Terrorn och dess konsekvenser

En fruktansvärd terrorattack har återigen drabbat Paris, Europa och världen. Över 120 oskyldiga liv är släckta, men många, många fler är drabbade av våldet – både direkt och indirekt. På sätt och vis känner vi oss alla attackerade. Rädsla, sorg och ilska flödar och framtiden känns mörkare än på mycket länge. Robert Egnell gör ett första försök att reflektera över det som skett.

Två processer måste nu inledas. Den första och mest självklara är massiva polisiära insatser för att säkra Paris från ytterligare attacker och för att samla bevis, jaga och förhoppningsvis gripa de terrorister som fortfarande lever. Det andra är att så snabbt som möjligt försöka återställa en känsla av trygghet och normalitet på Paris gator – att inte fastna i den rädsla som idag är så påtaglig. Dessa insatser går dock delvis i motsatta riktningar. Av säkerhetsskäl stängs inte bara gränser utan även många andra samhällsinrättningar. Poliser och militära förband kommer att synas överallt på Paris gator. Många människor kommer att sitta hemma med sin egen rädsla, sorg och ilska. Det är av därför av mycket stor vikt att människor så snart som möjligt kan börja ta tillbaka sin vardag, att finna ett lugn och en trygghet, och att låta livet fortsätta precis som vanligt. Frågan vi måste ställa oss idag, imorgon, om en vecka och en månad är huruvida polisiär och militär närvaro eller en känsla av normalitet är det som skapar störst känsla av trygghet och säkerhet i Paris.

Det var tyvärr inte förvånande att attacken skedde även om dess omfattning självklart chockerar. Fransk säkerhetspolis rapporterar en konstant hög hotnivå och har enligt egen uppgift avvärjt flera attacker de senaste månaderna. Våra samhällens öppenhet gör också att vi ständigt är och kommer att fortsätta vara sårbara. Samtidigt går det inte att komma ifrån att en attack av den här skalan är ett misslyckande för underrättelsetjänsterna. Så kallade ensamma vargar är ytterst svåra att komma åt, men här rör det sig om en koordinerad attack som involverat en relativt stor terrorcell – de borde ha lämnat spår efter sig.

Det är dock viktigt att poängtera att vi aldrig – oavsett resurserna till säkerhetstjänsterna – kan bli immuna mot terrorism. Det krävs dock att våra underrättelse- och antiterrorsystem är tillräckligt starka för att undvika att den här typen av attacker upprepas tillräckligt ofta för att få en samhällsförlamande eller samhällsförändrande effekt.

Hur ska vi tolka attacken?

Det är inte staten Frankrike eller någon annan stat som är direkt hotad av terrorismen. Det är snarare vi människor som är hotade och syftet är att skapa rädsla, hat och misstänksamhet – att slå in kilar i det demokratiska och öppna samhället. Det störst hotet mot våra samhällen är därför inte terrorattackerna i sig utan den rädsla, misstänksamhet och hat som dessa attacker kan orsaka. Den dag rädslan och hatet får fäste är också dagen då våra samhällen är hotade. Terrorister och andra extremister vet detta och vi måste stå emot frestelsen att gå i deras ledband.

Vi ser redan en politisk polarisering, främlingsfientliget och rädsla i Sverige och Europa som skapar sprickor i våra samhällen. Attacker som dessa riskerar att ge ytterligare bränsle till dessa mörka krafter. Ingenting i våra svar på attacken får därför rucka våra grundläggande värderingar, vår demokrati, frihet, öppenhet och medmänsklighet – då vinner terroristerna. Vi måste istället finna olika sätt att övervinna mörkrets krafter kasta av oss mörkret och att istället finna trygghet och säkerhet i gemenskap med våra medmänniskor, i en orubblig tilltro till våra värderingar och våra samhällen. Som Jens Stoltenberg sa efter attacken mot Utöja: ”Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet, men aldrig naivitet.”

Samtidigt är terrorhotet högst verkligt och som Stoltenberg uttryckte det får vi inte vara naiva. Även Sverige måste se över sina underrättelsesystem och säkerhetstjänster för att så långt som möjligt kunna avvärja framtida attacker. Innan radikaliseringens och terrorismens grundorsaker är hanterade så måste de omedelbara hoten tas på största allvar.

Att hantera grundorsakerna

IS har under lördagen tagit på sig ansvaret för attacken. Oavsett om så är fallet eller om det rör sig om en ”hemmaradikaliserad” terrorcell så hänger de ihop. Detta visar också på vikten av ett mer allomfattande angreppssätt som inte bara bekämpar terrorismen på hemmaplan genom ökade resurser till säkerhetstjänsterna – vi måste även ta oss an radikaliseringens och terrorismens grundorsaker. Terrorism är inte normalt mänskligt beteende utan ett symptom på att det är något fel med både enskilda människor men också med samhället i stort. På ytan är idag den Islamiska Staten och krigets Syrien perfekta plattformar för global terrorism. Ett krig som radikaliserar. En plats där terrorister fritt kan utbildas. Detta måste givetvis hanteras, men att stoppa IS och kriget i Syrien räcker dock inte. Att invadera länder, och att med jämna mellanrum slå ut terrorgrupper är metoder som snarare tycks ha motsatt effekt om inte grundorsakerna till våldet samtidigt hanteras. Radikaliseringsprocessen är dessutom äldre än både kriget i Syrien och de västerländska interventionerna i den muslimska delen av världen. Vi bör därför snarare tackla den dåliga samhällsstyrning, fattigdom, ekonomiska orättvisor och den bristande jämställdhet som är några av orsakerna till att hatet fått fotfäste runtom i världen.

Idag när sorgen och rädslan sköljer över oss måste vi tvinga oss själva att inte börja snegla med misstänksamhet på våra medmänniskor. Det är vår medmänsklighet, vår gemenskap och vår tillit till varandra och samhället som är under attack. Vi måste tillsammans, hand i hand, möta detta och med kraft skicka signalen om att vi står lika starka, fria och öppna som förr.

Robert Egnell

Chefredaktör och docent vid Försvarshögskolan