Den nya feministiska given

Det har snart gått ett år sedan Socialdemokraterna och Miljöpartiet tog över regeringsmakten. I samband med detta lanserades inte bara en feministisk utrikespolitik, utan statsminister Stefan Löfven beskrev hela regeringen som feministisk. Ralph Sundberg, doktorand vid Uppsala Universitet, diskuterar värdet av dessa ambitioner och om det finns något stöd i forskningen för dem. 

Feministisk utrikespolitik är den nya given sedan den rödgröna regeringen tog över regeringsmakten i slutet av 2014. Detta deklarerade utrikesminister Margot Wallström tidigt efter valsegern och det hela formaliserades i och med utrikesministerns anförande i februari månads utrikespolitiska debatt i riksdagen. Tillsammans med de sedvanliga analyserna rörande vilka hot som Sverige, Europa och världen stod inför deklarerade Wallström att ”Nu formas en feministisk utrikespolitik vars mål är att motverka diskriminering av kvinnor, förbättra kvinnors villkor samt bidra till fred och utveckling”.

De få stycken som följde på detta uttalande var dock inte helt tydliga med vad som mer specifikt menas med att föra en feministisk utrikespolitisk linje. Speciellt inte rörande fred och utveckling. Ett fokus på kvinnors rättigheter är självklart, men hur förhåller sig en feministisk linje till utrikes handel i jämförelse med en liberal eller konservativ hållning? Klart är att det kommer att ta tid innan det blir helt tydligt vilken faktisk politik som kommer att bedrivas. Det måste nog regeringen först tänka ut själv kan man tro.

Det något luddiga innehållet ledde – kanske som väntat – till kritik från olika håll. Dagens Nyheters Peter Wolodarski menade till exempel (28/2) att Sveriges nya linje spelade Putin rakt i händerna. Vurmen för en plats i FN:s säkerhetsråd riskerade att splittra EUs linje gentemot Ryssland resonerade han. Tove Lifvendahl påpekade i Svenska Dagbladet strax därefter (3/4) att linjen inte ”varit helt lätt att följa”, samt gjorde sig lustig över att Sveriges utnämnda hedersambassadörer (med uppgift att stödja Sveriges ansökan till säkerhetsrådet) alla var män. Många ställde sig också frågande till hur den feministiska linjen förhöll sig till Sveriges relation med Saudiarabien. Kort sagt var frågorna om politikens innehålla många.

Robert Egnell (denna nätsidas grundare) försökte i en debattartikel i Dagens Nyheter (15/10 2014) att förklara vad en sådan politik egentligen kan innebära. Han fokuserade t.ex. på en omdefiniering av vad säkerhet egentligen innebär, från att handla om stater och arméer till att fokusera på den enskilda människans säkerhet. Han påpekade även hur ett aktivt genusperspektiv kan förbättra effektiviteten i såväl bistånd som fredsförhandlingar. Fokus på genusperspektiv och omdefiniering av begrepp kan dock säkert för många kännas avlägset, lite flummigt och inte särskilt klargörande gällande politikens faktiska innehåll. Som sådana saker som akademiker gärna talar om men som har liten relevans för verkligheten.

Att en feministisk utrikespolitik innebär ett helt nytt och brett paradigm gör också att det är svårt att kortfattat redogöra för dess styrkor och svagheter. Det finns inte heller något historiskt facit att luta sig mot, då en feministisk linje nog måste sägas vara fullständigt oprövad som en statsbildnings officiella linje. Det är således svårt att sia om framtiden: kommer kritikerna få rätt i att Sverige kommer att betraktas som vekt och bara bjuda in aggression från exempelvis Ryssland?

Dessa invändningar till trots så har de som vill slå ett slag för den feministiska utrikespolitikens potentiella kraft en hel del tungt artilleri till sitt förfogande. Om man tycker att paradigmet i sig är otydligt så har nog de flesta identifierat åtminstone ett viktigt och tydligt fokus: att arbeta för ökad jämställdhet internationellt. Skeptikern invänder förstås direkt med frågan om vad detta har att göra med utrikespolitik, fred och säkerhet?

Väldigt mycket är det korrekta svaret. En lång rad studier under de senaste 20 åren har fastslagit jämställdhetens starka effekter på en rad fenomen inom sfären av organiserat våld och konflikter. Det har exempelvis fastslagits att ökad jämställdhet mellan män och kvinnor – uppmätt på flera olika sätt – minskar sannolikheten för att en stat skall drabbas av inbördeskrig. Jämställdhet har även samma effekt på sannolikheten att en stat begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Detta även om man tar hänsyn till landets allmänna utvecklingsnivå, demokrati och välstånd. Utökade analyser visar att till och med demokrati fungerar som en starkare fredsfrämjande mekanism i den grad som ett lands jämställdhet ökar. Sambandet blir bara tydligare och tydligare ju mer forskning som görs: desto sämre ett land behandlar kvinnor, desto mer kan vi räkna med väpnade konflikter och annat organiserat våld.

Genusskeptikern, som nog vid ovanstående läsning direkt känner av reflexen att avfärda resultaten som ett troligt utfall av post-modernt dravel, får också ta en paus för andhämtning. Detta rör sig om solid empirisk forskning, till och med ofta genomförd med de kvantitativa metoder som vissa genusteoretiska/feministiska forskningsperspektiv skulle stämpla som ’maskulina’.

För att hitta områden där en feministisk linje i utrikespolitiken är relevant är det alltså inte nödvändigt att rikta strålkastaren mot alla konflikters ’kvinnofrågor’ – såsom kvinnors utsatthet i form av våldtäkter och kvinnomisshandel. Faktum är att en feministisk linje har möjligheter att utdela kraftfulla slag mot säkerhetspolitiska problem som drabbar alla människor. Oavsett deras kön.

Ralph Sundberg

Doktorand i Freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet