Flyktingströmmarna är ett hot mot EU:s säkerhet

Flyktingkrisen är ett hot mot hela EU som gemenskapsbygge och mot dess medlemsstater. Spricker samhörigheten kring EU:s grundläggande värden och demokratiska mål, blir unionen och medlemsländerna sårbara i sista hand också för traditionella territoriella säkerhetshot. Det skriver Anders Mellbourn, senior redaktör på Mänsklig Säkerhet, journalist och docent i statsvetenskap.

När diskussionen om bredare, icke-militära säkerhetshot tog fart på 1990-talet, nämndes ofta stora flyktingströmmar som ett hot jämte klimatförändringar, IT-sårbarhet och energibrist. Många av oss som tog till oss de nya perspektiven, kände samtidigt en viss tveksamhet till att människors flykt undan krig och katastrofer likställdes med gränsöverskridande organiserad brottslighet och pandemier. Osäkerheten har bestått sedan flyktingströmmarna kom med bland hotbilderna i EU: säkerhetsstrategi från 2003 som fortfarande gäller efter viss omarbetning. Det blir lätt att se flyktingvågorna som något slags invasionshot, gärna kopplat till terrorism.

Kanske kan motståndet mot flyktinginvandringen i stora delar av Europa också förklaras med en sådan säkerhetsanalys. Åtminstone argumenterar makthavarna i Ungern och annorstädes gärna så. EU håller på att översvämmas av muslimer från Mellanöstern och därmed antytt av terrorister.

Nu är det ju så att det är offren för terrorkrigen, både kristna och muslimer, som flyr till Europa. Om det finns någon trafik av terrorister går den dessvärre snarare i motsatt riktning, när radikaliserade ungdomar i Europa åker iväg för att kriga med den Islamiska staten i Syrien och Irak.

För den skull har tyvärr inte säkerhetsstrategin fel. Strategin säger också att ett viktigt sätt för EU att möta de nya hoten är att förebygga konflikter och hantera kriser i unionens närområde, definierat som östra Europa, Centralasien, Mellanöstern och Afrika runt Sahara. När de olika konflikterna i närområdet ligger bakom flykten till Europa, är det bland annat ett tecken på att EU inte har lyckats med sin politik i närområdet. Dessvärre har unionen tvärtom bidragit till att förvärra dem i några tragiska fall. Med en bättre europeisk säkerhetspolitik hade kriserna i området åtminstone något kunna begränsas.

Men det stora säkerhetspolitiska hotet med flykten till Europa ligger i att den blottlägger svagheter i den europeiska samhörigheten och direkt undergräver integrationsbygget. EU försvagas nu av att dess medborgare och regeringar tappar tron på och stoltheten över gemenskapen. EU urholkas som värde- och demokratigemenskap och därmed samtidigt som säkerhetsgemenskap. Finns det några yttre hot mot EU och kanske till och med dess territorium, är det just i ett sådant här läge som det kan göra sig gällande. Om Ryssland hyser de aggressiva planer mot delar av EU som vi ibland kan frukta, är en splittrad union utan visioner och hopp farlig för sin egen existens.

EU vill gärna framställa sig som ett föredöme vad gäller ekonomisk-politisk utveckling och samarbete. EU skall vara ”a force for good” (en god kraft) i världspolitiken och inte en traditionell stormakt driven av snäva egenintressen och maktanspråk. Säkert lever den bilden för många som vågar färden i packade, livsfarliga båtar över Medelhavet eller längs osäkra vägar genom Balkan och Västasien.

Hur länge kan EU framstå som denna goda makt, när flyktingmottagningen blir en skam och katastrof? Med euro- och Greklandskrisen blev vi tvungna påminna oss om att en påskyndad och delvis orealistisk valutaunion mer bidragit till splittring och försvagning av det europeiska samarbetet än tillväxt och välfärd i en allt tätare gemenskap. Nu är det inte bara ekonomi och korruption utan politiken och hela den demokratiska gemenskapen som hamnat i kris.

Det var länge sedan nationalistiska och högerextrema partier var kuriosa i Europaparlamentet. Nu växer de, särskilt på grund av flyktingfrågan, och sitter nära eller vid makten på flera håll i EU. De här partierna vill inte ha så mycket med EU att göra, bryr sig inte om Lissabonstadgan eller Köpenhamnskriterierna och verkar aktivt för unionens försvagning. Det blir i sig ett säkerhetshot för unionen.

Motståndet mot flykt och invandring i Centraleuropa och Baltikum kan till en del förstås av historiska omständigheter och ländernas erfarenheter av etnisk splittring. Men den minner också om ouppklarade skamfläckar inte långt tillbaka i tiden. I längden kommer de som vill värna och utveckla EU inte vara oberörda om vi får en union där medlemsstaterna inte lever upp till sina ideal vid skarpt läge. Greklands medlemskap är redan ifrågasatt på grund av ekonomin. Ungern börjar hamna i farozonen på grund av demokratin.

I en sådan utveckling kan också enskilda staters nationella säkerhet komma under hot. Sveriges viktigaste mål i försvarspolitiken är i dag att på alla sätt bidra till att avskräcka Ryssland att skaffa sig en förevändning att ingripa, i värsta fall militärt, i de baltiska staterna. Detta både av solidaritet med grannar och medlemsvänner i EU och av snäva egna säkerhetsskäl. Bara vid en öppen rysk-baltisk konflikt, skulle Sverige hotas militärt.

Än så länge är de svensk-baltiska banden fasta och säkra, även om de baltiska regeringarna är missnöjda med att Sverige och Finland inte är medlemmar av Nato. Men skulle meningsskiljaktigheter kring flyktingspolitiken och det europeiska gemenskapsprojektets syfte tillta, kan vi hamna i en farlig situation. Om Sverige, Finland och de baltiska staterna inte längre skulle ha en samhörighet i grundläggande värderingar, vore det en tragedi, som bara den ryska ledningen i sina värsta stunder skulle dra nytta av.

Polen och de baltiska staterna ser åtminstone för tillfället ut att vilja hålla sig borta från vad som hotade att bli en vägrarfront i öst kring invandringspolitiken. Egentligen skulle ett samarbete kring flyktingmottagande och invandring mellan staterna kring Östersjön både vara logiskt och möjligt. Den demografiska utvecklingen mot en mindre och äldre befolkning är mest negativ i de östra medlemsstaterna av EU. De skulle behöva invandring (se Dagens Nyheters ledare 19 september).

Flyktingmotståndet i Centraleuropa och Baltikum är farligt, för människorna på flykt men samtidigt för EU och staterna själva. Flyktingströmmarna är alltså, som EU:s säkerhetsstrategi säger, ett säkerhetshot mot hela EU som gemenskapsbygge och mot dess medlemsstater. Spricker samhörigheten kring EU:s grundläggande värden och demokratiska mål, blir unionen och medlemsländerna sårbara i sista hand också för traditionella territoriella säkerhetshot.

Anders Mellbourn

Journalist och docent i statsvetenskap.