FN firar 70 år – men var är kvinnorna i fredsarbetet?

I lördags firade FN 70 år. Både hyllningar och kritik riktas därför, med all rätt, mot FN-systemet. Igår diskuterade Robert Egnell FN-systemets styrkor och svagheter och idag fortsätter Linn Hultqvist på temat FN genom att fokusera på dess agenda för kvinnor, fred och säkerhet.

FN är en viktig plattform för dialog, debatt och konflikthantering på fredligt vis. Det ger oss en möjlighet att genom internationellt samarbete finna vägar för att nå fred och säkerhet. Som Robert Egnell förklarade i går finns det trots de många framsteg som skett inom detta område flera utmaningar inför framtiden. En av dem är att stärka agendan för kvinnor, fred och säkerhet.

För den som är intresserad av frågor rörande fred och säkerhet är oktober en särskilt intressant månad. Inte bara för att FN fyller 70. I år är det 15 år sedan FN:s säkerhetsråd antog resolution 1325 – en milstolpe för agendan om kvinnor, fred och säkerhet – och 20 år sedan ”The Beijing Declaration and Platform for Action” sammanställdes. Denna månad sätts inte bara FN:s fredsarbete i ljuset, utan strålkastarna riktas särskilt mot FN:s agenda för att främja flickors och kvinnors rätt att delta i detta arbete.

Beijing 20 år + resolution 1325 15 år

Konferensen i Beijing 1995 var den fjärde internationella konferensen om kvinnor. Deltagarna var fast beslutna att påskynda processen om jämställdhet, utveckling och fred för kvinnor världen över. Därför framtogs ”The Beijing Declaration and Platform for Action”, en agenda för att främja och stärka kvinnors ställning, som fastställde 12 kritiska områden vad gäller kvinnor, fred och säkerhet. I Beijing diskuterades ett mer inkluderande förhållningssätt till säkerhet och det konstaterades att det är nödvändigt att ha en rad olika intressenter, inklusive kvinnor, vid bordet för att diskutera väpnade konflikter och hållbart fredsbyggande.

Efter stora påtryckningar från världens kvinnorättsorganisationer erkände FN:s säkerhetsråd år 2000 för första gången vikten av kvinnors delaktighet i konflikthantering och fredsprocesser genom att anta resolution 1325. I resolutionen adresseras kvinnor både som offer för sexuellt våld och den centrala roll de spelar som aktörer för hållbar fred. Som Sofia Tuvestad uppmärksammat, har många olika tolkningar av resolution 1325 växt fram. Inom FN gavs arbetet för att stoppa sexuellt våld under lång tid större utrymme än arbetet för att stärka kvinnors ställning som politiska aktörer.

Trots den förhållandevis långa tidsperioden har relativt små framsteg gjorts när det gäller att stärka kvinnors ställning som aktörer i fredsarbete. Nyligen påvisade både Sofia Tuvestad och Bitte Hammargren att kvinnoorganisationers viktiga roll fortfarande förbises, som när FN-sändebudet för Syrien, Staffan de Mistura, inte bjöd in syriska kvinnoorganisationer när han skapade fyra fokusgrupper som ska bana väg för nya fredssamtal.

Kvinnor som aktörer för fred förbises fortfarande

Denna månad pågår ett stort antal konferenser, möten och andra aktiviteter i New York för att diskutera 1325-agendan, med anledning av resolutionens 15 årsjubileum. I samband med tillställningarna publicerades FN-studien ”Preventing conflict, transforming justice, securing the peace – a Global Study of United Nations Security Council resolution 1325”, som utvärderar de senaste 15 årens implementering av resolutionen. Studien innehåller anmärkningsvärd fakta om situationen idag samt förslag på förbättringsåtgärder inför det fortsatta arbetet med 1325-agendan.

Enligt studien har det skett framsteg på flera områden: till exempel har det internationella samfundet har antagit ett omfattande normativt ramverk angående sexuellt våld i konflikt, antalet kvinnliga ledare inom FN ökar och den första kvinnliga befälhavaren för en fredsbevarande insats har utsetts.

Kvinnor är dock fortfarande underrepresenterade i internationella organ, i FN:s fredsinsatser och vid fredsförhandlingar. Det är bekymmersamt att implementeringen av 1325 ännu inte har lett till en större representation av kvinnor i alla avseenden. Mellan 1990 och 2000 innehöll endast 11 % av alla fredsavtal referenser till kvinnor. Sedan resolution 1325 antogs har siffran ökat till 27 %. Kvinnor missgynnas när de exkluderas i processen då deras erfarenheter inte blir politiskt prioriterade om det inte är med i fredsavtalet.

