Den pågående krisen i det lilla afrikanska landet Burundi syns inte längre särskilt mycket i nyhetsflödet. Annat var det tidigare i maj, då händelser som kretsade kring det då stundande presidentvalet utmynnade i folkliga protester, omvärldens fördömanden och ett försök till statskupp. Anledningen? En ledare som vägrar släppa taget om makten, kosta vad det kosta vill. Ralph Sundberg, doktorand i Uppsala, avslutar miniserien om Burundi med en analys av politiskt ledarskap i Afrika.
Många länder i Afrika har tagit stora kliv i sin ekonomiska och politiska utveckling sedan den senaste demokratiseringsvågen tog fart i början av nittiotalet. Mycket arbete kvarstår dock – världen över – för att möta hotet från de ledare som klär sina administrationer i demokratisk skrud, men som vägrar kliva tillbaka när författningen säger ifrån. Korrupta strukturer är inte det enda som hindrar länders och människors utveckling, utan dåligt ledarskap sätter också krokben för framsteg.
Människors individuella säkerhet hotas inte enbart av krig och våld i olika former. För att en människa skall kunna leva i trygghet och säkerhet krävs inte bara avsaknaden av våld utan också närvaron av institutioner som värnar om värden såsom demokrati och jämlikhet. En förutsägbar och rättvis rättsstat är ett sådant instrument. Alla vet vilka lagar som gäller och också att dessa kommer att efterföljas, vilket skapar trygghet och förutsägbarhet. Men institutioner är inte alltid nog, utan god utveckling kräver också gott ledarskap.
På den afrikanska kontinenten har betydelsen av det goda ledarskapet fått sig en välbehövlig knuff i rätt riktning av affärsmannen Mo Ibrahim. Denne sudanesisk-brittiske mångmiljardärer tjänade sin förmögenhet i ett tidigt skede av mobiltelefonins segertåg genom den afrikanska kontinenten och har sedan dess lagt mycket tid och pengar på att stödja framväxten av starka demokratiska institutioner och gott ledarskap. Utöver bildandet av the Mo Ibrahim Foundation – som bland annat försöker uppmäta institutionell kvalitet i Afrika – har han grundat priset Ibrahim Prize for Achievement in African Leadership. Detta pris är tänkt att delas ut varje år till afrikanska ledare som uppvisar excellent ledarskap. Prissumman på 5 miljoner dollar (plus 200 000 dollar om året livet ut) sägs vara den högsta i världen för ett enskilt pris. Priset skall delas ut varje år till en afrikansk ledare som uppföljer kriterier såsom att vara folkvald, ha utövat excellent ledarskap, samt lämnat sin post i enlighet med författningen. Detta hedervärda pris har dock endast inhöstats fyra år av de åtta det har existerat. 2008, 2010, 2012 och 2013 befanns ingen vara en värdig mottagare. Siffrorna är – tyvärr – skamliga. De flesta människor i världen kan enbart drömma om engångssummor av detta slag samt en minst sagt generös pension, men detta tycks inte vara nog för att förmå vissa ledare att mildra sin girighet och maktfullkomlighet.
Fallet Burundi illustrerar väl på vilket sätt dåligt ledarskap har en negativ påverkan på ett lands rättssystem, demokratiska ordning och stabilitet. I Burundi utlöstes den pågående krisen av president Pierre Nkurunzizas kandidatur till en tredje mandatperiod som president. Pierre Nkurunziza är inte bara president, utan även ledare för det burundiska maktpartiet CNDD-FDD. Partiet transformerade sig från en väpnad politisk grupp till ett politiskt parti i samband med undertecknandet av de fredsfördrag som i förlängningen avslutade Burundis långdragna och synnerligen blodiga inbördeskrig (cirka 1991-2006).
Den nuvarande burundiska författningen baseras i stort på de avtal som skrevs i den så kallade Arushaprocessen. I dessa många avtal och deras appendix specificeras bland annat hur en etnisk balans skall uppnås i parlament, säkerhetsstyrkor och administration och hur valsystemet skall vara uppbyggt. När avtalen skrevs under hade Burundi endast haft en mycket kort historia av något som kan liknas vid demokrati och stor möda lades således på att få avtalen att öppna dörren för sann parlamentarisk demokrati och byggandet av institutioner för att upprätthålla etnisk och politisk balans. Fredsavtalen innehåller en myckenhet av högtravande formuleringar om de problem landet haft sedan kolonialtiden och om hur dessa endast kan avhjälpas genom skapandet av en ny samhällsordning baserad på demokrati, tolerans, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och good governance.
