Natodebattens möjligheter och faror

Nato-debatten, beroende på hur den förs, har potential att antingen klargöra svensk säkerhetsstrategi och samla nationen kring en idé, eller att polarisera samhället ytterligare genom misstänkliggöranden och hätsk stämning. Robert Egnell, chefredaktör och disputerad krigsvetare, målar upp både möjligheterna och farorna med debatten och ger samtidigt en syn på hur den på ett konstruktivt sätt kan föras. 

Att vi i Sverige har en livlig Nato-debatt är alldeles utmärkt. På flera fronter står vi inför stora strategiska utmaningar och det krävs en offentlig debatt om hur dessa ska hanteras, hur resurser ska fördelas mellan olika myndigheter, och vilka internationella samarbeten som är lämpliga eller nödvändiga för att maximera svensk och internationell säkerhet. Nivån på debatten är dock ofta långt ifrån den önskvärda även om gårdagens P1 morgon utgjorde ett lysande undantag i samband med debatten mellan Ebba Busch Thor (KD) och Jakob Dalunde (MP) – tydliga sakliga argument både för och emot i vänlig samtalston.

I den bästa av världar kan debatten nå långt bortom Nato-frågan genom att tvinga fram en diskussion om Sveriges roll i världen och vår säkerhetsstrategi – ett dokument och en vision som saknas även om det ryktas att regeringskansliet just nu slipar på ett första utkast. Med andra ord, Nato-debatten kan tydliggöra Sveriges position i det internationella systemet och även samla nationen kring en gemensam idé. I den sämsta av världar blir debatten istället polariserande och bidrar till det allt hårdare debattklimatet och splittringen i det svenska samhället. Jag vill därför belysa två utmaningar för att undvika de värsta farorna: 1. Debattens innehåll och sakfrågor; 2. Tonen och välviljan i debatten.

Debattens sakfrågor – akta er för drömmen om ”sanningen”

Det har under 2015 varit ett väldigt tjat om ”utredningar” om Nato-medlemskap. Debatten tycks ibland handla mer om huruvida vi ska utreda medlemskap än själva medlemskapet. Inbyggt i detta finns en genuin tro på att forskning eller statligt utsedda utredare skulle kunna finna ett objektivt svar på frågan om Nato-medlemskapets konsekvenser för Sveriges säkerhet.

Låt mig som forskare inom området göra er besvikna genom att en gång för alla dämpa förväntningarna. Forskare – beroende på vilken teoretisk utgångspunkt de har – kommer i denna fråga fram till helt motsatta resultat. Vår historia som innehåller de alltför få erfarenheter vi har att arbeta med pekar dessutom på motstridiga resultat av allianstillhörighet och neutralitet från fall till fall. Det vore naturligtvis väldigt användbart om man som nej-sidan påstår kunde visa på att medlemskap potentiellt skulle minska svensk säkerhet genom att öka spänningarna och därmed eskalera konflikten med Ryssland. Lika användbart vore det om vi kunde bevisa att medlemskap skulle öka Sveriges avskräckande förmåga och därmed öka svensk säkerhet genom att minska risken för ryska aggressioner. Vi har dock i slutändan ingen aning om hur ett medlemskap kommer att påverka relationen med Ryssland, säkerheten i vårt närområde, om avskräckning fungerar, eller Sverige roll i världen. Den forskare eller utredning som påstår sig ha ett entydigt svar är kort och gott subjektiv och redovisar förmodligen inte hela bilden. Däremot är det alldeles utmärkt att forskare och utredare fortsätter gräva i frågorna för att belysa olika potentiella scenarier och göra riskanalyser och strategiska handlingsplaner baserade på dessa.

Svårigheten att objektivt analysera medlemskapets konsekvenser innebär också att vi egentligen kan sluta kräva ”oberoende” och ”objektivitet” i utredningarna. Ofta kritiseras analytiker, forskare och aktivister för sin existerande hållning i Natofrågan – hur kan de utreda medlemskap om de redan har en uppfattning? Lösningar kan tyckas vara en utredning som skapar balans mellan meningsmotståndare. Resultatet av den typen av utredningar blir dock oftast en urvattnad retorik fylld av politiska kompromisser snarare än den skarpa diskussion med alla argument och åsikter som behövs för att föra debatten framåt.

Om inte ”sanningar om konsekvenser” – vad ska debatten handla om?