Vidare konstaterade FN:s studie att endast 13 % av alla nyhetsinslag om fred och säkerhet talade om kvinnor som aktörer. Kvinnor porträtterades som centrala aktörer i 6 % av inslagen och som ledare i konflikt- och postkonfliktområden i 4 %. Endast 2 % av alla nyhetsinslag belyste jämställdhetsfrågor. När kvinnor syns i media i samband med fred och säkerhet porträtteras de fortfarande oftast som offer.

Nya rapporter belyser kvinnors delaktighet i arbetet för fred

Medias bild stämmer förstås inte alltid överens med verkligheten. När det gäller fredsarbete kan man fråga sig varför kvinnor fortfarande är underrepresenterade i nyhetsrapporteringen, trots att flera studier visar att kvinnor är aktörer i arbetet för fred och säkerhet i krig och i konfliktdrabbade områden. Två rapporter som åskådliggör detta har nyligen lanserats.

”Peacebuilding defines our future now – a study of women’s peace activism in Syria” har tagits fram av The Badael Foundation med stöd av Kvinna till Kvinna och tidigare presenterats i Mänsklig Säkerhet av Bitte Hammargren. Rapporten visar hur kvinnor arbetar under de allra svåraste förhållandena för att bygga fred mitt i det brinnande kriget i Syrien. The Badael Foundation har gjort ett enastående arbete med att inhämta information om förhållanden i nästan hela Syrien, trots det allvarliga säkerhetsläget.

En andra rapport rör fredsprocessen i Demokratiska Republiken Kongo. Med FN:s stöd signerades år 2013 ett så kallat ”Peace, Security and Cooperation Framework”. International Alert har i samarbete med Kvinna till Kvinna analyserat detta ramverk utifrån ett genusperspektiv för att undersöka om det tagits hänsyn till genus i utvecklingen, implementeringen och övervakningen av fredsavtalet. Resultatet presenteras i rapporten ”Gender Audit of the Peace, Security and Cooperation Framework for the Democratic Republic of Congo and the Region” och är mycket nedslående. Den visar att det saknas ett genusperspektiv i avtalet i sin helhet. Kvinnor är helt frånvarande – det fanns inga kvinnor med i fredsförhandlingarna och inte heller har någon kvinna ansvar för att fredsavtalet genomförs.

Kvinnor är både offer och aktörer

Agendan för kvinnor, fred och säkerhet ligger helt klart på efterkälken i FN:s fredsarbete. Kvinnor och deras erfarenheter negligeras fortfarande i såväl internationell politik som i media, då de inte får synas och komma till tals i samma utsträckning som män.

Att kvinnor oftast inte framställs som politiska aktörer utan som offer i förhållande till freds- och konfliktfrågor är problematiskt. När denna bild framställs i media kan läsaren, medvetet eller omedvetet, felaktigt dra slutsatsen att kvinnor inte är engagerade i dessa frågor och inte aktivt arbetar för fred. Rapporter som de ovan nämnda kompletterar den bild som syns i media och ger konkreta exempel på hur kvinnor agerar som aktörer för fred eller inte ges möjlighet att delta i fredsarbetet.

Swanee Hunt menar att en anledning till varför inkluderingen av kvinnor går långsamt är att kvinnor i första hand ses som offer och inte aktörer. När kvinnor framställs som offer riktas fokus mot beskydd, vilket riskerar att dölja kvinnors kapacitet och bidra till att upprätthålla traditionella könsroller. Kvinnors roll som aktörer i krig och konflikt och i arbetet för fred riskerar att falla i skymundan. Men kvinnor kan vara både offer och aktörer, det finns inget motsatsförhållande där emellan.

Vägen framåt för 1325-agendan

Hur vi talar om kvinnor och män både avspeglar vår verklighetsuppfattning och bidrar till att forma den. Visserligen är kvinnor offer i oproportionerligt stor skala men för att agendan om kvinnor, fred och säkerhet ska gå framåt när det gäller kvinnors deltagande, är det hög tid att sluta framställa kvinnor främst som offer och istället tala om dem som politiska aktörer. Först då kommer FN:s agenda för att främja flickors och kvinnors rätt att delta i fredsarbetet få verklig tyngd bakom orden.

Linn Hultqvist

Statsvetare, redaktionsassistent på magasinet Mänsklig Säkerhet och praktikant vid organisationen Kvinna till Kvinna.