Den pågående krisen stammar ur att denna samhällsordning inte tycks vara den som Nkurunziza aspirerar till. Nkurunziza ville istället bli president för en tredje mandatperiod, något som oppositionen (och stora delar av omvärlden) säger är grundlagsvidrigt. Hans motståndares invändningar baseras på att fredsavtalen och grundlagen specificerar att en president endast får sitta två mandatperioder. Nkurunziza och hans vänner hävdar dock att en av hans hittills två mandatperioder inte bör räknas, eftersom Nkurunziza inte valdes av folket till sin första period som president utan tillsattes av ett övergångsparlament. Författningsdomstolen stödde Nkurunzizas och CNDD-FDDs tolkning och tillät kandidaturen (dock skall tilläggas att flera högt uppsatta tjänstemän flytt landet och hävdat att de pressats ovanifrån att acceptera presidents åsikter och påbud). Detta hade effekten att stora demonstrationer utbröt i huvudstaden Bujumbura, vilka möttes av kraftigt våld från polis och säkerhetsstyrkor. Kort därefter, i mitten på maj, utfördes även ett kuppförsök av delar av militären som var emot Nkurunzizas försök att återigen väljas till president. Kuppen misslyckades dock, och regeringen var inte sen med att anklaga oppositionen för att uppvigla till etniskt våld av den karaktär som inbördeskriget förde med sig. Över hundra människor beräknas ha dött i dessa oroligheter.
Vad säger då de avtal som ligger till grund för den konstitutionella ordningen i Burundi? De relevanta delarna av avtalet är främst artikel 7 i protokoll 2 i avtalet som skrevs under den 28 augusti år 2000. Där står tydligt – rörande presidentämbetet – att ”han/hon skall väljas till en mandatperiod av fem år, vilken kan förnyas endast en gång. Ingen får tjäna som president mer än två mandatperioder”. Även om formuleringen ”ingen får tjäna som president mer än två mandatperioder” nog egentligen borde sätta punkt för diskussionen så måste man erkänna att alla texter och lagparagrafer är öppna för tolkning. Möjligtvis kan Nkurunziza ha en poäng i rent juridisk mening, om man portionerar ut rejält med god vilja. När en text skall tolkas måste man dock även ta hänsyn till vilken avsikt avsändarna hade med det de skrev. I detta fall undrar man då vilken avsikt – eller vilken anda – som de som författade fredsfördragen hade med dessa formuleringar kring hur presidentmakten skall utövas. Fredsfördragens anda och avsikt går inte att ta miste på för den som studerar dem närmare. Särskilt de två korta formuleringarna som skrivits in rörande inbördeskrigets natur och orsaker är talande: (1) konflikten var politisk, men med en stark etnisk dimension, och (2) att konflikten i mångt och mycket stammade ur den politiska elitens vägran att lämna ifrån sig makt.
Nkurunzizas vägran att acceptera författningsordningen blir därmed högst ironisk. Han var med och inledde kriget mot en auktoritär elit som inte ville dela med sig av makten, var med och författade de avtal som specificerade avsaknaden av maktdelning som en grundläggande orsak till konflikten, och deltog slutligen i att konstruera de lagar och institutioner som skulle säkra att detta inte skulle upprepas. När presidenten sedan pressar domstolar att utfärda domslut efter hans vilja, spelar på etniska strängar och krampaktigt klamrar sig kvar vid makten bör det stå tydligt för alla att även om det juridiska är tolkningsbart så strider hans handlingar fullständigt mot den anda och de avsikter som Arushaprocessen utfördes med. Kort och gott: Nkurunzizas handlingar strider mot författningen, mot fredsavtalet, och mot idealet om gott ledarskap.
För att säkra människors säkerhet och uppehälle världen över behöver vi rättssäkra och demokratiska strukturer och institutioner. Dessa kan bära den mänskliga utvecklingen långt då den sätter individen i centrum. Vissa individer måste dock lära sig att sätta någon annan i centrum. Det goda ledarskapet måste premieras och de som bryter mot det bestraffas.
Ralph Sundberg
Doktorand i Freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet
Lämna ett svar