Den här veckan fyller resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet 15 år. Detta firas med det festligaste FN vet: ett politiskt högnivåmöte. Sofia Tuvestad, politisk sekreterare på IKFF är där och analyserar både de 15 årens utveckling och diskussionerna i säkerhetsrådet. Argumentet är tydligt – Sverige borde ta ledartröjan för kvinnorättsorganisationers fortsatta arbete för fred genom metoder för finansiering, inkludering, och för att motverka de ökande hoten och det minskade utrymmet för kvinnorättsaktivister.
FN:s Säkerhetsråds resolution 1325 var en enormt framsteg för kampen om kvinnors rättigheter. Sedan den röstades igenom år 2000 har den följts upp med ytterligare sju resolutioner, nu senast vid högnivåmötet i tisdags. Agendan handlar kortfattat om att öka kvinnors deltagande i medlingssamtal, stödja kvinnorättsaktivisters arbete, stärka kvinnors sociala och ekonomiska rättigheter i postkonfliktländer, stoppa straffriheten för våldtäkter i krig, främja kvinnors deltagande i nedrustningsprocesser, öka andelen kvinnor i militära insatser, med mera.
Trots den ambitiösa agendan och de 15 år som passerat har i praktiken väldigt lite förändrats. Så kommer det också att förbli så länge erfarenheterna och kompetensen hos civilsamhällets kvinnorättsorganisationer slösas bort genom exkluderande system och brist på pengar. Ett ironiskt smakprov på det förstnämnda kom för bara några veckor sedan då Spanien i sin roll som ordförande för säkerhetsrådet meddelade att högnivåmötet för resolution 1325 flyttades fram 10 dagar. Spaniens premiärminister hade nämligen insett att det sedan tidigare utsatta datumet inte gick ihop med hans kalender. Och vad gör det då att hundratals kvinnorättsaktivister under lång tid sparat pengar till flygbiljetter och kämpat med visum för de ursprungliga datumen, förberett evenemang och koordinerat sina budskap till ministrar och diplomater? Många av dem kunde inte ändra sina planer i sista minuten.
Det finns förstås ljuspunkter också. Till exempel har Sverige genom utvecklingssamarbete och diplomati spelat en viktig roll för att främja kvinnors och det civila samhällets deltagande i fredsprocessen i Colombia, en process som Emma Nilenfors och Linn Hultqvist tidigare skrivit om hos Mänsklig säkerhet. Arbetet i Colombia har präglats av just det långsiktiga stöd till civilsamhället som behövs, kombinerat med aktiv diplomati. Det är då vi också ser resultat.
En tillbakablick på de 15 åren med resolution 1325 visar att olika tolkningar vuxit fram. Är 1325-agendan en fråga om hård säkerhetspolitik främst eller faller den inom ramen för mänskliga rättigheter? Handlar det om jämställdhet i militära insatser eller om att stärka jämställdheten för att hindra att konflikter bryter ut? Ska fokus ligga på att stoppa det sexualiserade våldet eller är det kvinnors deltagande som måste komma först? Frågorna är svåra och de flesta skulle nog svara ”både och” på de flesta. Men i praktiken har agendan ändå dragit åt vissa riktningar. Under flera år såg vi ett nästan ensidigt fokus på att stoppa sexualiserat våld i konflikter, medan löften om kvinnors deltagande tappades bort. Idag ser vi ett ökat fokus på kvinnors säkerhet och rättigheter i koppling till att förebygga extremism, vilket är rätt så länge det statliga våldet inte glöms bort inom ramen för resolution 1325. Assadregimens fruktansvärda attacker mot den syriska civilbefolkningen är det tydligaste exemplet idag, som en av grundorsakerna till extremism och som ett ständigt hot mot kvinnors säkerhet.
Att förebygga väpnade konflikter
När IKFF och andra civilsamhällesorganisationer i slutet av 90-talet började lobba för resolution 1325, var målet en ny agenda för att bygga hållbar fred genom jämställdhet och förebyggande av konflikter. Idag riktar samma grupper kritik mot ett alltför starkt fokus på militära insatser samtidigt som smartare mer innovativa grepp förblivit outforskade och ofinansierade. Detta lyfts också fram i den globala studie om resolution 1325 som igår presenterades i FN under ledning av Radhika Coomaraswamy, tidigare verksam bland annat som FN:s generalsekreterares särskilda representant för barns situation i konflikter.
Den globala studien om resolution 1325 har fått titeln ”Preventing Conflict, Transforming Justice, Securing the Peace”. Studien lyfter fram behovet av operativa insatser, så som att bygga upp system för att identifiera och reagera på tidiga varningssignaler på att en konflikt är på väg att bryta ut. Men den konstaterar även att mer strukturella långsiktiga grepp behövs där jämställdhet, rättvis utveckling, vapenkontroll och så vidare utgör centrala faktorer för att bygga upp samhällen som klarar av att hantera konflikter fredligt. Behovet av insatser som tar sig an grundorsakerna till krig lyfts nu också fram av andra aktuella översyner inom FN, bland annat en högnivåpanel om fredsbevarande insatser och en expertgrupp som studerat FN:s system för fredsbyggande. Att fokusera på grundorsaker är naturligtvis den enda kloka strategin i en tid då konflikter tenderar att vara utdragna och återkommande i samma regioner år efter år.
Kvinnorättsorganisationer och den eviga pengafrågan
Coomaraswamys studie efterlyser också mer stöd till civilsamhällets arbete med kvinnor, fred och säkerhet, vilket lyfts fram i resolution 2242 som antogs vid gårdagens högnivåmöte. Vi får ibland höra att förändring inte nödvändigtvis måste handla om pengar, och det är i vissa fall sant. Men det är förstås inte en slump, utan en prioritering, att världens stater under 2012-2013 lade 3500 miljarder dollar på militära utgifter och 130 miljoner dollar på kvinnorättsorganisationers fredsarbete i sviktande stater.
Civilsamhällets aktivister och experter är oumbärliga för att bygga säkerhet och fred från lokal nivå upp till det nationella, regionala och globala. Det är bra att Sverige under gårdagens högnivåmöte lyfte fram civilsamhällets modiga insatser i konflikt- och postkonfliktländer, och att detta arbete behöver mer stöd – även finansiellt. Även Sverige kan dock göra mer.
Sveriges feministiska utrikespolitik kombineras med ett uttalat fokus på fredsbyggande och konfliktförebyggande i sviktande stater. Isabella Lövins ledande roll i International Dialogue on Peacebuilding and Statebuilding (IDPS) är ett exempel, ett par andra är att Sverige ska ta fram ett medlingsnätverk med svenska kvinnor och ta en ledande position i det humanitära initiativet Call to Action on Protection from Gender- Based Violence in Emergencies. Den profil och uppmärksamhet som kommer av sådana initiativ är viktig. Men politiken och pengarna måste också nå ned till gräsrotsnivån. Inom ramen för kvinnor, fred och säkerhet har Storbritannien tidigare tagit ledartröjan i arbetet för att stoppa sexualiserat våld i konflikter. Sverige borde ta ledartröjan för kvinnorättsorganisationers arbete för fred genom metoder för finansiering, inkludering, och för att motverka de ökande hoten och det minskade utrymmet för kvinnorättsaktivister. Trycket måste bli så högt att FN aldrig igen får för sig att exkludera de riktiga fredskämparna från högnivåmöten om deras deltagande. Att stärka kvinnorättsorganisationers lokala fredsarbete är trots allt världens klokaste investering.
Sofia Tuvestad
Politisk handläggare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)
Lämna ett svar