Frågan om hur begreppet säkerhet förhåller till sig försvarspolitiken har blivit föremål för många, och – får vi erkänna – ibland krångliga analyser i detta magasin. Stig Henriksson – legendarisk kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Fagersta, med tidvis egen majoritet – tar i det här personliga inlägget upp dessa frågor från sitt perspektiv som riksdagspolitiker. En av hans centrala punkter är att samhällets beredskap inför nya kriser måste få större uppmärksamhet.
Efter 16 år som kommunstyrelseordförande blev jag av vänsterpartiets väljare i Västmanland hastigt och lustigt inkryssad i riksdagen 2014. Väl där ansågs mina erfarenheter bäst komma till sin rätt i Försvarsutskottet: ett område där jag inte direkt är erfarenhetsbelastad!
Men det kan ju ha sina fördelar med någon som utifrån helt andra erfarenheter kanske kan se på ett fögderi med lite nya ögon. En reflektion som jag tidigt gjorde var att politiken tycktes engagera sig på en närmast extrem detaljnivå. Jag kände mig lättad när jag sedermera läste Riksrevisionens rapporter som granskat försvaret. Där hade man kommit fram till att medan det saknades strategisk styrning av Försvarsmakten, så fanns det starka inslag av (icke tillåten) informell styrning. Rapporten framförde också att Försvarsmakten var den mest detaljstyrda myndighet vi har i Sverige. Och då finns det som bekant en hel del att välja mellan!
En annan sak som var påfallande och överraskande för ett gammalt kommunalråd var bristen på jämförelser. Jag brukade roa mig med att fråga företrädare för olika verksamheter den enkla frågan: ”hur vet ni att ni är bra?”. Så småningom lärde sig alla att inte svamla på, utan skaffa stöd för sina påståenden.
Tyvärr krympte debatten om säkerhetspolitik raskt till att enbart handla om militär förmåga.
Diplomati, handel, bistånd och andra tänkbara redskap i ett bredare säkerhetspolitiskt arbete var inte bara försvunna i debatten utan också medvetet frysta i den praktiska politiken. Begripligt kanske, men svårt att acceptera.
En ytterligare notering var att medan det skrevs många kloka saker om andra hot än militära, så försvann de snabbt ur fokus när debatten kom igång. I praktiken ägnas ett ganska förstrött intresse åt pandemier, naturkatastrofer och IT-säkerhet.
Trots den intensiva Nato-debatten, som det är självklart att delta i med liv och lust, så har därför min prioritering i den allmänna motionstiden varit just krisberedskap. Jag vill gärna säga att Mänsklig Säkerhet där har varit en rik källa till kunskap. I den ansats som ligger till grund för vår motion pekar vi på den ökande åtskillnaden mellan försvar och krisberedskap: detta har märkligt nog skett parallellt med att de säkerhetspolitiska hoten blivit bredare.
Även i denna fråga skrivs det kloka saker både av Försvarsberedningen (2013), men också av t.ex. Johan Larnefeldt. Men trots detta tillförs inte det civila försvaret i detta skede särskilda ekonomiska medel, utan dess uppgifter förväntas hanterade med redan tillgängliga – eller till och med minskade – resurser. Samhällets krisberedskap och det civila försvaret förtjänar en grundlig diskussion och den säkerhetspolitiska debatten skulle tjäna på att sätta det som kallas för ”samhällelig resiliens” i förgrunden inför beslut som ska fattas.
I vår motion har vi ändå begränsat oss till att närmare diskutera några principer och konkret ta upp vissa hotbilder. Till principerna hör risk- och sårbarhetsanalyser, resultatmålen för krisberedskapen, ansvarsprincipen och ett utökat samhällsuppdrag för Försvarsmakten. Bland hot som måste mötas nämner vi cybersäkerhet och försörjningen med livsmedel och mediciner. Men vi betonar också individens egenansvar.
Sammanfattningsvis skulle på min önskelista inför julen stå en bredare säkerhetspolitisk debatt, ett större engagemang för de mycket påtagliga och redan här-och-nu kriser vi ställs inför – samt att svenska folket säger ett rungande nej till Natoanslutning!
Stig Henriksson
Riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson Vänsterpartiet
Lämna ett svar