Bojkott, hopplöshet och paradoxer i Burundis presidentval

I flera afrikanska länder urholkas de demokratiska förutsättningarna alltmer när stats- och regeringschefer konstitutionsvidrigt klamrar sig fast vid makten. I en ny miniserie tittar vi närmare på Burundi och den våldsspiral som sommarens val medförde. Idag skriver Gabriel Lindén, säkerhetsexpert vid Control Risks, om paradoxala processer när trycket från medborgare som kräver politisk förnyelse är större än på mycket länge, samtidigt som övermogna ledare vägrar släppa taget om makten. 

Pierre Nkurunziza sparkar till lite skämtsamt med vänsterbenet, sedan spärrar han upp ögonen och får en allvarsam blick.

– Regeringspartiet är som en vägg. Om du försöker sparka en boll på det kommer den studsa tillbaka och träffa dig i ansiktet.

Det är lördag i slutet av april i år, bara veckor innan sommarens presidentval i Burundi. President Pierre Nkurunziza som styrt detta lilla, tätbefolkade Centralafrikanska land i snart tio år har precis intagit scenen efter att ha nominerats till presidentkandidat av sitt parti CNDD-FDD. Även om det är till synes glada miner bland åskådarna på partikongressen fullkomligt exploderar besvikelsen när nyheten om Nkurunzizas kandidatur når ut genom sprakande radioapparater runtom i landet. Omedelbart fylls huvudstaden Bujumbura med unga kvinnor och män. Alla tolkar de beslutet som ett resultat av presidentens ovilja att lämna över stafettpinnen till nya ledare, och de är överens: ett tredje mandat för Pierre Nkurunziza får inte bli verklighet.

En på många sätt motsägelsefull politisk utveckling sveper just nu över flera afrikanska länder. Åtskilliga stats- och regeringschefer klamra sig fast vid makten decennium efter decennium, utan ambitioner om att släppa fram nya ledare. I våras röstade den västafrikanska samarbetsorganisationen ECOWAS ned ett förslag om att begränsa presidenters tid vid makten till två mandatperioder. Trots att förslaget lagts på hyllan är det unikt att frågan diskuteras mellan flera länder på högsta politiska nivå. Samtidigt är det ingen tillfällighet att diskussionerna genomförs just nu. Trycket från medborgare som kräver politisk förnyelse och demokratiska maktskiften växer och är i vissa länder större än på mycket länge.

Stora delar av det internationella samfundet andades en lättnandes suck när Nigerias president Goodluck Jonathan nyligen erkände sig besegrad i ett presidentval som kantats av orosmoln. Fredliga maktskiften är långt ifrån självklarheter i regionen. I oktober förra året fylldes Burkina Fasos gator med rasande demonstranter. Bakgrunden var president Blaise Compaorés försök att ändra konstitutionen och därigenom ge sig själv möjlighet att kandidera i ytterligare ett presidentval. Efter 27 år vid makten hade dock burkinierna fått nog. Compaoré tvingades fly, och en övergångsregering upprättades.

På liknande sätt skakades Demokratiska Republiken Kongo av massiva protester när landets parlament i januari i år försökte genomföra ändringar i konstitutionen, vilket de flesta kongoleser tolkade som ett fult knep för president Joseph Kabila att kandidera i 2016 års val, trots sina 14 år vid makten. Först när protesterna spreds över landet – utan att låta sig hindras av våldsamt motstånd från polis och militär – drogs förslaget tillbaka. Vid det laget hade Kabilaadministrationen släckt ned hela det kongolesiska internet- och telefonnätet, vilket aldrig tidigare skett i detta jätteland lika stort som västra Europa. Oroligheterna kablades dock ändå ut till omvärlden, mycket tack vare kreativa människorättsaktivister som från Kongoflodens strand kopplade upp sig på grannlandet Kongo-Brazzavilles nät.

De senaste månadernas våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och regeringsstyrkor i Burundi är det senaste i raden av exempel där övermogna politiska ledarskap göder allmänhetens missnöje, ett missnöje som till slut briserar. Även om proteströrelserna drivs av inhemsk opinion är det inte orimligt att människors vilja att uttrycka sitt missnöje sporras av händelser i närliggande länder. Till och med politiska ledare drar liknande paralleller, bland annat i Demokratiska Republiken Kongo där regeringen poängtera att landet inte får bli ett nytt Burkina Faso.

I Burundi har diskussionerna kretsat kring ett enda ämne den senaste tiden: Pierre Nkurunziza. Presidentens insatser de senaste åren har inte imponerat. Tvärtom menar många att utvecklingen gått åt helt fel håll, inte minst efter regeringens nedslag mot opposition och media. Men hade det inte varit för Burundis konstitution, som säger att samma person får inneha presidentämbetet i max två mandatperioder, hade inte diskussionerna varit så intensiva. Nkurunziza har suttit på sin post sedan 2005. Själv menar Nkurunziza att hans första mandatperiod inte räknas eftersom han då valdes av parlamentet och inte av folket.

Åsidosättandet av inte bara konstitutionell men även internationell rätt har fått det internationella samfundet att ilskna till. När FN:s säkerhetsråd gjorde en blixtvisit i Burundi i mars uppmanades regeringen att respektera Arushaöverenskommelsen, som förbjuder en tredje mandatperiod och utgör en hörnsten i fredsbyggandeprocessen efter det inbördeskrig som avslutades 2005. Och USA:s utrikesminister John Kerry var vass i sin kritik i början på sommaren:

– Vi är djupt oroade över president Nkurunzizas beslut, som strider helt mot landets konstitution.

