Internationella brottsmålsdomstolen gör skillnad

Försöken att upprätta en internationell rättsordning har varit många och inte alltid lyckosamma. I den här artikeln diskuterar Gabriel Lindén, säkerhetspolitisk analytiker med fokus på Mellanöstern och Afrika, vilken betydelse den Internationella brottsmålsdomstolen i Haag har haft sedan den inrättades 2002. Frågan om barnsoldater har varit central, och visar på både begränsningar och framgångar.

I en rättsal i Haag sitter en pojke och gråter. Han befinner sig bara några meter från den åtalade Thomas Lubanga. Genom vittnesbåsets mikrofon ekar pojkens hulkande gråt ut i det ljusa rummet. Några sekunder tidigare har han satt ord på smärtsamma minnen.

Ni förstår, den dagen blev vi… Människor dödades. Jag såg människor dö bredvid mig. De dog. De föll som flugor. Till och med mina vänner… Och när jag tänker på mina föräldrar har det varit svårt. För jag har varit ensam.

Pojken slutar tala och total tystnad följer. Sedan tar känslorna över och pojken bryter ihop. Rättens ordförande slår domarklubban i bordet; förhöret avslutas. Thomas Lubanga leds ut och ännu en tung dag i Internationella brottsmålsdomstolen går mot sitt slut.

När Sverige och omkring 100 andra stater i slutet på 1990-talet signerade Romstadgan, som ligger till grund för Internationella brottsmålsdomstolen (ICC), var optimismen stor i det internationella samfundet. Nu, hoppades många, skulle inte längre inflytelserika krigsherrar med folkmord och brott mot mänskligheten på sitt samvete gå ostraffade – inte ens de som verkat i de mest laglösa miljöer. Riktigt så blev det inte.

Domstolen slog upp sina portar 2002, men först fyra år senare utfärdade chefsåklagare Luis Moreno Ocampo den första arresteringsordern. Förutom att rättsmaskineriet malt oerhört långsamt har många pekat på att domstolen står maktlös inför stormakter som USA, Kina och Ryssland som ställt sig utanför samarbetet. Kritik har också riktats mot att domstolen fokuserat alltför mycket på afrikanska länder.

Som Mänsklig Säkerhet nyligen rapporterade har Sydafrikas regeringsparti African National Congress (ANC) föreslagit att Sydafrika ska lämna samarbetet. Uttalandet kom efter att den – förhållandevis – oberoende högsta domstolen i huvudstaden Pretoria beordrat en arrestering av Sudans president Omar al-Bashir. Arresteringsordern grundades i ICC:s åtal mot al-Bashir som innehåller anklagelser om folkmordsbrott i samband med Darfurkonflikten. Al-Bashir, som befann sig i Sydafrika för ett toppmöte med Afrikanska unionen, tog sig genast till närmaste flygplats. Med världens tv-kameror riktade mot sig lättade det sudanesiska presidentplanet kort därefter från sydafrikansk mark, med ett mycket generat värdland bakom sig.

Än mer intensiv är ilskan i Kenya. Anklagelser mot landets president Uhuru Kenyatta för brott mot mänskligheten i samband med 2008 års våldsamma val har visserligen avskrivits sedan flera av åklagarens vittnen återkallat sina vittnesmål. Men liknande misstankar kvarstår mot landets vicepresident William Ruto. I dagarna genomförs flera evenemang runtom i Kenya i protest mot Ruto-åtalet, vilket enligt regeringen kränker landets suveränitet.

Trots hård motvind kämpar ICC:s jurister vidare. För några veckor sedan inleddes domstolens tredje rättegång – precis som i tidigare fall mot en kongolesisk krigsherre, denna gång vid namn Bosco Ntaganda. Rättegången beräknas pågå minst två år och kan av uthålliga tittare följas i direktsändning via ICC:s hemsida. Men det är ingen vacker tittarupplevelse. Ohyggliga vittnesmål avlöser varandra som i ett tröstlöst epos över mänsklighetens allra mörkaste sidor. I sitt öppningsanförande förde åklagaren Fatou Bensouda tillbaka åhörarna till en februaridag 2003, en dag när en man irrade runt i kaoset och tystnaden som följde efter att Ntagandas styrkor stormat fram. Mannen letade efter sin familj. Plötsligt fick han syn på en bananplantage där flera träd huggits ned för att ge plats åt mängder av lemlästade kroppar. Efter att ha letat igenom en hög med grannar och vänner hittade mannen sin son, inte mer än ett år gammal. Pojkens hals var avsliten.

Rättegången mot Ntaganda är en viktig påminnelse om vardagen som pågår i skuggan av stormaktspolitik i konflikt- och postkonfliktmiljöer. För samtidigt som politiker på högsta nivå bråkar vidare om ICC:s vara eller icke vara, vänds alltför få blickar mot det som allt handlar om, egentligen. Män och kvinnor våldtas. Soldater uppmuntras att genomföra de grövsta människorättsbrott. Flickor och pojkar tvångsrekryteras av väpnade grupper.

