Dansa inte efter IS pipa!

Det är lättare att släppa några bomber eller skicka iväg ett par drönare till ett annat land som svar på terrorismen än att engagera sig i de långsiktiga och djupgående samhällsreformer som är helt nödvändiga för att komma åt terrorismen. Christine Petré, journalist och expert på Mellanöstern baserad i Tunisien, argumenterar för att vi måste försöka förstå fenomenen terrorism och IS från grunden och bemöta hotet tillsammans, på lika villkor. 

I helgen befann jag mig, tillsammans med Nordafrikanska och Europeiska akademiker och beslutsfattare, i Tunisiens kuststad Hammamet. Det diskuterades ämnen som utanförskap, radikalisering och terrorism. Halvvägs igenom konferensen vaknade vi upp till chocken av ett koordinerat IS-dåd i Paris. På fredagskvällen slog åtta av ”kalifatets trogna soldater” till mot utvalda platser runt om i den franska huvudstaden. Attentaten tog livet av 129 personer som invigde helgen på platser såsom restauranger och teatrar. François Hollande piskade upp känslorna genom sin nationella retorik där han lovade ett ”skoningslöst” gensvar mot barbarerna av IS. Snart målades den syriska flyktingproblematiken upp som kärnan i problemet.

Den påstådda säkerhetsrisken som flyktingarna utgör har kontinuerligt utnyttjats som anledning av de som vill se strängare gränskontroller till Europa. Uppgifter om att ett syriskt pass tillhörande 25-åriga Ahmad al-Mohammad, född i Idlib, hittats vid sidan av en av självmordsbombarna spreds som en löpeld och eldade på den högerextremistiska retoriken. Samtidigt frågade sig vissa varför en person som ska spränga sig själv i bitar skulle bära med sig sin identifikation. Vad var motivet bakom det syriska passet?

För att förstå varför IS skulle tjäna på en sådan akt är det viktigt att förstå att IS inte är helt nöjda med att se muslimer fly från Kalifatet till ”de otrognas” Europa. Under hösten har IS anhängare systematiskt postat videos med syfte att avskräcka människor från att fly, bland annat genom att belysa problemet med människosmugglare och den höga drunkningsrisken. De har också belyst de orättvisor som kommer bemöta flyktingarna på plats i Europa. Enligt IS kan muslimer endast kan finna lycka i Kalifatet, inte i Europa. Man har uttryckligen sagt att man vill eliminera alla ”grå zoner” (se Dabiq februari 2015), världen målas i svart och vitt, antingen abdikerar man eller ansluter sig till Kalifatet. Så vem tjänar då på en utveckling där Europa identifierar flyktingarna som potentiella terrorister? Jo, IS.

Egyptenexperten Hisham Hellyer konstaterade under en paneldebatt i lördags: “Hur kommer det sig att de flesta som kämpar emot IS är muslimer. De flesta som dödas av IS är muslimer. Trots det, beskyller vi muslimerna?” Den radikala Islamistgruppen vill se konfrontation, de vill se människor provocerade, panikslagna, splittrade. Det är då terrorismen har segrat.

Att bomba IS är ett sätt för beslutsfattare att visa styrka och att på kort sikt vinna politiska poäng och påvisa att man står rakryggade inför hotet från terrorismen. Därför anammades ännu än gång George W. Bushs vid det här laget utvattnade retorik “kriget mot terrorismen.” Men skillnaden från 9/11 och idag är att det råder större enighet kring betydelsen av att ta itu med grundorsakerna till radikaliseringsvågen i Mellanöstern. Förståelse för hur IS fötts ur ”Västs” krig i Irak börjar sakta få fäste hos gemene man och fler börjar acceptera att det inte är möjligt att bomba sig ur fenomenet terrorism. Lika dumt är det att störta diktaturer utan tydliga politiska oppositionsalternativ till dess befolkning, det får sina konsekvenser. Ett avskräckande exempel utöver Irak och Afghanistan är Tunisiens granne Libyen där IS liksom ett antal militanta grupper fortsätter slåss om ekonomisk och territoriell makt – trots den ”framgångsrika” bombinsatsen som i slutändan störtade Khadaffi.

”Problemet är att vi ständigt frågar oss hur tar vi oss härifrån istället för att fråga hur kommer det sig att vi hamnade här från första början”, påpekade den kontroversiella Mellanösternkännaren Robert Fisk till svensk radio i lördags. Vi måste försöka förstå vad vi har begått för fel för att undvika att det händer igen. Tiden då Europa och USA kunde kriga i främmande länder utan risk för vedergällningar på hemmaplan är längesedan borta. ”Istället för att tala om rättvisa i Mellanöstern hör man nu Hollande tala om hämnd och att vi ska slå tillbaka skoningslöst,” fortsatte Fisk och utbrast, ”’skoningslöst’ är IS terminologi för Guds skull!”

Men samtidigt som Fisk talar om betydelsen av rättvisa rapporteras det att USA godkänt en miljardförsäljning av bomber till Saudiarabien, regionens strängaste diktatur tillika hem till Wahabism, en strikt fundamentalistisk riktning inom sunniislam. Därutöver rapporterade Transparency International för mindre än en månad sedan att regionens försvarsspenderade ökar samtidigt som bristen på öppenhet och kontroller riskerar att driva på konflikter och underströk att det finns bevis på att vapen från Gulfen hamnat hos icke-statliga aktörer i till exempel Syrien. Handeln med Saudiarabien och ”Västs” stöd av vissa av regionens diktaturer medan störtandet av andra är inte populärt hos en merpart av Mellanösterns befolkning.

Det är lättare att släppa några bomber eller skicka iväg ett par drönare till ett annat land som svar på terrorismen än det är att engagera sig i långsiktiga och djupgående reformer. Vilka reformer som är effektiva är inte heller en enkel fråga att svara på. Vid det här laget är vi alla medvetna om att radikaliseringsprocessen är individuell men att vissa återkommande faktorer som utanförskap, ekonomisk marginalisering och en känsla av orättvisa, ofta riktad mot staten är bidragande faktorer för ungdomar som radikaliserats.

Dessvärre följer Tunisien också i ”Västvärldens” fotspår. Här bemöter man ungdomsradikaliseringen genom förhöjda säkerhetsinsatser, genom att slå ner på yttrandefrihet och stänga igen moskéer, utan tanke på långsiktiga politiska reformer. Tunisien har vid flertal tillfällen vädjat till omvärlden om hjälp, varav landet rustats med helikoptrar och drönare. Det Tunisien behöver hjälp med är att reformera sina säkerhetsstyrkor, utbilda sina ungdomar till kritiskt tänkande, diskutera tabuområden som jihad öppet och skapa ett motsatsnarrativ i moskéerna.

Tills vi här i Tunisien, liksom i Europa, beslutar oss för att förstå fenomenet från grunden och bemöta hotet tillsammans, på lika villkor, är risken att vi kommer fortsätta se attentat både här i Mellanöstern och på Europas mark.

Christine Petré

Journalist, researcher och analytiker med fokus på Mellanöstern