Sydafrikas moraliska förfall

Häromveckan meddelade en företrädare för regeringspartiet ANC att Sydafrika avser att lämna Romstadgan och den Internationella brottsmålsdomstolen. Utspelet kommer efter att Sydafrika tidigare i år vägrat att arrestera Sudans president Omar al-Bashir – trots att den högsta domstolen i Pretoria förbjudit honom att lämna landet. Sebastian van Baalen, redaktör på Mänsklig Säkerhet och frilansjournalist, beskriver hur tillkännagivandet speglar den avsevärda försämringen vad gäller mänskliga rättigheter och rättssäkerhet som skett i Sydafrika under senare år.

Att Sydafrika nu meddelar att man vill lämna den Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) tyder på att den styrande eliten helt glömt bort landets blodiga historia och den roll som internationella sanktioner och solidaritet spelade under frihetskampen. Det är paradoxalt – och oändligt sorgligt – att den stadga man nu vill avsäga sig från också erkänner just apartheid som ett brott mot mänskligheten under artikel 7 (§1.j) av Romstadgan. Om ANC får sin vilja genom och man faktiskt träder ur Romstadgan innebär det alltså att man också träder ur en stadga som fördömer det hatade apartheidsystemet. Det är för mig det yttersta tecknet på att den forna frihetshetsrörelsen helt har tappat sin moraliska kompass.

Afrikanska makthavare har länge legat på kollisionskurs med ICC. Bedömare menar att Sydafrikas senaste utspel riskerar att leda till ett afrikanskt massurträde från Romstadgan. Enligt en grupp av ledande afrikanska ledare – varav många står kända som brutala förbrytare av de mänskliga rättigheterna och folkrätten – påstås domstolen rikta in sig på den afrikanska kontinenten i en konspiratorisk form av juridisk kolonialism. Ledare som Zimbabwes Robert Mugabe och Ugandas Yoweri Museveni anser att domstolen är ute efter att ”sätta dit” afrikanska ledare och hänvisar ofta till att alla åtta pågående utredningar vid ICC rör afrikanska stater. Detta trots att domstolens försvarare outtröttligt – och till synes för döva öron – påpekat att hälften av fallen inleddes sedan länderna själva sökt domstolens hjälp (Demokratiska republiken Kongo, Centralafrikanska republiken, Uganda och Mali). Två fall, Sudan och Libyen, har inletts på inrådan av FN:s säkerhetsråd – Sydafrika stödde till och med resolutionen om Libyen i säkerhetsrådet. Endast två fall, Kenya och Elfenbenskusten, har inletts direkt av ICC:s åklagare. Vad kritiska afrikanska ledare gärna glömmer bort att nämna är att domstolen faktiskt utreder kränkningar i en rad icke-afrikanska länder, däribland Afghanistan, Colombia, Georgien, Honduras, Irak och Ukraina.

Att Sydafrika nu åter gör populistiska utspel om domstolens vara och icke vara beror knappast på att man inte anser att grova människorättskränkningar har ägt rum i Darfur med president al-Bashirs goda samvete, utan snarare på en arrogans gentemot rättsystemet som sådant och en realpolitisk vilja att söka en afrikanska ledarroll.

Sydafrika ser sig gärna som den afrikanska kontinentens självutnämnda ledare – trots att ekonomin har fått se sig omsprungen av Nigeria och Mandelaerans moraliska kapital sedan länge har tynat bort. Efter övergången till demokrati var förväntningar höga på att Sydafrika skulle spela en aktiv roll på kontinenten vad gäller mänskliga rättigheter. Men så blev inte fallet. Den amerikanska tankesmedjan Freedom House publicerade förra året en rapport om hur ett antal demokratiska länder prioriterar mänskliga rättigheter och demokrati i sin utrikespolitik. Om Sydafrika drog man slutsatsen att ”Sydafrikas policyval alltmer framstår som egennyttiga och konservativa” och landet tilldelades lägsta betyg (”minimal support for democracy and human rights abroad”). Den sydafrikanska regeringen, å andra sidan, understryker ofta (afrikanska) staters suveränitet och hänvisar till mantrat ”Afrikanska lösningar på afrikanska problem” utan att närmare förklara vad det innebär mer exakt.

Istället för att stödja mänskliga rättigheter och folkrätten söker man frammana stöd från andra ICC-kritiska länder som Uganda, Kenya och Zimbabwe genom att kritisera domstolens utredningar och processer. Sydafrika har tidigare annonserat att domstolen ”inte längre fyller någon funktion”. Nu menar man dessutom att domstolen ”har förlorat sin inriktning” och ”inte längre fullföljer de moraliska principer” som låg bakom dess grundande. Att domstolen verkligen har agerat som sydafrikanska regeringsföreträdare påstår har man inte lagt fram några bevis för. Freedom House noterar dessutom att ”Sydafrika inte har demonstrerat att deras egna förhållningssätt uppnår de mål om allas mänskliga rättigheter som erkänns i [den sydafrikanska] konstitutionen”. Visst förespråkar man en afrikansk brottsmålstribunal inom den Afrikanska unionen – ”en afrikansk lösning”. Det är en brottsmålstribunal som lämpligt nog ger afrikanska statsöverhuvuden straffrihet och som inte på långa vägar är operationell eller har den kapacitet som krävs för att utreda grova människorättskränkningar. Det vet sydafrikanska regeringsföreträdare naturligtvis om, men medan man fortsätter sin tomma signalpolitik är det de tusentals offren för al-Bashirs och andra diktatorers härjningar som förlorar.

