Att konflikten i Syrien får stora konsekvenser utanför dess gränser är alltmer uppenbart. I Turkiet har kriget bidragit till att omkullkasta vad som länge såg ut som en framgångsrik fredsprocess med PKK. Istället ser vi nu en mycket oroande utveckling mot förnyad polarisering och eskalerande våld både internt och utanför landetsgränser. Bitte Hammargren, mellanösternkännare, journalist och senior redaktör för Mänsklig Säkerhet analyserar den senaste utvecklingen i en artikel som ursprungligen publicerades i SvD.
Att Turkiet skulle skakas av politiskt våld inför nyvalet den 1 november var dessvärre väntat. Men inte att det skulle bli så ohyggligt som vid lördagens blodbad mot en fredsdemonstration i Ankara.
Ännu vet vi inte vilka som låg bakom terrorbomberna i Ankara. Men det kan finnas två möjliga motiv: Att se till att nyvalet skjuts på framtiden. Eller också att skapa etniskt hat mellan kurder och turkar. Gårdagens bombdåd kan ses i ljuset av det politiska våld som har präglat Turkiet sedan valrörelsen i juni. Då utsattes prokurdiska HDP för rader av ouppklarade attentat. Under sommaren slog en självmordsbombare till mot unga vänsteraktivister, som ville hjälpa kurder i Kobane. Efter det kollapsade statens fredsprocess med PKK.
När på lördagen en fredsdemonstration utsattes för ännu blodigare attentat tre veckor före nästa val ser det ut som ett mönster. Ögonvittnen hävdar att dagens sprängladdningar utlöstes av självmordsbombare, vilket riktar misstankar mot Islamiska staten, IS. Men Turkiet har en lång historia av ouppklarade politiska mord, så sanningen kanske inte kommer att klaras ut.
President Recep Tayyıp Erdoğan lägger skulden på ”terrorister”, oklart vilka. HDP-ledaren Selahattin Demirtaş anklagar i stället ”staten” för gårdagens massaker. Överlevande berättar att polisen sköt tårgas mot dem när de kämpade för att undsätta skadade. Demirtaş beskrev polisens agerande som om de ”försökte öka antalet dödsoffer”. Händelseförloppet känns igen från HDP:s sista valmöte i Diyarbakir i juni, när två sprängladdningar exploderade strax innan Demirtaş skulle tala.
Även där anklagade upprörda mötesdeltagare polisen för att ha försvårat räddningsarbetet genom att beskjuta folkmassan med tårgas. Erdoğans budskap inför valet i juni var att republiken behöver konstitutionell presidentmakt för att kunna förhindra kaos. För införande av presidentstyre krävs att AKP får kvalificerad majoritet. Men väljarna straffade Erdoğan i juni när AKP förlorade 2,5 miljoner röster och bara fick 258 av 550 möjliga mandat.
HDP:s inval i parlamentet satte krokben för Erdoğans dröm om presidentstyre, vilket vore hans garanti för att slippa risken att bli föremål för korruptionsutredningar. När Demirtaş tog ställning mot presidentstyre, blev han Erdoğans politiska huvudmotståndare.
Opinionsmätningarna visar att valresultatet den 1 november kan bli ungefär detsamma som den 7 juni. Presidenten har rätt att skjuta upp valet. Om det äger rum som planerat är frågan om det går att driva en fri och öppen valrörelse.
På lördagen censurerades bilder från bombplatsen på sociala medier. Dagen före häktades chefredaktören för oppositionstidningen Zaman. I Turkiet går det knappt en dag utan att oberoende eller oppositionella personer åtalas, grips eller attackeras, konstaterar pressfrihetsorganisationen CPJ.
Bitte Hammargren
Journalist och författare med fokus på Turkiet och Mellanöstern, tillika senior redaktör för magasinet Mänsklig Säkerhet.
Artikeln publicerades ursprungligen i SvD.
Lämna ett svar