De globala utvecklingsmålen – del 3

I september antog FN de nya globala utvecklingsmålen. I en artikelserie i tre delar fördjupar representanter för CONCORD – en plattform för över 50 civilsamhällesorganisationer – diskussionen om målen. I den tredje och sista delen beskriver flera civilsamhällesorganisationer som är medlem i CONCORD vikten av att miljöfrågorna genomsyrar utvecklingsmålen.

2009 var ett år präglat av hopp. I kölvattnet av det amerikanska presidentvalet och Barack Obamas tillträde var förväntningarna skyhöga inför det globala klimatmötet COP 15 i Köpenhamn. Men redan vägen fram till COP 15 var dysfunktionell – förhandlingstexten inför mötet var över 150 sidor lång och innehöll formuleringar som många länder inte var beredda att skriva under. Det som skulle ha utmynnat i ett globalt klimatavtal – ett värdigt avslut på flera års förhandlingar – landade istället i något som har gått till historien som ett diplomatiskt fiasko.

The Copenhagen Accord innehöll inga bindande åtaganden och ansågs heller inte vara legitimt då ett flertal viktiga parter, däribland EU, lämnades utanför förhandlingarna som ledde till textens framtagande.

Resultatet blev ett sjunkande medialt intresse och en djupt besviken allmänhet. Men trots känslan av en ballong som spruckit har COP-mötena efter Köpenhamn ändå inneburit steg i rätt riktning inför Paris. Ett exempel på detta är att FN:s REDD-program har utökats. REDD-programmet syftar till att minska utsläppen från avskogning av de tropiska regnskogarna och förhandlas inom ramen för FN:s klimatkonvention. I september förra året vandrade hundratusentals klimataktivister på New Yorks gator i samband med öppnandet av FN:s 69:e Generalförsamling. Två månader senare slöts en historisk bilateral klimatöverenskommelse mellan USA och Kina.

Agenda 2030 – och dess 17 mål för hållbar utveckling som antogs av FN:s medlemsländer i september i år – placerade klimatförhandlingarna i en större kontext, genom att slå fast att de olika utmaningar som världen står inför är sammanlänkande, och att fattigdomsbekämpning och bättre förvaltning av naturresurserna hör ihop. Det trettonde målet i Agenda 2030 fokuserar på viktigt agerande för att bekämpa klimatförändringarna och dess påverkan. De tillhörande delmålen fokuserar på att bygga resiliens och anpassningsförmåga till klimatförändringarna, utbilda och sprida kunskap om klimatförändringarna samt att genomföra åtagandet inom klimatkonventionen om att gemensamt mobilisera 100 miljarder dollar årligen inom ramen för den Gröna klimatfonden. Samtidigt finns också ett antal viktiga delmål för klimatet under exempelvis målet att utrota fattigdomen, utbildning, och energi till alla. Om Agenda 2030 genomförs på ett integrerat sätt kommer vi att ha större möjlighet att komma åt drivkrafterna bakom miljöförstörelse och klimatförändringarna.  Agenda 2030 refererar till klimatkonventionen UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change) och den tillhörande COP-processen som det viktigaste forumet för mellanstatliga klimatförhandlingar.

Nästa stora globala klimatmöte, COP21, kommer att äga rum i Paris mellan den 30 november och 11 december i år. Mötet kommer att skilja sig från det i Köpenhamn 2009 på flera sätt. Bland annat används en ny förhandlingsteknik, Intended Nationally Determined Contributions (INDCs), där parterna lägger fram sina egna förslag om nationella åtaganden innan mötet. Hittills har detta gjorts av 150 länder, som tillsammans representerar nästan 90 procent av de globala utsläppen. Förhandlingstexten har också slimmats så att förhandlingen kan bli så effektiv som möjligt väl på plats i Paris. Det vetenskapliga nätverket Climate Action Tracker beräknar att de åtaganden som länderna hittills rapporterat innebär 2,7 grader högre medeltemperatur jämfört med före industrialiseringen. Det är långt ifrån tillräckligt för att undvika allvarliga konsekvenser av klimatförändringarna, men det positiva är att vi ser ett djupare engagemang från städer och företag för att stoppa klimatförändringarna. Om fler aktörer frivilligt sätter vetenskapligt baserade mål för sina ageranden och utsläppsminskningar kan COP21 bli plattformen för omställning till ett fossilfritt samhälle.

Klimatfrågan är i grunden en fråga om rättvisa, eller snarare orättvisa. De länder som historiskt har bidragit minst till de globala utsläppen, det vill säga utvecklingsländer, är samtidigt de som drabbas hårdast av effekterna av ett varmare klimat. Samtidigt står idag många av de länder som historiskt sett stått för liten del av utsläppen, som till exempel Kina, idag för stora utsläpp. Utmaningarna för världens länder att anpassa sig till klimatförändringarna ser mycket olika ut, beroende på vilka resurser de har. För många utvecklingsländer är klimatfrågan nära knuten till frågan om fattigdomsbekämpning, och i detta ligger den dubbla utmaningen att bekämpa fattigdomen i landet och samtidigt utvecklas på ett klimatsmart och hållbart sätt, liksom att ställa om till förnybar energi. Rika länder och stora ekonomier bär det största ansvaret för att få ner de globala utsläppen och ställa om till en mer hållbar ekonomisk modell. Här finns resurserna till omställning, men det krävs också en stark politisk vilja. Utan en global omställning från fossila energislag till förnybart går världen mot en temperaturhöjning på över 2 grader, vilket kan få katastrofala effekter världen över. Alla länder behöver vara med i denna omställning. Därför är stöd från rika länder till fattiga länder en central knäckfråga.

De rika länderna lovade redan 2009 att förse fattiga länder med klimatfinansiering – närmare bestämt 100 miljarder dollar årligen fram till 2020 – för att dessa ska kunna delta i den globala omställningen, samtidigt som de behöver anpassa sin infrastruktur till de klimatförändringar som redan sker. Men frågan om klimatfinansiering är en svår fråga i förhandlingarna, och länderna har svårt att komma överens om vem ska vara med och betala och vem som är i behov av stöd.

När Agenda 2030 antogs av FN:s generalförsamling i september fick världen ett nytt globalt ramverk för hållbar utveckling som tydligt fastställer kopplingarna mellan olika politikområden och sambandet mellan hållbar utveckling i såväl rika som fattiga länder. Ett exempel som tydligt lyfts fram är just klimatförändringar som påverkar hur och var människor både lever och arbetar. Översvämningar, skogsbränder eller torka leder i länder som Indien, Bangladesh och Kina till migration i stor skala. Men anpassningen till det nya klimatet kan också generera nya jobb och inkomster.

De nyligen avslutade förhandlingarna i Bonn – de sista förberedande förhandlingarna inför Paris – pekar också på de utmaningar som länderna måste hantera för att kunna nå en bärkraftig överenskommelse. Efter en veckas förhandlingar lyckades parterna inte föra processen nämnvärt framåt, och många svåra frågor måste nu lösas på plats i Paris.

Svenska kyrkans internationella arbete, LSU – Sveriges ungdomsorganisationer, Union to Union, Världsnaturfonden WWF (Medlemmar i CONCORD Sverige, en paraplyorganisation för över 50 civilsamhällesorganisationer).