Utan att låta sig hindras av våldsamma demonstrationer eller internationell press, inklusive uppmanande telefonsamtal från FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, har Nkurunziza lanserat och drivit sin valkampanj. Regionala ledare har visserligen inte stämt in i kritiken lika hårt, men krävt att valet skjuts upp, vilket regeringen till slut gått med på.

Omvärldens oro visade sig berättigad när militären i början av maj sade sig ha avsatt regeringen. Nkurunziza, som befann sig i Tanzania, vände omedelbart hemåt. Efter att ha nekats landningstillstånd lyckades presidentkortegen ta sig in landvägen, och spridda fraktioner inom militären gjorde att statskuppen upplöstes. Händelsen ingöt obehagliga påminnelser från det inbördeskrig som avslutades 2005, och förklarar varför närmare 200 000 människor flytt till grannländerna Rwanda, Tanzania och Demokratiska Republiken Kongo under sommaren.

Givet regeringens våldsamma repressalier mot demonstranter, som resulterat i flera döda, är det förståeligt att öppna protester fram tills nu varit relativt ovanliga i Burundi. Samtidigt, bakom sensationella bilder av flyktingströmmar och poliser som skjuter skarpt mot protesterande ungdomar, pågår en tystare och minst lika obehaglig antidemokratisk utveckling. Hundratals demonstranter och oppositionsmedlemmar har fängslats under valrörelsen, journalister och människorättsaktivister har trakasserats och landets oberoende radiostationer har tvingats stänga. Flera tjänstemän i landets valkommission och författningsdomstol har efter hot från underrättelsetjänsten valt att gå under jorden, i vissa fall genom att lämna landet.

Till skillnad från den ofta gängse bilden i internationell media har våldet ännu inte tagit etniska uttryck, även om det finns enstaka exempel på motsatsen. Kanske är detta ett av få positiva tecken på att försoningsprocessen de senaste åren inte varit helt fruktlös. Bland annat representeras armen numera av såväl majoritetsgruppen hutu som minoritetsgruppen tutsi – en viktig utveckling, men långt ifrån avgörande.

En växande skara forskare menar nämligen att politiskt våld, även i multietniska samhällen, ofta har lite att göra med vilken etnicitet människor tillhör. Brittiske historikern David Anderson är en av många som understryker att våldsamheter i samband med val snarare bottnar i människors strävan att ta sig ur fattigdom, och få del av statens resurser. Burundi hamnar år efter år i botten av åtskilliga välfärdsindex. Burundierna lär bland annat vara världens näst mest olyckliga befolkning enligt den uppmärksammade världslyckorapporten, nyligen publicerad av FN-organisationen SDSN som jämfört faktorer som förväntad livslängd, korruption och politisk frihet.

Oavsett roten till våldsamheterna i Burundi har kaoset spätts på av president Pierre Nkurunzizas försök att göra det sista han borde göra: låtsas som ingenting. Efter att med andan i halsen lyckats återta kontrollen i spåren av den misslyckade statskuppen kallade Nkurunziza till presskonferens. Inte ett ord nämndes om kuppförsöket eller pågående demonstrationer. Istället påpekade presidenten att det huvudsakliga säkerhetshotet i Burundi kommer från terroristgruppen Al-Shabab, som Burundi bekämpar genom fredsbevarande trupper i Somalia. Till och med Al-Shababs talesmän höjde på ögonbrynen, och kommenterade uttalandet som ett desperat försök att vända världens uppmärksamhet från Nkurunziza.

– Du är i en väldigt dålig position när Al-Shabab agerar mer rationellt än du, noterade Burundiexperten Phil Clark.

Lika mycket stack det i ögonen på burundierna när regeringen i slutet av maj publicerade en vädjan till allmänheten om att donera pengar för att kunna organisera valet. Uttalandet, som publicerades på regeringens Facebooksida och innehöll detaljerade hänvisningar med kontonummer där pengar kunde sättas in, kom strax efter att EU beslutat att frysa sitt valstöd på över 16 miljoner kronor. Kulmen bland alla märkliga utspel nåddes dock när Nkurunziza fångades på bild spelandes fotboll, till synes helt oberörd av krisen trots att matchen spelades bara några kilometer från pågående demonstrationer.

Så hur gick det i valet då? Efter månader av förföljelse och våld bojkottade delar av oppositionen valet och Nkurunzizas valdes med stor marginal till president för en tredje mandatperiod.

Bland de burundier som trots bojkotten tog sig till valurnorna förra månaden frågar sig många nu vad alternativet till Nkurunzizas styre är. Oppositionspartierna är i princip utslagna efter att ha ansats hårt av regeringen. De har inte minst visat sig oförmögna att samarbeta i opposition. Det finns dessutom mardrömsexempel från flera länder på vilka som tar plats i presidentpalatsen om auktoritära ledare drivs bort.

Människors möjlighet att själva bana vägen till förändring, genom att välja ledare enligt förutsägbara och rättssäkra principer, måste dock vara en avgörande början. Att Burundi är långt därifrån är tydligt idag. För så länge Pierre Nkurunziza sparkar vidare – oavsett om det är mot oppositionen eller under verklighetsfrånvända närkamper på fotbollsplanen – förblir stabiliteten i landet mycket skör.

Gabriel Lindén

Koordinerande säkerhetsexpert med fokus på Mellanöstern och Afrika vid Control Risks.