Lärdomar från ett våldsamt årtionde

Vi befinner oss i en villrådig tid. Våra metoder för att hantera hot och skapa stabilitet fungerar inte. Under det senaste årtiondet har vi sett spektakulära misslyckanden i en rad olika militära interventioner, statsbyggnadsprojekt och bombningskampanjer. Ickeinterventionen i Syrien har dock knappast lett till bättre resultat. För att undvika en repetition av misstagen krävs att vi tar med oss rätt lärdomar från den våldsamma inledningen på 2000-talet. Chefredaktör Robert Egnell ger oss här tre punkter.

Det kalla krigets slut innebar en omedelbar optimism avseende möjligheterna till ett mer aktivt arbete för att förhindra och hantera konflikter. Det internationella samfundets misslyckanden i hanteringen av folkmorden i Rwanda, krigen och de etniska rensningarna i det forna Jugoslavien och Somalias sönderfall gjorde dock att optimismen ersattes med en lika stor pessimism och ovilja att ingripa. Vid millenniumskiftet hade dock det internationella samfundet återhämtat sig något och FN-systemet påbörjade en effektiviserings- och reformprocess i linje med Brahimirapportens förslag. De internationella insatserna i Kosovo och Östtimor blev inledningen på interventionernas och statsbyggandets årtionde – något som ytterligare förstärktes av terrorattackerna den 11 september 2001 och det efterföljande kriget mot terrorismen.

Resultatet blev invasioner, regimskiften och enorma stabiliserings- och statsbyggnadsinsatser i Afghanistan och Irak. Trots de resurser som satsades, det blod som spilldes och den tid som passerade är både Afghanistan och Iraq idag några av världens osäkraste platser, där civila lider mer än någonsin och där mänskliga rättigheter står lågt i kurs. IS framväxt är bara en av konsekvenserna av dessa misslyckanden.

I Libyen försöktes ett alternativt angreppssätt. ”Iraksyndromet” – en stark ovilja att än en gång ge sig in i en storskalig insats (baserad på de negativa erfarenheterna från Irak och Afghanistan) – gjorde att en ”enklare” interventionsform valdes. En bombningskampanj syftade först till att skydda civila, men mandat tolkades senare något ohederligt om till att även störta regimen. Detta lyckades till slut, men Libyen lämnades därefter till sitt eget öde och resultatet blev än en gång blivit en ökning och spridning av våld.

En tredje metod kan sägas ha provats i Syrien där det internationella samfundet valde att inte ingripa alls. Resultatet av det experimentet är dock det värsta av alla med ett mänskligt lidande som även nått Europas gränser i form av flyktingströmmar.

Vi står alltså inför det faktum att problemen i världen hopar sig samtidigt som självförtroendet är i botten. Att inte göra någonting är dock ett alternativ som inte fungerar så det krävs att vi ändå försöker blicka framåt. När vi gör det är det dock av stor vikt att vi också tar med oss rätt lärdomar från våldets årtionde. Jag vill belysa tre punkter:

1. Krigets konsekvenser är oerhörda och måste förhindras. Edward Luttwak har i sin ökända artikel ”Give war a chance” pekat på att krig trots det lidande det för med sig ändå är ett slags fredsinstrument. Genom väpnade konflikter löses problem och fred kan därmed uppstå. Att ingripa innan konflikten är mogen leder till förlängda konflikter och lidande och det kan därför vara bättre att låta konflikten brinna ut. Problemet med Luttwaks cyniska logik är att dagens konflikter inte tyckts brinna ut. Den globaliserade krigsekonomin, det många aktörerna som gynnas av konflikten, och bristen på eskalationgör att krigen snarare går lågintensiva normaltillstånd. Förstörelsen fortsätter och våldet sprids på ett sätt som gör det moraliskt oförsvarbart att stå vid sidan om och vänta. Stora resurser måste därför satsas på konfliktförebyggande åtgärder. Ekonomisk utveckling, demokratisering, ökad jämställdhet i det långa loppet och medling och förebyggande militära insatser i mer omedelbara lägen. Oavsett kostnaderna för förebyggande kommer de att vara minimala jämfört med om krig bryter ut och samhällen rasar samman.

2. Om krig bryter ändå bryter ut måste det internationella samfundet snabbt ingripa för att begränsa effekterna av konflikten och för att få tillstånd ett eldupphör. För varje vecka som går ökar förstörelsen och hatet. Det handlar inte bara om de omedelbara liven och värdena som förstörs under kriget. Bristen på försoning i Bosnien 20 år efter att kriget upphörde är ett tydligt tecken på de kostnader och tidsperspektiv som krävs om konflikter tillåts eskalera för mycket. Själva kittet i form av ett folk som leva tillsammans förstörs och då är återuppbyggnaden långt mycket svårare än den institutionella och fysiska återuppbyggnad som också krävs.

3. Fredsavtal eller ”seger” i form av störtandet av en regim är bara början på utmaningarna. Det är den långsiktiga återuppbyggnadsprocessen som är det svåra – att bygga institutionen, infrastruktur samt demokrati och långsiktig ekonomisk tillväxt är en del. Den ännu viktigare delen är dock behovet av att genom försoningsprocesser återskapa ett folk som tror på en gemensam framtid. Misstaget att lämna Libyen åt sitt öde efter att regimen föll är ett bistert exempel som inte bara orsakat lidande för den libyska befolkningen utan som öven spridit sig genom Sahel i form av vapen, radikalisering och våld i stora delar av regionen.

I slutändan är vår förmåga att styra samhällens utveckling på ett förutsägbart sätt väldigt begränsade. Den enorma insatsen i Irak visar med tydlighet hur svårt det är att planera och genomföra storskaliga statsbyggnadsprojekt. Det krävs med andra ord en stor ödmjukhet inför uppgiften att blanda sig i samhällens historiska och sociala utveckling. Det krävs möjligen också en minskad ambitionsnivå som pratar mindre om samhällen i vår avbild och mer om fred. Att bevara fred och stabilitet samtidigt som långsamma ansträngningar pågår för politisk och ekonomisk utveckling kan vara en nog så värdig uppgift.

Detta innebär att vi bör se närmare på FN och dess insatser för fred och stabilitet genom åren. Precis som Lisa Hultman nyligen skrev har FN:s fredsbevarande insatser ett oförtjänt dåligt rykte. Till skillnad från det senaste årtiondets storskaliga interventioner visar Hultman att FN:s fredsbevarande insatser inte bara leder till färre direkta dödsfall utan att även civila dödsfall sjunker då de blåa hjälmarna finns på plats. RAND Corporation har också i en omfattande studie dessutom visat att FN är den i särklass bästa statsbyggande organisationen i världen. Kanske är det de mer begränsade målen, de långa tidsperspektiven och de inblandade staternas medgivande och samförstånd som är nyckeln.

Som slutsats är det tydligt att krig inte är en lösning, och att militärt våld i stabilitetens eller fredens namn också är ett mycket problematiskt och trubbigt instrument som ofta får ”oanade” konsekvenser. Det råder dock inga tvivel om att det militära instrumentet ibland är helt nödvändigt. Det får dock inte ses som en Schweizisk Armékniv som kan utföra alla möjliga uppdrag och det måste användas sparsamt. De stora behoven och resurssatsningarna för internationell säkerhet bör istället ske inom de civila sektorerna för förebyggande och långsiktigt fredsbyggande.

Robert Egnell

Chefredaktör och docent vid Försvarshögskolan