Foto: Löjtnant Jesper Tengroth/Combat Camera
Regeringen och riksdagen har beslutat om att utvärdera den samlade svenska insatsen i Afghanistan (2002-2014). Men enligt Ralph Sundberg, doktor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, saknas viktiga skrivelser om de svenska Afghanistanveteranernas fysiska och psykiska hälsa i uppdragsbeskrivningen.
Den svenska insatsen i Afghanistan, som inleddes i slutet på 2001, har nu trappats ned. Efter flera år med hundratals svenska soldater på plats återstår nu enbart cirka 50 stycken som en del av NATO:s nedskalade operation Resolute Support Mission, främst stationerade på Camp Marmal utanför Mazar-e-Sharif. Sveriges tillbakadragande från Afghanistan har – med rätta – gett upphov till en efterfrågan av att utvärdera den över tio år långa insatsen som beräknats kosta cirka 10 miljarder skattekronor. Så skall nu också ske, efter att regeringen i juli beslutat att ”utvärdera den samlade svenska insatsen i Afghanistan 2002-2014”. Målet sägs av utrikesminister Margot Wallström vara att kunna dra viktiga lärdomar för ”fortsatta och framtida insatser”. Detta innebär bland annat att utredaren Tone Tingsgård (tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot och vice ordförande i försvarsutskottet) skall titta på om Sverige nått sina mål i Afghanistan och om de svenska resurserna använts på bästa sätt. Denna granskning är nödvändig, inte minst för att få fram fakta som kan ta plats i den högst polariserade svenska debatten om Sveriges deltagande i NATO:s olika operationer. Alltför länge har löst tyckande och genompolitiserade världsbilder fått ta plats i diskussionen för och emot Sveriges insats. Möjligheten att få fakta på bordet bör applåderas av debattörer från både höger och vänster.
En viktig aspekt tycks dock saknas i den uppdragsbeskrivning som tagits fram av riksdag och regering (Kommittédirektiv 2015:79), nämligen insatsens effekter på den enskilde soldaten. Man beräknar att cirka 9000 svenska män och kvinnor har tjänstgjort i Afghanistan under insatsens gång, och deras erfarenheter, välmående och framtid är direkt påverkade av den svenska insatsen. Vad har Afghanistan och erfarenheterna därifrån betytt för dem som faktiskt har tjänstgjort i ISAF. Och hur har det påverkat dem?
I Sverige har veteranernas väl och ve främst lyfts fram av SvD-medarbetaren, krigskorrespondenten och författaren Johanne Hildebrandt. Stundtals uppmärksammas även den enskilde soldatens situation av de veteranföreningar som bedriver diverse stödaktiviteter för hemkommande soldater. Alla dessa insatser måste lovprisas då de kastar ljuset på en grupp människor i samhället som sätter mer på spel för demokratiskt beslutade politiska mål än de flesta av oss någonsin kommer att göra. Trots dessa insatser måste man tyvärr dra slutsatsen att den svenska allmänheten har väldigt låg kunskapsnivå gällande den svenska insatsen i Afghanistan och soldaternas tillvaro, samt – och kanske viktigast i detta sammanhang – att Sverige som land vet relativt lite om hur deltagande i fredsbevarande missioner i Afghanistan (eller för den delen Bosnien, Liberia eller alla andra svenska uppdrag) påverkar den enskilde soldatens liv och hälsa.
Allt som oftast, vilket påpekats av Johanne Hildebrandt, lyfts veteranen fram som ett offer som obönhörligen drabbas av PTSD eller liknande diagnoser som en konsekvens av sin sejour som fredsbevarare. Månhända är denna bild av vad en veteran är och hur hen tänker och agerar påverkad av den amerikanska populärkulturen, där veteranen allt som oftast är en våldsam, oberäknelig och alkoholiserad typ. Även organisationer som arbetar för veteranernas hälsa tycks gärna fokusera på offerrollen; föreningen Oberoende veteraner hävdade till exempel att den svenska försvarsmakten mörkade PTSD-siffror och argumenterade för att svenska psykologiska förluster borde ligga på samma nivå som för tyska trupper stationerade i norra Afghanistan, det vill säga att cirka var fjärde soldat skulle vara drabbad. Det är givetvis positivt att uppmärksamma insatsernas potentiellt skadliga effekter, men tyvärr så görs detta i en sådan grad att man kan förledas att tro att veteranstatus är en riskfaktor för allsköns negativt och destruktivt beteende. Visst kan det stämma att Sverige har ett ”veteranproblem”, men om sanningen skall fram så saknas ett pålitligt faktaunderlag för att dra sådana slutsatser. Vi vet inte.
Det är viktigt att också lyfta fram att andra, mer positiva bilder av de svenska insatsernas effekter finns. Omfattande registerstudier av Carl-Martin Pethrus och hans kollegor gör gällande att svenska veteraner har lägre risk för självmord och för missbruk av läkemedel mot depression än den genomsnittlige och jämförbare svensken. Ur denna synvinkel mår veteranen således jämförelsevis rätt bra. Rörande förändrat beteende och tankesätt så kunde jag i min egen avhandling påvisa hur en mission i Afghanistan varken förändrade soldaternas inställning till bruket av våld, eller deras grundläggande värderingar och syn på livet. Sannolikheten att en insats i Afghanistan förvandlar en soldat till en våldstörstande Rambo tycks alltså vara ganska låg.
