Efter det senaste valet i Tanzania står det klart att regeringspartiet CCM stannar vid makten, även om valet antyder att ett paradigmskifte i tanzanisk politik kommer allt närmre. Samtidigt oroar anklagelser om valfusk på självstyrande Zanzibar och ingripande mot regeringskritisk media. Sten Rylander, f.d. ambassadör i Tanzania, tar tempen på landet efter valen.
Tanzania är ett tongivande land i Afrika med en relativt stor befolkning och en intressant historia. Under sin förste ledare Julius Nyerere spelade Tanzania en viktig roll i kampen mot kolonialism och minoritetsstyre – för frihet och nationell självständighet. Från att ha varit en typisk enpartistat med revolutionspartiet Chama Cha Mapinduzi (CCM) i spetsen har landet någorlunda väl klarat övergången till en parlamentarisk demokrati. Oppositionen har varit svag och splittrad men har successivt gjort framsteg i ansträngningarna att utmana regeringspartiet CCM. Under de senaste 25 åren har demokratiska val genomförts och ledarskiften har ägt rum i enlighet med konstitutionen.
President- och parlamentsvalen i oktober emotsågs med kanske större intresse än tidigare. Kraven på positiva förändringar från de många unga har växt successivt och har skapat ett ökande tryck på CCM. Partiets presidentkandidat efter avgående Jakaya Kikwete, John Magufuli, har visserligen länge varit en kompetent minister men får ändå betraktas som relativt oprövad i de stora sammanhangen. Mot sig hade han denna gång en samlad opposition ledd av center-högerpartiet Chama cha Demokrasia na Maendeleo (CHADEMA) men med en kontroversiell tidigare CCM-politiker, Edward Lowassa, vid rodret. Lowassa, som har ett förflutet som vän och parhäst till Kikwete och som premiärminister under större delen av Kikwetes första femårsperiod, tävlade med bland annat Magufuli om CCM-nomineringen men förlorade. Han lämnade då CCM och erbjöd sina tjänster som presidentkandidat för en samlad opposition. Lowassas kampanj var aktiv och framgångsrik och han bedömdes av många ha en reell chans att hota CCM:s långvariga maktinnehav.
Nu vann John Magufuli presidentvalet någorlunda komfortabelt me en marginal på knappt 20 procent gentemot Lowassa som fick 40 procent av rösterna. CCM sitter därmed kvar säkert i sadeln under ytterligare en femårsperiod. Men för CCM:s del var det den hittils knappaste vinstmarginalen och oppositionen har blivit starkare och samordnar sig bättre än tidigare. Möjligheten för ett paradigmskifte i tanzanisk politik kommer närmare och närmare.
Lowassa är karismatisk och populär bland många, något som kan förklara hans ändå höga röstandel. Men han har ett besvärande negativt bagage att släpa på. Redan 1995 varnade Nyerere för Lowassa, som då var parhäst till Kikwete i hans första försök att bli president. Nyerere ansåg att Lowassa inte var pålitlig och att han var korrupt. Denna diskussion banade väg för Benjamin Mkapa, som kom att bli Tanzanias tredje president.
När Jakaya Kikwete till slut vann presidentvalet tio år senare fick Edward Lowassa trots allt chansen igen, denna gång som premiärminister. Men efter några år fick han sparken efter en stor och uppmärksammad korruptionsskandal. Mot den bakgrunden är det snarast förvånande att oppositionen valde att sluta Lowassa till sina led och föra fram honom som sin presidentkandidat.
Det finns två stora problem med de senaste valen som förtjänar diskussion och uppmärksamhet, och som riskerar att påverkan Tanzanias goda namn och rykte.
Det första handlar om Zanzibar som sedan 1960-talet ingår i en politisk union med fastlandet under CCM:s kontroll. Det dominerande oppositionspartiet i Zanzibar, CUF, under lokal ledning av Seiff Sharif Hamad, som under de senaste åren har lett Zanzibars regering i egenskap av Chief Secretary, har alltid haft en stark ställning. Det mesta tyder på att CUF och Hamad vann de senaste valen men CCM:s representanter i valkommissionen stoppade röstsammanräkningen, varvid skälet angavs vara föregivet valfusk i några valkretsar. Uppenbarligen var detta ingripnade av en del av valkommissionen inte i linje med den gällande konstitutionen. Den politiska komplexiteten i Zanzibar är stor. Under min tid som ambassadör i Tanzania (1998-2003) förhandlades en överenskommelse fram (”Mwafaka”) med stöd av det internationella samfundet som möjliggjorde ett samstyre med CCM och CUF. Samtal pågår mellan parterna om den situation som har uppstått och mycket tyder på att det kan komma att sluta med en ny samarbetsöverenskommelse om fortsatt samstyre. För många ledande politiker inom CCM är det otänkbart att släppa ifrån sig hela makten över Zanzibar. Man anser att det skulle utgöra ett hot mot sammanhållningen inom unionen och dessutom få konsekvenser för den nationella säkerheten.
Det andra problemet har att göra med den nya lagstiftning som Tanzania genomförde tidigare i år, Cyber Crimes Act, som nu uppenbarligen utnyttjas för att strypa debatten inom sociala media. Under valen nyligen arresterades ett antal personer vid Legal and Human Rights Centre i Dar es Salaam med stöd av denna nya lag (särskilt Section 16). Vidare beslagtogs datorer och annan utrustning som användes för att insamla och analysera inkommande valresultat. EU och andra västländer har protesterat mot ingripandet, som bedöms vara ett allvarligt ingrepp mot demokratin och pressfriheten. Det är utslag av en trend som kan skönjas på många andra håll i Afrika; det finns en irritation och rädsla för vad sociala media kan ställa till med vid val och i politiska sammanhang. Hela denna problematik behöver ges ökad uppmärksamhet när det gäller den pågående debatten om demokrati och mänskliga rättigheter.
Sten Rylander
Sten Rylander är författare och Afrikadebattör samt f.d. ambassadör i Tanzania (1998-2003)
Lämna ett svar