Att Afghanska tolkar till den svenska styrkan känner sig tvingade att söka asyl i Sverige är ett symptom på det misslyckande som den svenska och internationella militära insatsen utgör. Säkerhetsläget i Afghanistan är just nu det sämsta sedan invasionen 2001 – och trots detta vill ingen ta ansvar för konsekvenserna av den militära insatsen. Anders Mellbourn menar att Sverige dels måste ta sitt ansvar för krigets konsekvenser genom en veteranpolitik som omfattar de som arbetat för den svenska insatsen. Dels måste insatsen utvärderas och de militära insatsernas begränsingar som instrument för fred och stabilitet diskuteras.
Det är naturligtvis orimligt att afghaner som tjänstgjort som tolkar för de svenska militära krishanteringsstyrkorna i Afghanistan ska ha så svårt att få en tillflykt i Sverige. Men här ligger också en tragedi i vad den svenska och internationella insatsen betytt i landet.
Mitt i den växande krisen och konflikten kring den svenska flyktingmottagningen i stort påminner Sveriges Radios Ekoredaktion (22 oktober) om de tolkar som bistått de svenska Afghanistantrupperna och som har svårt att bli erkända som flyktingar hit. De känner sig hotade för att de arbetat med de utländska styrkorna som nu drar sig tillbaka.
Det här borde förstås inte vara ett problem. Men uppenbarligen har den svenska politiska och militära ledningen svårt att se alla konsekvenserna av den starka betoningen av skarpa internationella insatser i svensk försvarsplanering de senaste 20 åren. Ett land som inte fört krig i traditionell mening på 200 år vill inte riktigt förstå och godta att den nya militära verksamheten betyder att vi numera har veteraner av olika slag och behöver en genomtänkt veteranpolitik, både för svenska soldater och deras medhjälpare.
Men det verkligen oroande med de asylsökande tolkarna är förstås att ska behöva fly. De har ju bara i vår föreställningsvärld hjälpt den goda sidan, som ingripit till vanligt folks försvar. Det är så vi beskrivit de internationella insatserna, inte minst i försvarsmaktens rekryteringskampanjer för att få soldater till verksamheten. En tid var det svårt att skilja försvarsmaktens rekryteringsargumentation från den som Sida eller civila frivilligorganisationer använder för att få medarbetare till sina projekt.
Kriget är inte slut
När afghanska lokalanställda vill fly till Sverige visar det att kriget inte är avslutat. USA och deras allierade i olika led, därmed också Sverige, vill oavsett utgången avsluta ett ingripande som inte nått önskat resultat (det understryks ytterligare av att USA nu också beslutat hålla kvar mindre styrkor en längre tid än först aviserat). Hade interventionen lyckats som konfliktlösare och den goda sidan segrat, hade ju få velat fly. Är det den insikten som vi har svårt att ta till oss och inte vill få anledning att öppet diskutera, som gör att vi inte heller vill ha svenska medarbetare som flyktingar?
Att tolkarna vill fly, visar också att insatserna i sig inte är sådana som omedelbart väcker tacksamhet utan lika mycket motsatsen. Krig skapar sällan stabilitet och är inte fredsbyggande, inte ens om det motiveras utifrån den nya folkrättsliga maximen ”ansvar att skydda”.
Vi behöver få en ordentlig utvärdering av den svenska Afghanistaninsatsen. Vi måste få en samlad bedömning av vad internationell militär krishantering verkligen innebär och vad den kan åstadkomma. Detta var ju ändå i stor partipolitisk enighet huvuduppgiften för den svenska krigsmakten under en 20-årsperiod innan alla igen började tala om hotet från Ryssland.
Problemet är att den senaste omsvängningen från internationell verksamhet till territorialförsvar i närområdet gått så snabbt att åtminstone inte partierna verkar vilja vidkännas vad de tidigare sagt. Tanken att Sveriges försvar börjar i Centralasien eller Mellanöstern har det senaste året närmast förlöjligats av nuvarande stats- och försvarsminister och av tidigare borgerliga regeringsledamöter. Om minnet är så kort, kan vi inte vänta oss att någon på allvar vill ta till sig och utvärdera vad som tidigare hänt.
För försvarsdepartement och den nya ledningen för försvarsmakten är det nu skalförsvar som gäller. Vi ska ha JAS-plan, ubåtar, kust- och luftartilleri. Det stämmer för en politisk ledning som vill slå vakt om krigsmaterielindustrin.
Om detta är inte mycket att säga. Men det får inte innebära att de internationella insatserna glöms och göms bort i ett halvmisslyckade i Afghanistan eller blir en tillfällig kvarvarande parentes i Mali.
Även om det militära försvaret återigen ska höra hemma i närområdet, är det ovedersägligen så att svensk och europeisk säkerhet börjar i Centralasien och Mellanöstern. Det visar med all fruktansvärd tydlighet den internationella flyktingkrisen.
Den internationella krishanteringen måste bli mer civil, mer konfliktförebyggande och nationsbyggande. För detta krävs tydliga, ökade säkerhetspolitiska resurser, även om just militären och dess budgetanslag stannar i Östersjön. Den fortsatta civila krishanteringen kommer att kosta och innebär också den mänskliga risker, både för svensk personal och lokalbefolkningen. Men vad jag vet är det än så länge få eller inga av Svenska Afghanistankommitténs många tusen lokala medarbetare som känt behov av asyl i Sverige.
Anders Mellbourn
Journalist och docent i statsvetenskap.
Lämna ett svar