Bland de många veteraner jag har intervjuat till min avhandling och till annan forskning relaterad till svensk veteranpolitik finns många med tunga minnen och upplevelser. Men en stor majoritet beskriver även sina insatser som fredsbevarare som upplevelser de inte skulle vilja vara utan. Berättelser om hur man vuxit som människa, hur man känt att man har försökt göra nytta för något större än en själv, och hur missionernas prövningar lett till en starkare självkännedom. Mycket tyder således på att erfarenheter av internationella insatser även kan ha positiva effekter på den enskilde soldaten. Men, precis som när det gäller det negativa som en insats kan föra med sig, så är den svenska kunskapsbanken nästan tom.
Sannolikt så samexisterar dessa två verkligheter bland de uppemot 100 000 veteraner som det svenska engagemanget i världen producerat över årens lopp. Men till vilken grad det ena eller det andra stämmer och reflekterar en samstämmig svensk erfarenhet är okänt. Vi vet helt enkelt inte mycket om effekterna av Afghanistaninsatsen på de enskilda soldaterna.
Insatsen i Afghanistan bör utvärderas på de byråkratiska, strategiska och operativa nivåerna så som regeringen har föreslagit. Det är viktigt att allmänheten får reda på om de resurser i form av skattemedel som investerats har spenderats på ett korrekt och effektivt sätt. Men de svenska soldaterna är en annan typ av och minst lika viktig resurs vars användande måste utredas. Vad har vår investering i Afghanistan betytt för dessa kvinnor och män? Regeringens utredning kan inte bara få handla om hur svenska utrikespolitiska mål har uppnåtts, utan måste även behandla de människor som riskerar liv och hälsa för att uppnå dessa mål.
Ralph Sundberg
Ralph Sundberg är doktor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet och lade tidigare i höst fram sin doktorsavhandling om svenska Afghanistanveteraners inställning till våldsanvändning.
Anders Claréus säger
Intressant artikel, men inte helt välinformerad om det aktuella läget. Visst kan man tycka att det i utredningsuppdraget möjligtvis borde ha ingått att hämta in kunskaper om enskilda Afghanistanveteraners fysiska och psykiska hälsostatus, även om sådan data av integritetsskäl endast kan presenteras på aggregerad nivå. Vad artikelförfattaren underlåter att nämna är att den registerstudie eller snarare registerstudier som nämns ingår i en systematisk uppföljning och finansieras av Förvarsmakten och att dessa studier omfattar i princip all Försvarsmaktspersonal som tjänstgjort i internationella missioner under perioden 1990-2010/2011. Uppdatering fram till 2014 pågår. Så vår kunskaper om veteranernas hälsläge utifrån ett antal variabler på aggregerad nivå är väl kända. Ingen kan ju naturligtvis påstå att dessa studier täcker in allt ur ett hälsoperspektiv, men de ger åtminstone en tydlig bild på gruppnivå att utlandsveteranerna utifrån de studerade variablerna generellt mår bra. Därmed inte sagt att det inte finns enskilda undantag. Så påståendet ”att det saknas ett pålitligt faktaunderlag” om hur Aghanistanveteranerna mår är grundlöst. Det finns tydliga indikationer om psykisk hälsostatus. F ö är också psykisk hälsa något som förändrar sig över tid, vilket gör att uppföljningar bör genomföras i longitudinella studier, vilket i nuläget också bedrivs på uppdrag av FM. Tilläggas bör också att FM har ett lagstadgat 5-årigt uppföljningsanvar av utlandsveteranerna och en del i det är inte minst att bedriva långsiktig forskning i ett brett perspektiv på olika aspekter av FM:s utlandsmissioner. De s k registerstudierna är en del i det. Läget är med andra ord inte så illa som artikelförfattaren indikerar.
Ralph Sundberg säger
Hej Anders!
Jag ställer mig något oförstående till din kritik: Jag nämner i artikeln väldigt tydligt de registerstudier du nämner och att dessa pekar på att den genomsnittlige veteranen mår bra. Men, registerstudier i alla ära, så säger ett fåtal sådana inte allt som är värt att säga. Det är knappast felaktigt att påstå att kunskapsläget är begränsat.
Jag tycker heller inte jag försöker frammana en bild av ett läge som är extremt illa. Det har jag aldrig påstått. Snarare att mer går att göra och att denna aspekt inte bör missas när vi skall se tillbaka på vad Afghanistan innebar för Sverige och svenskarna.
FMs uppföljningsansvar nämnde jag inte eftersom det inte är relevant i sammanhanget. Detta var ingen utvärdering av FMs veteranarbete.
MVH
//Ralph
Ville Eklind säger
Anders! Visst är det bra arr FM följer upp hälsostatus på oss som har gjort utlandstjänst men det kan jag säga direkt att fem år är åt skogen för kort period. Det tog tjugo år innan jag bröt ihop och funderade på att ta mitt liv för det kändes som enda sättet att komma vidare. Det som räddade mig var att jag blev förbannad och tyckte att det var fan i mig inte rätt att mitt liv skulle sluta på det viset efter att ha gjort en så stor uppoffring. Nu var det dags att ta tillbaka min mentala hälsa och det som återstår av mitt liv. Jag anser att FM har en skylldighet att följa upp oss veteraner resten av våra liv. Det kan räcka med en enkät för att få reda på hur vi mår, hur vi har det med sociala kontakter, hur ser familje situationen, den ekonomiska och arbetssituationen ut? Jag tror ni skulle bli förvånade över hur många som får problem på längre sikt än de fem år ni tror räcker som skyddsnät. Bara att se vad VRR har fått för genomslag för oss veteraner!
/Ville Eklind BA01, BA02 och BA05