Utrikespolitiska frågor som Nato och Ryssland, flyktingsituationen och storkriget i Mellanöstern står högt på agendan för närvarande. Något som kräver en vision och inte enbart pragmatiska lösningar. Det menar Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring och biträdande chefredaktör för Mänsklig Säkerhet.
I dessa dagar aktualiseras större och mer djupgående utrikespolitiska frågor än på mycket länge: Nato och Ryssland, flyktingsituationen, det kaotiska storkriget i Mellanöstern. Sådana frågor kan inte avgöras på enbart pragmatiska grunder. De kräver en hållning, en vision. Utrikesjournalisten Britt-Marie Mattsson, som har en unik överblick över tid och personer påstår (2010) att ”den svenska utrikespolitiken har förlorat sin egen gamla kompass. För stunden tycks ingen vara intresserad av att ersätta den med en ny.” Vi bör nu visa att den andra meningen inte längre stämmer. Vilka värderingar står Sverige för? Vilken är Sveriges identitet och vilka mål vill vi främja inom internationell politik?
200 år av fred
Då den franske fältmarskalken Karl Johan Bernadotte år 1810 tillträdde som Sveriges kronprins hade Ryssland endast ett år tidigare erövrat Finland. Läget var spänt och många förberedde sig för ett nytt krig. Efter några års tumult i Europa, för och emot Napoleon fick Sverige makten över Norge. Norrmännen valde dock att förklara sig självständiga i Eidsvoll 17 maj 1814. Karl Johan satte inte hårt mot hårt. Ett smärre fältslag i augusti 1814 blev Sveriges sista krig. Länderna förhandlade sig sedan fram till en kompromisslösning. Sedan dess har vårt land haft fred.
Karl Johan insåg, med den nyinvandrades klarsyn, att Sveriges geopolitiska läge både möjliggjorde och krävde ett särskilt sätt att tänka. Vi hade föga att vinna på att föra krig. Detta har sedan varit en stark underton i historien och bidrog till att Sverige lyckades hålla sig utanför både första och andra världskriget.
Det är inte de enskilda händelserna under vägen som betyder mest. De 200 åren har en innebörd för vår självbild som folk och nation och har präglat vårt samhällsbygge. Det finns skäl att tala om en grand strategy som gällt från Karl Johan Bernadotte och framåt.
En kraft i världen
Det är först i efterdyningarna av andra världskriget som Sverige tydligt börjar identifiera sig som en aktiv part i det internationella samfundet. Vår industri och våra sociala institutioner var i stort sett intakta, medan de i stora delar av Europa var sönderslagna. Detta gav ekonomiska fördelar under många år, men uppfattades också som en särskild förpliktelse eftersom vi blivit förskonade från krigets lidanden och ödeläggelse.
Aktivitet och globalt ansvar är fortfarande ledmotiv i utrikespolitiken. Så här heter det i en utrikesdeklaration i Sveriges Riksdag:
De globala utmaningarna måste hanteras i ett gränsöverskridande samarbete. Det kräver normer, internationella avtal och institutioner som alla länder omfattas av och respekterar.
En effektiv multilateralism, med ett starkt Förenta nationerna som kärna, förblir en hörnsten i svensk utrikespolitik.
Klimatfrågan står högt på vår agenda och tillhör tillsammans med bevarandet av biologisk mångfald, havsmiljö och giftfri miljö regeringens mest prioriterade miljöfrågor. Sverige har även tagit initiativ till en internationell koalition mot kortlivade luftföroreningar, och i september riktas världens blickar mot Stockholm när FN:s klimatforskningspanel ska presentera sin femte rapport om klimatförändringarna.
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstat är – liksom respekt för folkrätten – fundamentala principer för vårt agerande.
Det gäller i Havanna liksom i Minsk och Teheran.
Vi verkar för en jämställd värld. En värld där alla människors rättigheter respekteras, oavsett kön, hudfärg, tro eller sexuell läggning. En värld i vilken religions- och övertygelsefrihet råder alltid och överallt.
