Vår egen Isak Svensson uppmärksammar i dagens SvD Debatt den allt oftare diskuterade frågan om vi befinner oss i ett nytt världskrig. Svaret är ett rungande nej! Att beskriva det som nu händer som världskrig är både felaktigt och farligt. Det bekräftar och befäster de apokalyptiska stämningar som militanta extremister frodas i och lever av.
Har det tredje världskriget börjat? Flera debattörer och auktoriteter har den senaste tiden svarat ja på den frågan. Mats Svegfors skriver på DN Debatt att ett ”rimligt sätt att beskriva det som nu händer är att vi är inne i ett tredje världskrig.” Och den välkände konflikt- och underrättelseforskaren Wilhelm Agrell uttrycker sig i liknande termer: ”Vi befinner oss i något som bäst kan förstås som ett världskrig”. Även påven Franciskus har uttalat sig om ”detta tredje världskrig, som stegvis pågår, och som vi nu bevittnar”.
Inga ska underskatta magnituden av den kris vi nu står inför. Förra året dog över 100,000 människor i väpnade konflikter – år 2014 var det mest dödliga året sedan kalla krigets slut, enligt Uppsala Conflict Data Program (UCDP). Särskilt allvarligt är läget i Mellanöstern. Två processer sliter sönder det sociala nätet i Syrien, Irak, Jemen och dess omländer: den accelererande polariseringen mellan shia- och sunni-grupper (som i grunden drivs, inte främst av sekteristiskt hat, utan av kall regional maktpolitik mellan Saudiarabien och Iran), samt radikaliseringen av oppositionen till de auktoritära staterna i Mellanöstern, vilket tydligast manifesteras i ISIS. I det sammanfallande Syrien möts dessa konfliktlinjer och sliter landet i stycken.
Det finns dessvärre mycket som tyder på att många av de väpnade konflikter vi ser idag kommer vara med oss under lång tid. Ett antal faktorer försvårar lösning av dessa konflikter såsom det faktum att många av dem är internationaliserade, religiöst definierade, och sammanblandade med regionala maktspel. Oroande är också oförmågan till stormaktssamarbete har satt ett effektivt FN ur spel.
Men att beskriva det som nu händer som världskrig är både felaktigt och farligt.
Det är felaktigt eftersom den inte stöds av empirisk forskning på området. Vi vet naturligtvis inte vad som kommer att hända i framtiden, men en rimlig utgångspunkt är att använda historiska trender som utgångspunkt. Och den långsiktiga trenden, trots de blodiga och fruktansvärda krigen i Syrien såväl som Ukraina, pekar mot mer, och inte mindre, fred. Flera av länderna i Mellanöstern befinner sig i fritt fall, men i många andra regioner runt om i världen har utvecklingen varit mer positiv. Det är därför också ett alltför euro-centriskt perspektiv.
Ett antal svåra konfliktkomplex har uppstått över årens lopp, men längre ifrån Europa, utan att vi har valt att beskriva dem som världskrig. Koreakriget (1950-53) inkluderade ett tjugotal parter som stridande, och resulterade i över en miljon döda och ett permanent krigstillstånd mellan Nord- och Sydkorea. Konflikterna i Indokina var sammanlänkade, och där spelade regionala och globala stormakter ut sina konflikter mot varandra, på ett sätt som inte är helt olikt det som nu sker i Mellanöstern. Bara under Vietnam-kriget (1962-75) dog 1,6 miljoner människor på slagfältet. Kriget i östra Kongo på 90-talet, med stridande trupp från Angola, Uganda, Rwanda, Chad, Namibia, och Zimbabwe, skördade tusentals offer. Ingen av dessa konflikter räknas som världskrig.
Förra året dog det över 50 000 i strid i Syrien förra året (2014). Det är illa nog, men varken kriget där eller i andra delar av världen kommer inte i närheten av världskrigsnivå. Uppskattningsvis 55 miljoner dog i andra världskriget, omkring 10 miljoner per år. Termen världskrig reserveras vidare vanligen för konflikter där de flesta av världens stormakter ligger i krig mot varandra. Det är inte läget idag….
Läs resten av artikeln på SvD Debatt!
Isak Svensson
Docent vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala Universitet
Lämna ett svar