Al-Shabaab och Boko Haram, två av den afrikanska kontinentens största terrorplågor, har det senaste året hamnat i medial skymundan. Istället är det den Islamiska Statens (IS) brutalitet som fyllt löpsedlarna. Rebecca Hjelm, frilansade skribent med en masterexamen i Freds-och Konfliktstudier från Uppsala universitet, pekar dock på att IS tycks ha sträckt ut handen till både al-Shabaab och Boko Haram – en utveckling som gör att de små framgångarna i kampen mot de båda terrororganisationerna snabbt kan omkullkastas.
Al-Shabaab, vars lojalitet vanligtvis har legat hos al-Qaida, sägs nu överväga att istället svära trohet till IS. Det var efter att IS tidigare i år släppt en video där de uppmanar sina ”somaliska bröder” att ansluta sig till deras kamp som det stod klart att al-Shabaab börjat närma sig IS. Al-Shabaab har, trots en rad uppmärksammade blodiga dåd, försvagats. Sedan 2011, när de motades ut ur Mogadishu av Afrikanska unionens trupper, har terrorgruppens grepp om Somalia lossat något. Även händelsen där al-Shabaabs ledare Ahmed Abdi Godane dödades i en amerikansk drönarattack 2014 var ett hårt slag mot organisationen. Al-Shabaab, som redan innan varit en tämligen löst sammansatt grupp är nu splittrat mellan dem som vill fortsätta lyda under al-Qaida och dem som istället vill röra sig mot IS. I den sistnämnda gruppen heter det att IS kan, inte bara bidra med starka finansieringsmöjligheter, utan också boosta al-Shabaabs attraktionskraft för nya rekryter.
Boko Haram tycks däremot redan ha gjort slag i saken. I en halvtimmeslång video som släpptes under våren 2015 kunde man höra IS talesperson Abu Mohammed al Adnani glädja sig över alliansen med Boko Haram. Boko Haram har tidigare lytt under AQIM, al-Qaidas nordafrikanska gren, från vilka de skolats i terrorism. Det var efter ett träningsläger med AQIM som Boko Haram framgångsrikt utförde Nigerias första självmordsbombning 2011. När nu Boko Haram övergivit AQIM för IS har Boko Harams fokus skiftat från asymmetriska terroriststrategier till mer förfinade militäroperationer. Ju mer avancerad krigsföringen blivit ju lyckosammare har de varit i att pressa tillbaka den nigerianska armén från landets nordöstra delar. Boko Haram, vars status i den internationella jihadiströrelsen har varit relativt låg, har därmed fått en legitimitetsskjuts. Gruppen kan därför förvänta sig ett ökat inflöde av krigare, vapen och pengar.
Vad tjänar IS på att sträcka ut handen till Boko Haram och al-Shabaab? Även om de inte har lika mycket att hämta i reda resurser främjas IS ändå av en sammanslagning. Att andra terrorgrupper svär trohet till IS skapar inte bara uppmärksamhet, vilket gynnar nyrekryteringen, utan befäster bilden av det islamska kalifatets oundvikliga utbredning. För IS, som just nu möter stort motstånd från kurdiska och irakiska arméer, är detta en högst önskvärd självbild.
Ett närmande sker inte bara mellan IS och de afrikanska aktörerna. Även mellan Boko Haram och al-Shabaab tycks banden ha stärkts. Redan 2014 kom rapporter om en allt tätare kontakt mellan al-Shabaab och Boko Haram. Experter befarar att de två terrorstämplade organisationerna lär av varandra. Al-Shabaabs uppmärksammade bombdåd i Uganda och Kenya sägs ha inspirerat Boko Haram till liknande illdåd, såsom bombningen mot en sportbar i Nigeria. Al-Shabaab i sin tur rapporteras ha inspirerats av Boko Harams ökända flickkidnappningar.
Trots att Boko Haram, al-Shabaab och IS är några av 2010-talets mest uppmärksammade terroristorganisationer har litet skrivits om gruppernas likheter. De gemensamma nämnarna är nämligen avgörande för att förstå varför de tre tycks dras till varandra. Den mest uppenbara beröringspunkten är ideologin. Alla tre vilar på wahhabistisk grund. För wahhabistiska rörelser är omvärlden uppdelad i vinnare eller förlorare, syndare eller fromma. Detta, ihop med att wahhabistiska grupper oftast motsätter sig den världsliga auktoriteten, inte bara möjliggör utan till och med uppmuntrar den grymhet som gjort de tre grupperna så fruktade.
