 15 år. Detta har uppmärksammats på flera håll, inte minst i FNs högkvarter i New York i oktober, som Sofia Tuvestad skrev om i en tidigare artikel i Mänsklig säkerhet. En central del i resolutionen är kvinnors deltagande i fredsprocesser. Men vad har egentligen hänt under dessa 15 år?

Man skulle kunna tro att kvinnors deltagande i fredsprocesser har blivit accepterat och självklart, på grund av resolution 1325 men också tack vare följdresolutionerna 1820, 1889 och 2022 och de över 50 nationella handlingsplaner som nu utvecklats och där kvinnors deltagande lyfts fram som en huvudkomponent. Men verkligenheten ser annorlunda ut.

Ett högst aktuellt exempel är konflikten i Syrien. Bitte Hammargren har beskrivit hur Staffan de Mistura, FN:s särskilda sändebud, inte bjudit in syriska kvinnoorganisationen i återupptagandet av fredssamtalen. Och det finns tyvärr många andra exempel där kvinnor exkluderats från eller marginaliserats i fredsprocesser: i Sydsudan, Mali, Myanmar … .  I en analys som gjorts av 31 fredsavtal mellan 1992 och 2011 framgår det att även om antalet kvinnor involverade i fredsprocesser ökat så var endast 9% av förhandlarna kvinnor, enligt FNs egna statistik (UN Women).  Vidare visar forskningen (som Linn Hultqvist återgivit i en tidigare artikel här i Mänsklig säkerhet), att mellan 1990 och 2000 innehöll endast 11 % av alla fredsavtal referenser till kvinnor. Sedan resolution 1325 antogs har siffran ökat till 27 %. (Se referens)

Det argument som ofta anförs för kvinnors inkludering är det normativa, baserat på ett rättighetsperspektiv: kvinnor utgör hälften av befolkningen och bör därför inkluderas i fredprocesser. Det är en rättvisefråga att deras perspektiv och behov inkluderas. Samtidigt börjar synen på fredsprocesser att förändras. Dessa är inte bara något som kulminerar med ett fredsavtal, signerat av de stridande partnerna för att få ett slut på den väpnade konflikten. Den synen börjar frångås och ifrågasättas. I stället ses fredsprocesser som en grund för samhällets fortsatta utveckling och särskilt så att framtida konflikter ska kunna få en fredlig lösning. Med denna bredare syn stärks argumenten för kvinnors inkludering.

Men viktigast är givetvis fakta. Ett av de verkligt avgörande bidragen till diskussionen om kvinnors deltagande är den studie som utfördes av 30 forskare på Graduate Institute of International and Development Studies i Geneve, publicerad tidigare i år. Den leddes av Thania Paffenholz, senior forskare vid institutet och med stor erfarenhet från såväl akademisk forskning och undervisning som rådgivare i fredsprocesser och medling i många länder i Afrika och Asien. Studien jämför 40 fördjupade fallstudier av fredsförhandlingar och konstitutionsbyggande från 1990 till 2013 och har bedömt alla aktörers roller och agerande.

Studien visar att när kvinnogrupper kunnat utöva starkt inflytande under förhandlingsprocessen så har sannolikheten ökat betydligt för att ett fredsfördrag ska nås, jämfört med de fall då kvinnor hade litet eller inget inflytande. Faktum är att i de fall där kvinnogrupper hade starkt inflytande nåddes nästan alltid ett avtal. Studien visar även på en positiv korrelation mellan kvinnors starka inflytande och sannolikheten att fredsavtalet faktiskt implementeras.

Geneva Institutes forskning har nu kompletterats av en statistisk analys av ett dataset på 181 fredsfördrag signerade mellan 1989 och 2011 (Ref 1). När man uteslutit andra variabler visade data att i de fall kvinnor inkluderats i fredsprocesser var chansen att fredsfördraget skulle hålla åtminstone i två år över 20 procent högre än i de fredsfördrag då kvinnor inte inkluderats. Detta sambandet stärks dessutom ytterligare ju fler år avtalet håller.

Denna sorts forskning är ny, viktig och insiktsgivande. Tidigare analyser har ofta tematiskt fokuserat på vad kvinnor ’tar med sig till förhandlingsbordet’. Det kan handla om krav på efterlevnad av mänskliga rättigheter eller ett bredare säkerhetstänkande.  Men vad man tidigare saknat är fokus på de process-vinster som kvinnors deltagande visar sig medföra. Dessa kan handla om en förändring i dynamiken, ökat konsensusbyggande och en ökad sannolikhet att återuppta förhandlingarna när dessa strandat liksom att komma till avslut. Kvinnors deltagande är alltså viktigt för att för att processen ska komma i hamn. Dessutom visar forskningen att kvinnors deltagande oftast också leder till en bredare social acceptans och ägandeskap/åtagande av fredsavtalet i de samhällen som drabbats av konflikten. Detta är instrumentellt i implementeringen av avtalet.

Slutsatsen är tydlig. Kvinnors deltagande i fredsprocesser är inte bara viktigt från ett rättighetsperspektiv, eller för att deras kunskap, erfarenheter och perspektiv på beslutsfattande, rättvisa, säkerhet och återuppbyggnad ska komma fredsfördraget till godo. Kvinnors deltagande är av största vikt för att ett fredsfördrag ska kunna slutas, hållas och implementeras. Denna dokumenterade effektivitetsvinst borde kunna övertyga även de mest skeptiska. Världen har inte råd att fortsätta utesluta kvinnor från fredsprocesser!

Malin Brenk

Regionchef för Afrika på Kvinna till Kvinna

 

Referens

(1) Paffenholz et al., “Making Women Count: Assessing Women’s Inclusion and Influence on the Quality and Sustainability of Peace Negotiations and Implementation.” i FN-studien ”Preventing conflict, transforming justice, securing the peace – a Global Study of United Nations Security Council resolution 1325” (oktober 2015)