Hittills har alla ICC-rättegångar berört problemet barnsoldater. Åtalet i den första rättegången, mot tidigare rebelledaren Thomas Lubanga, fokuserade helt på Lubangas användning av barn under den så kallade Iturikonflikten – en av 2000-talets blodigaste konflikter i Kongo-Kinshasa. År 2012 dömdes Lubanga till 14 års fängelse för tvångsrekrytering och användning av minderåriga flickor och pojkar i samband med konflikten.

Denna ICC:s första dom var inte bara ett genombrott i internationell straffrätt, utan sände också en tydlig signal: användning av barnsoldater är ett krigsbrott som ansvariga kan komma att ställas till svars för. Optimismen kring ICC tände till på nytt, till och med i den kongolesiska regeringen. Nu, tänkte många, nu när Lubanga var bakom galler skulle väpnade grupper inte längre tvångsrekrytera barn utan att tänka sig för en extra gång.

Tre år senare är frågan som nu behöver ställas hur domen mot Lubanga påverkat situationen på plats. I början av 2000-talet fanns omkring 30 000 aktiva barnsoldater i östra Kongo-Kinshasa, enligt Amnesty International. Även om siffror och statistik är långt ifrån exakta tyder mycket på att betydligt färre barn numera är aktivt engagerade i väpnade grupper. 2013 rapporterade FN att siffran fallit till 4200 aktiva flickor och pojkar. Liknande siffror visar att rekryteringen av barnsoldater i Kongo-Kinshasa minskade med 75 procent mellan 2009, när Lubangarättegången inleddes, och 2013, efter att domen meddelats.

Men statistik är givetvis inte hela sanningen. Sambandet mellan Lubangarättegången och det minskade antalet barnsoldater är långt ifrån glasklart. En mängd vittnesmål pekar dock på att ICC-domen påverkat lokala samhällen. Soldater tycks ha blivit mindre benägna att rekrytera yngre förmågor. Till och med i Katangaprovinsen, som ligger i andra änden av landet i förhållande till Ituriprovinsen där Lubanga verkade, har regeringssoldater och milisgrupper vittnat om att de vidtagit konkreta åtgärder för att, som de själva uttrycker det, ”inte sluta som Lubanga”. Bland de föräldrar som tidigare frivilligt överlämnade sina barn till den lokala milisen, ofta av ekonomiska skäl, är nu oviljan att göra detta betydligt större. Representanter från lokala organisationer vittnar till och med om att ICC-rättegången inneburit en mer effektiv påverkan än flera års kampanjarbete kring barnsoldater i regionen.

Trots att ofattbara grymheter fortfarande är vardag på många håll i östra Kongo-Kinshasa har Lubangafallet med andra ord varit ett viktigt steg för att bekämpa en nästintill total laglöshetskultur i landet. Dels bland oppositionella milisgrupper, men även i civilsamhället och i regeringens underbetalda och dåligt disciplinerade armé.

Å andra sidan tycks Lubangarättegången ha gjort väpnade grupper mindre villiga att samarbeta med humanitära organisationer. I allt fler fall nekas grupper som UNICEF och Rädda Barnen tillträde till konfliktområden där man antar att barnsoldater finns. Samtidigt tycks äldre befälhavare ha instruerat yngre kollegor att inte avslöja sin riktiga ålder för hjälparbetare och andra granskare. Många är medvetna om varför.

Vi vet att ni vill arrestera vår befälhavare på samma sätt som ni arresterade Lubanga, muttrade flera unga soldater i Ituri när representanter från Rädda Barnen frågade om deras ålder efter att Lubangarättegången inletts.

Att antalet barnsoldater minskat samtidigt som fortsatta krigsbrott begås under nya former visar att de avskräckande effekterna av ICC:s arbete kan vara mer komplicerade och svårtolkade än anhängare och kritiker av domstolen medger. På högre politisk nivå förenklas ofta diskussionerna. Att som i Kenya och Sydafrika använda ICC som en bricka i in- och utrikespolitiska prestigekamper går rakt emot syftet med domstolen. Framförallt innebär det en skymf mot dem som behöver den bäst.

Dessa prestigekamper framstår kanske som mest avlägsna för mannen som hittade sin son med avsliten hals, eller för den gråtande pojken vars vänner dog som flugor vid frontlinjen under Thomas Lubangas kommando. När samme pojke såg sina döende vänner hade han nog aldrig kunnat föreställa sig att han en dag skulle få möjlighet att ge dem upprättelse i ett vittnesbås i Haag. Förhoppningsvis får många fler den möjligheten. För Internationella brottsmålsdomstolen gör skillnad – och kan göra ännu större skillnad om domstolen respekteras av de som en gång var med och utformade den.

Gabriel Lindén

Säkerhetspolitisk analytiker vid Control Risks med fokus på Mellanöstern, Nordafrika, Östafrika samt södra Afrika.