Slutsatsen från min sida är att Nato-debatten inte borde handla om en tävling i ”fakta” och analys av medlemskapets konsekvenser – något vi skulle kunna kalla en militärstrategisk inriktning. Istället borde den handla om det som vi faktiskt kan påverka och som vi kan ha åsikter och känslor om. Vilka värderingar står Sverige för? Vilken är Sveriges identitet och vilka mål vill vi främja på hemmaplan och inom internationell politik? Vilka internationella sammanhang vill eller bör vi finnas med i för att uppnå detta? Dessa är i större utsträckning politiska och ideologiska frågor – inte bara militärstrategiska. Som exempel kan nämnas Nato-motståndarnas argument att Sverige aldrig kommer vara huvudmålet utan att de relevanta krigsscenariona handlar om krig på kontinenten, i Mellanöstern, eller i Arktis där Nato istället för att skydda Sverige kommer att dra Sverige in en konflikt som egentligen inte berör oss. Antagandet är inte orimligt om än svårt att bevisa. Det som vore en intressantare diskussion är om en neutral hållning är önskvärd och moraliskt försvarbar i händelse av storkrig i Europa eller andra delar av världen. Därmed är vi inne på vår identitet, våra värderingar och våra intressen.

Debattklimatet: Fienden är INTE motståndaren i debatten

Det största problemet i Nato-debatten ligger dock i misstänkliggörandet och ifrågasättandet av motståndarsidan i debatten om svensk säkerhet – ofta med personliga påhopp som konsekvens. Nato-förespråkare har varit värst i detta avseende. Dels beskrivs varje försök att försöka förstå och förklara Rysslands avsikter eller beteende som att skribenten i fråga skulle gå Rysslands ärenden. Detta är en intellektuellt sett ohederlig attack som inte bara blandar ihop de fullständigt olika begreppen ”förstå” och ”stödja”, utan som också kväver en fri diskussion genom att svartmåla och ogiltigförklara vissa typer av argument. På motståndarsidan beskrivs lika ohederligt Nato-förespråkarna som krigshetsande och moraliskt underordnade – epitet som knappast för debatten framåt.

Om vi inte kan ha en öppen debatt med högt i tak, där alla åsikter är tillåtna utan att man anses arbeta för eller agera nyttig idiot för fienden, har mycket av det öppna och demokratiska samhället redan gått förlorat. #värtattförsvara har varit en populär hashtag på twitter bland försvarsvänner och det vore sannerligen synd om det samhälle och de värderingar som verkligen är värda att försvara går förlorade i ett allt hårdare samhällsklimat och en alltför hätsk debatt om Nato-medlemskap. Vi måste som fungerande demokrati kunna tåla att stöta och blöta alla argument och åsikter i denna fråga genom att lyssna och bemöta den andra sidans argument sakligt och respektfullt. Drömmen är återigen att debatten ska bli samlande snarare än polariserande.

Det är dessutom helt centralt att försöka förstå och förklara Ryssland beteende och avsikter om vi ska kunna bedriva effektivt strategiskt tänkande. De ofta repeterade argumentet att Sverige aldrig får anpassa sig efter Rysslands agerande är minst sagt underligt då det strider mot strategins själva natur – dialektiken. Allt vi gör, alla beslut vi fattar, alla signaler vi sänder syftar till att påverka ryskt beteende. Att inte analysera och försöka förstå ryska åsikter, avsikter och reaktioner på svenskt beteende vore därför rent ostrategiskt, för att inte säga blint. Självklart innebär inte detta att vi ska krypa för Ryssland, men vi måste hela tiden försöka förstå hur vårt agerande påverkar Ryssland och agera på ett sätt som maximerar vår säkerhet i det förhållandet. Notera att detta är ett argument och en typ av analys som både förespråkare och motståndare av Nato-medlemskap kan använda sig av.

Slutligen: Alla måste få vara med i debatten!

Det finns ofta en exkluderande elitism kopplad till tron på sanningar och tydliga resultat av forskning och utredning i Nato-frågan. Man måste ju därmed vara säkerhetspolitisk forskare med inriktning på närområdet och rysk politik för att ha rätt att uttala sig om konsekvenserna av Nato-medlemskap. De 40 kulturarbetarna som gav sig in i debatten i våras avfärdades mer för vilka de var än för vilka argument de använde sig av. Varför skulle en skådespelare, sångerska eller författare kunna uttala sig om något så komplext som Nato? Till och med professorer inom säkerhetspolitik har dock avfärdats för att deras forskningsfokus mest ligger på teori eller Asien och inte på närområdet.

Mitt argument att debatten bör vara lika mycket politisk och ideologisk som militärstrategisk gör dock att alla har lika stor rätt att uttala sig som vi säkerhetspolitiska forskare. Det är argumentens bärighet och inte avsändarens CV som bör räknas och ibland är det just en konstnär eller en musiker som kan fånga vår samtid och vår identitet på ett sätt som för diskussionen framåt. Nato-medlemskap är en stor och viktig fråga för vår nation och alla medborgare ska få vara med i diskussionen.

Robert Egnell

Chefredaktör för Mänsklig Säkerhet och till vardags docent vid Försvarshögskolans institution för säkerhet, strategi och ledarskap