Sydafrikas agerande följer en bredare trend där stöd för mänskliga rättigheter gärna benämns som icke-afrikanska och neokoloniala i den inhemska retoriken. Den underliggande logiken är ofta realpolitisk. Landets agerande i MR-rådet, där man ofta röstar med hårdföra diktaturer, är ett exempel. Där har man till exempel vägrat att stödja fördömanden av MR-kränkningar i Syrien, Sri Lanka, Nordkorea, Vitryssland, Iran, Bahrain och Egypten, samtidigt som man stött uttalanden angående MR-situationen i Palestina och andra ockuperade arabiska områden. Human Rights Watch påpekar att ”kontrasten mellan Sydafrikas röster för resolutioner angående ockuperade arabiska områden och dess röster gällande alla andra situationer väcker allvarliga frågor angående dubbelstandard och selektivitet vad gäller dessa agerande i rådet”.

Ett annat exempel är hur man konstant vägrar att godkänna fredspristagaren Dalai Lamas visumansökan för att undvika att reta upp Kina. Men i grund och botten speglar kritiken mot ICC det styrande partiets brist på respekt för domstolsväsendet som sådant, något som bland annat Amnesty uppmärksammat. President Zuma har i och med flertalet större korruptionsanklagelser aktivt sökt underminera rättssystemet. Den senaste i raden har varit Public Protector (motsvarande riksdagsombudsman) Thuli Madonsela som i och med sin rapport om presidentens omtvistade sommarresidens Nkandla beskrivits som ”CIA-spion”. Även hon och hennes institution har spelat ut sin roll enligt regeringen. I och med regeringens vägran att följa domstolen i Pretorias krav på att hålla kvar i al-Bashir i landet uppvisade man ett avsiktligt förakt mot rättsväsendet, något som landets domare och advokater har varnat för kan få ödesdigra konsekvenser för rättssäkerheten i landet. Human Rights Watch noterade till exempel att ”vanliga människor kommer att förlora förtroendet för rättsystemet. I ett land med höga nivåer av kriminalitet och där domstolarna i allmänhet ses som en av få demokratiska institutioner som lever upp till sin potential, kommer detta bli en verklig tragedi som bådar illa för landets framtid.”

Det tragiska i ANC:s inställning till Romstadgan är att den faktiskt utnyttjats av det sydafrikanska rättssystemet för att tvinga fram en mer MR-omfamnande utrikespolitik. Förra året beslutade konstitutionsdomstolen att sydafrikanska myndigheter, framförallt polisen, är skyldiga att utreda brott mot mänskligheten även när de begåtts i ett annat land. I det specifika fallet innebar det att den sydafrikanska polisen tvingas utreda tortyrmisstankar mot zimbabwiska tjänstemän, trots att de misstänka brotten ägt rum i Zimbabwe. Den sydafrikanska tankesmedjan South African Institute for International Affairs (SAIIA) har också tidigare poängterat hur Sydafrikas rättsväsende har lyckats påverka landets utrikespolitik till det bättre med avseende på mänskliga rättigheter.

Samtidigt som Sydafrikas stöd för mänskliga rättigheter snabbt försvagas och landets rättssystem undermineras inifrån söker Sverige att utveckla sina ekonomiska relationer med vad som gärna benämns som ”gamla frihetskämpar”. Vid den binationella kommissionens möte i mitten av oktober fördjupades samarbetet kring miljö, vatten och energi. Sydafrikas vice-president Cyril Ramaphosa meddelade att ”vi minns fortfarande med stor tacksamhet det svenska engagemanget mot apartheid”. Kanske är det dags för Sverige att visa ett engagemang för mänskliga rättigheter i relation till Sydafrika? Någon uppdaterad landrapport för mänskliga rättigheter har inte publicerats sedan 2010. Regeringen har inte heller kritiserat det faktum att sydafrikanska regeringsföreträdare avser träda ur Romstadgan. Huruvida man framför kritik via andra kanaler är oklart, men när det handlar om så viktiga institutioner som ICC kan det inte skada om Sverige understryker det allvarliga i det Sydafrika nu förespråkar. Det är vi skyldiga de verkliga frihetskämparna i Sydafrika och på den övriga kontinenten vars mänskliga rättigheter hotar att åsidosättas vid ett sydafrikanskt utträde ur Romstadgan. Amandla!

Sebastian van Baalen

Sebastian van Baalen är frilansjournalist och konsult med fokus på fred- och utvecklingsfrågor. Han har en MSSc i freds- och konfliktstudier från Uppsala universitet. Dessutom är han redaktör på Mänsklig Säkerhet.