Vi är en av världens största givare av demokratibistånd.
(Dåvarande utrikesminister Carl Bildt, februari 2013).
Två år senare (2015) avgav Margot Wallström sin deklaration. Bortsett från enstaka ordval (Bildt säger inte feminism!) har de nästan identiskt innehåll i motsvarande avsnitt. Det finns en delad vision och en bred konsensus i principfrågorna. Denna samarbets- och fredstradition måste styra stora beslut om landets framtid.
Bistånd
Bistånd (utvecklingssamarbete) i sin moderna form inleddes kring 1950. Sverige inrättade en Centralkommitté för svenskt tekniskt bistånd 1952. Samtidigt drevs frågan i FN, inte minst av statsrådet Ulla Lindström. År 1962 kom den numera klassiska biståndspropositionen 1962:100 (”bibeln”) vilken under lång tid kom att bestämma principerna och inriktningen för Sveriges bistånd. Enprocentsmålet hade formulerats tidigare (och drivits av Ulla Lindström, till priset av hennes statsrådspost, 1966) och 1975 nådde biståndet upp till en procent av BNP.
Mycket har hänt sedan dess, men biståndets nivå har legat högt i Sverige. Vårt land har även i andra avseenden bemödat sig att vara en mönstergill biståndsgivare. I början av 1990-talet utökades biståndet till Östeuropa kraftigt, för att ett tiotal år senare trappas ner. Den nu sittande regeringen har bekräftat sin förpliktelse till bistånd och utvecklingssamarbete. Dessutom har den deklarerat att en Politik för Global Utveckling (PGU) ska prägla alla regeringens ansvarsområden.
Nedrustning
När Alva Myrdal år 1961 fick uppdraget av utrikesministern Östen Undén att hjälpa honom formulera ”ett stort uttalande i nedrustningsfrågan” som skulle framföras i FN hade hon själv bakom sig en karriär på hög nivå inom FN, UNESCO och som ambassadör i Indien. Uppdraget från Undén utmynnade bland annat i förslag om kärnvapenfria zoner. Hon hade både i Genève och på hemmaplan till sin hjälp en omfattande stab av diplomater, militärer och forskare. Inga Thorsson efterträdde Alva Myrdal som ordförande för den svenska nedrustningsdelegationen 1974, och förblev i ordföranderollen till 1982, alltså även under de borgerliga regeringarna från 1976. Vid socialdemokraternas återkomst till regeringsmakten efter 1982 års val ersattes Inga Thorsson (som då var 67 år) som ordförande för nedrustningsdelegationen av Maj-Britt Theorin, med ambassadörs ställning. Riktningen var klar och väl förankrad.
Under samma tid profilerade sig statsminister Olof Palme, i nära anslutning till Willy Brandts ”Ost-Politik” med förslag om bland annat en kärnvapenfri zon i Europa.
Den borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister som tillträdde 1991 valde att låta nedrustningsarbetet skötas av yrkesdiplomater. S-regeringarna Carlsson och Persson 1994-2006 höll fast vid denna linje. En kontinuitet fanns, men den var mindre synlig i offentligheten.
Ett försök att återta en ledande roll i frågan var utrikesminister Anna Lindhs initiativ sommaren 2003 att upprätta en internationell kommission om massförstörelsevapen: The Weapons of Mass Destruction Commission (WMDC) med Hans Blix som ordförande. Kommissionens rapport (2006) blev och är fortfarande internationellt mycket uppmärksammad.
Den nuvarande regeringen har gjort starka uttalanden om vikten av nedrustning, och avser att vara pådrivande. Sverige är nu med i den mellanstatliga rörelsen för ett totalt förbud mot kärnvapen, på humanitära grunder (The Humanitarian Pledge).
Förebyggande av väpnad konflikt
Under intryck av den öppnare säkerhetspolitiska situationen och med hänvisning till aktuell forskning, internationella erfarenheter och diskussioner inom det civila samhällets organisationer beslöt utrikesdepartementet 1998 att låta framställa ett handlingsprogram för konfliktförebyggande verksamhet. Initiativet togs av Anna Lindh och dåvarande kabinettssekreteraren Jan Eliasson och programmet publicerades som Ds 1999:24.
