Så ska vi tackla IS och kriget i Syrien

Flyktingkrisen i kombination med fruktansvärda terrorattacker, senast i Paris och Beirut, gör att allt fler röster höjs för att gå till roten av det onda. Inte minst gäller detta kriget i Syrien och Irak som alltmer framstår som vår tids stora utmaning. Kriget rymmer allt från den bestialiska Islamiska Staten (IS), en despotisk diktator, en lång rad terror- och gerillagrupper, maktbevakande stormakter, fruktansvärt lidande och en enorm flyktingkris främst i dess närområde men i allt större utsträckning även i Europa. Det som tills nyligen främst sågs som en intern syrisk tragedi har nu fått stora sekundära effekter som skakar den globala ordningen.

Standardlösningen – en militär intervention – prövas även denna gång, om än i begränsad form. Begränsningen är ett resultat av att det internationella samfundet med USA i spetsen bränt sig ordentligt genom de kostsamma misslyckandena i Irak, Afghanistan och Libyen. Att det trots allt sker en militär intervention genom luftanfall från både en västerländsk koalition och senare från Ryssland är tecken på insikt om att något ändå måste göras. Samtidigt tycks världens ledare ha svårt att se bortom symptomen i form av enkelt definierbara fiender som IS, för att istället fokusera på konfliktens grundorsaker – den dåliga samhällsstyrningen, bristen på demokrati och mänskliga rättigheter, de ekonomiska orättvisorna och förtrycket av kvinnor.

Så länge bara symptomen behandlas riskerar vi att engageras i en accelererande våldsspiral. Låt mig därför börja med det som inte ska göras i Syrien. Det är uppenbart att IS måste bort, men en militär insats allena för att besegra IS, eller för att störta Assad, är dömd att misslyckas på längre sikt. Det saknas ännu internationell konsensus om hur detta ska gå till. Inga interna eller externa aktörer har heller kapacitet att utkämpa det blodiga krig som en militär intervention skulle innebära. Dessutom har kriget mot terrorismen med regimskiftena i Irak, Afghanistan och Libyen visat att interventioner av dessa slag har högst begränsade möjligheter att komma åt konflikternas grundorsaker. IS framväxt i Irak och Syrien efter 2003 års intervention samt radikaliseringen och våldsspridningen genom Sahel efter interventionen i Libyen är tragiska exempel på detta.

Alternativet till intervention är därför just nu så kallade ”indirekta insatser” som ska stötta lokala aktörer i deras kamp mot IS, Assad eller gerillagrupperna (beroende på vilken stormakt som står bakom). Från svenskt håll handlar det om att tillsammans med andra stötta peshmerga i irakiska Kurdistan. Att stödja ”fiendens fiende” är dock en metod med dåliga historiska resultat. Stödet till mujahedin i Afghanistan under 80-talet är det mest spektakulära varnande exemplet. I detta fall kan det dessutom leda till utropandet av en kurdisk stat och därmed stor risk för regionalt krig med Turkiet, Irak och Iran i en oförutsägbar kombination. Är det internationella samfundet berett att hantera det?

Så vad kan vi göra åt konflikten?

Just nu är Syrien en våldsamt brinnande eld med obegränsat bränsle och syre. Risken för spridning är dessutom mycket stor. För att fortsätta liknelsen ger sig brandkåren sällan in i eldens själva hjärta. Istället borde det första steget vara att försäkra sig om att kringliggande länder inte slukas i eldhavet. Stora insatser krävs i Turkiet, Libanon och Jordanien för att hantera den humanitära katastrofen och begränsa konfliktens spridning. Steg två blir att strypa tillförseln av bränsle och syre, i detta fall i form av pengar, vapen och krigare främst från Iran, Ryssland, Saudiarabien och väst. Detta kan endast ske genom hårda internationella förhandlingar och överenskommelser.

Det stora problemet är att det som fruktas mest bland de regionala aktörerna fortfarande inte är kriget utan freden – en fred med fel vinnare. Enorma maktintressen står på spel om Rysslands, Irans, Saudiarabiens och västvärldens respektive proxyaktörer som Assad, terrorgrupper, oppositionsgrupper och till och med Hizbollah skulle gå förlorade. Snarare än att satsa på fred har det därför hittills varit viktigare för de inblandade att försäkra sig om att ”rätt” sida vinner – något som tycks omöjligt med så många interna och externa aktörer inblandade.

Efter att bränslet och syret strypts skulle det finnas större utrymme att hantera de stridande parterna. Vissa aktörer (som IS) måste nog i ett första steg besegras militärt, medan andra i krigströtthet och resursbrist kan tvingas till förhandlingsbordet. Därefter kan vi nog räkna med att en mycket långvarig fredsbevarande insats kommer att vara nödvändig. Den stora utmaningen blir att skapa försoning och finna en samhällslösning som är acceptabel för de inblandade parterna. Lärdomarna från Irak och Afghanistan visar på vikten av att inkludera alla grupper i Syrien i dessa processer. Inte minst är det helt centralt att gräsrotsorganisationer, civilsamhällesföreträdare och kvinnoorganisationer ges en viktig roll i freds- och återuppbyggnadsprocesserna. Det är här viljan till fred och kompromiss är störst och prestigen minst. Det är också här kunskapen om krigets konsekvenser och samhällets behov finns.

Akta er för de som presenterar förvillande enkla eller billiga lösningar på konflikten i Syrien. Att från luften besegra IS och avlägsna Assad, eller att stärka lokala stridande parter, kommer inte att leda till fred. De politiska förhandlingar och processer som kan lösa konflikten i Syrien kommer att ta lång tid. De försonings- och återuppbyggnadsprocesser som också är nödvändiga kommer att ta årtionden. Det finns dock inga alternativ till att fokusera mindre på symptomen i form av krig, radikalisering och IS för att istället satsa på långsiktiga fredsbyggande och primärt civila insatser som angriper konflikternas grundorsaker.

Robert Egnell

Chefredaktör och docent vid Försvarshögskolan

Artikeln publicerades ursprungligen på SvD Debatt.