Boko Haram, al-Shabaab och IS har också alla starka ledare i centrum. IS ledare, Abu Bakr al-Baghdadi, som var den som 2014 utropade den Islamiska Staten, är en omtalat karismatisk och välutbildad man vars blodlinje, som sägs sträcka sig tillbaka till samma stam som profeten Mohammed, har gett honom en nästan gudalik status bland sina anhängare. Också Abubakar Shekau, ledare för Boko Haram åtnjuter en upphöjd ställning. Hans betydelse ledde till att Times 2014 utnämnde Shekau till en av världen hundra mest inflytelserika personer. När al-Shabaabs anförare Ahmed Abdi Godane dödades 2014 gick ledarskapet vidare till Ahman Umar, även han en mäktig ledare.
Sin extremreligiösa framtoning till trots har de tre terrorgrupperna ett modus operandi som snarare påminner om maffiagrupper än religiösa samfund. De finansierar sina attacker genom organiserad kriminalitet där olagliga skatter, tullverksamhet och utpressning utgör själva stommen i ekonomin. Men till skillnad från maffian har dessa grupper ändå en statsbyggande funktion vilket förstås inte är oviktigt i ett sönderslaget samhälle med svaga institutioner. Detta är en viktig aspekt för att förstå en del av organisationernas framgångar. I Irak och Syrien har IS till exempel utfärdat identitetskort till medborgare och dessutom gjort sig kända för sin omutbarhet. Precis som Boko Haram och al-Shabaab kan också IS erbjuda unga män en inkomst – en lockelse som kan vara svår att motstå i länder med få möjligheter till försörjning.
Hur kommer då denna terrorns treenighet påverka sin omvärld? Kortsiktigt kommer det geografiska avståndet och de specifika konfliktkontexterna antagligen sätta käppar i hjulet för något direkt samarbete. Boko Harams och al-Shabaabs uppror är dessutom lika mycket en kamp mot hemlandets auktoriteter som mot de ”otrogna” och grupperna är klart orienterade mot sina egna etniska tillhörigheter. På det sättet skiljer de sig från IS. Ifall det nya partnerskapet uppfattas av anhängarna som ett sätt att marginalisera den nationella kampen till förmån för den globala jihadismen, att Nigeria och Somalias avfärdas som avlägsna provinser i kalifatets utkanter, kan grupperna komma att tappa sitt lokala stöd. En sådan konsekvens kan få al-Shabaab och Boko Haram att ställa sig tvekande till en fördjupad relation. Men om de varma känslorna istället omsätts från teori till praktik är risken att det som till en början varit ett regionalt säkerhetshot kommer att internationaliseras. Boko Haram har tills nu mestadels fokuserat på attacker inom Nigeria. Om de istället börjar uppfatta sig som en del av IS franchiseverksamhet kan de komma att blicka mot västerländska mål. Och med en ökad rörlighet för jihadistkrigare mellan Västafrika, Östafrika och Mellanöstern är risken att våldet inte bara intensifieras, utan också sprider sig i närområdet, än mer än det redan gjort.
Vad kan då göras för att slå in en kil mellan IS, Boko Haram och al-Shabaab? Ett sätt vore att belysa gruppernas olikheter snarare än deras likheter. Även om alla de tre grupperna identifierar sig som anti-västliga så är de afrikanska gruppernas kamp fortfarande starkt inriktade mot de nationella myndigheterna. Omvärlden måste förhindra att ett internationellt kalifat blir även Boko Harams och al-Shabaabs övergripande mål.
Det ska dessutom kommas ihåg att al-Shabaab ännu inte är en fullt integrerad del av IS. Så bör det också förbli. Regionala aktörer måste använda sig av allt eventuellt inflytande för att underhålla den spricka som har uppstått i gruppens ledarskikt. Förutom att det kan förhindra att konflikten förvärras så vore det också ett pr-mässigt nederlag för IS om de ratades av al-Shabaab. Det är IS som för i dansen – just nu är de en storspelare vars ökändhet lockar till sig mindre aktörer. Därför är det särskilt viktigt att omvärlden fortsätter att sätta press på IS. Generellt sett är allt som minskar IS attraktionskraft rätt väg att gå för att stoppa närmandet mellan grupperna. Vikten av detta går inte nog att understryka. Ett vidsträckt kalifat, byggt på terrorns fasor, från Syrien, ner över Nordafrika och från den östra till den västra afrikanska kusten, vore inget mindre än en mardröm.
Rebecca Hjelm
Frilansade skribent med en masterexamen i Freds- och Konfliktstudier vid Uppsala universitet.
Lämna ett svar