Genom detta handlingsprogram vill vi understryka förebyggandets nödvändighet för svensk och internationell politik. Vi behöver främja nya attityder inom internationell diplomati, internationell fredsfrämjande verksamhet och utvecklingssamarbete. Därför måste vi utveckla och skapa nya normer och verktyg. Genom att flytta fokus från senare faser av kriser till de tidiga varningssignalerna kan vi äntligen möjliggöra de nödvändiga tidiga insatserna.
Rapporten diskuterades livligt i olika kretsar i Sverige och uppmärksammades snabbt internationellt. Ett omfattande betänkande: En säkerhetsordning för 2000-talet (2000/01: UU4) godtogs i sin helhet av riksdagen. På utrikesminister Anna Lindhs uppdrag arbetade svenska diplomater energiskt för att plantera dessa tankar och principer i FN och EU.
Inom FN fanns givetvis en grogrund, eftersom förebyggande av väpnad konflikt är en av FN:s huvuduppgifter. Påverkat av det svenska initiativet har detta kommit mer i fokus under de senaste decennierna. FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan krävde 2006 avgörande förändringar i staters arbete med fred och säkerhet:
Om vi ska kunna förbättra effekterna av våra insatser och behandla grundorsakerna till konflikter, så måste styrkan i förebyggande arbete förflyttas … från reaktiva externa interventioner … till internt drivna initiativ.
Flyktingmottagande
Under andra världskriget tog Sverige emot många flyktingar, inte minst ensamkommande barn, från Finland, Norge och Danmark. Efter kriget kunde många av dem som suttit i koncentrationsläger eller på annat sätt farit illa komma till Sverige och under en tid eller för alltid finna ett hem i vårt land. Stora grupper flyktingar från bland annat Chile och Balkan har kommit till vårt land och format sig ett nytt liv här.
Den traditionen har fullföljts under de senaste decennierna. Sverige har tagit emot flyktingar i större utsträckning än något annat EU-land i förhållande till vår folkmängd. Vi har till skillnad mot många andra länder inte låtit denna politik påverkas av främlingsfientliga krafter.
När detta skrivs har situationen dramatiserats. Stora mängder människor har tagit sig till Europa, delvis på mycket farliga vägar som överfyllda båtar i Medelhavet och långa vandringar genom ödsliga bergstrakter.
Visionen och verkligheten
Till dessa fyra exempel kunde läggas många fler. Men en behöver inte vara varken cyniker eller speciellt sakkunnig för att inse att de goda prioriteringarna ofta har blivit svårt skamfilade av kompromisser och kantstötta av verkligheten själv. Biståndet har delvis blivit hårt byråkratiserat och visar inte entydiga resultat i minskad fattigdom. Samtidigt med nedrustningsförhandlingar har vi haft en rad ”affärer” (Bofors, Data-Saab, Saudi…) som visar på en besvärande kluvenhet. Förebyggande av väpnad konflikt mötte från 11 september 2001 helt andra stämningar i ”kriget mot terrorismen” och har stannat vid uttalanden och kalkyler. Flyktingar till vårt land möter inte enbart vänlighet och effektivitet.
Det är lätt att raljera över godhet eller politisk korrekthet. Det ska vi inte acceptera. ”Allt som skymmer samhällsproblemens i grunden moraliska natur är skadligt” (Gunnar Myrdal i An American Dilemma, 1944). Att hålla fast vid de värderingar vi själva är mest stolta över är inte bara tillåtet utan helt nödvändigt. Vi kan minska gapet mellan vision och verklighet. Det finns mycket som kan skymma kompassen. Men det är bara genom en delad vision som vi kan skapa den politiska energi och analytiska klarhet som krävs för att lösa vår tids problem.
Lars Ingelstam
Professor emeritus i Teknik och social förändring, biträdande chefredaktör för Mänsklig Säkerhet
Lämna ett svar