Aktiv säkerhetspolitik 2015 – del 2

Ryske dirigenten Valery GergievI del 1 av denna artikelserie noterade Lars Ingelstam att det militära försvarets inriktning och upprustning nu är beslutad för fem år framåt. Då finns utrymme och starka skäl för att uppmärksamhet och politisk energi i stället ägnas åt frågan hur vi minskar risken för att militärt våld ska behöva användas. Detta är säkerhetspolitikens andra och mer aktiva del. Ärliga och öppna samtal, diplomati, förtroendeskapande åtgärder, utmaningar av icke-militär karaktär, samarbeten och utbyten folk till folk är komponenter i en sådan aktiv säkerhetspolitik. Det finns skäl att anta att kvinnors deltagande och feministiska principer kan påverka resultaten positivt. Några av dessa ”mått och steg” är direkt (bilateralt) riktade till Ryssland medan andra är regionala och internationella.

Jag kommer att nämna ett antal åtgärder som skulle öka kontakterna, framför allt med Ryssland. I huvudsak är de avsedda att öka tilliten och bidra till avspänning. På några punkter kan man dock vänta sig motsatsen: att regimen i Ryssland upplever förslag från vårt håll som provocerande. Detta ska emellertid inte avhålla oss från att framföra dem. Många av de föreslagna åtgärderna förutsätter medverkan av UD och yrkesdiplomater, direkt eller indirekt. Andra kan bättre utföras utan statlig medverkan, men med viss stödjande finansiering. Huvudpoängen är att Rysslands folk och de olika grupper och institutioner som nämns i det följande är inte våra fiender. Vi bör göra allt vi kan för att de inte ska bli det heller.

Historien

Sverige gav aktivt stöd till och samverkade intensivt med Ryssland under perioden från mitten att 1990-talet fram till ungefär 2008, då det av olika skäl trappades ner. Bland annat utgick bistånd (framför allt som ”demokratibistånd”) från Sida till ett sammanlagt belopp av 3,8 miljarder kronor. Detta stöd avlöstes av ett särskilt uppdrag till Svenska Institutet (SI) att främja Östersjösamarbete, inom en ekonomisk ram av 100 miljoner SEK. Genom projektfinansiering främjar SI en ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbar utveckling i regionen. De kommersiella relationerna har försämrats men flera företag, bland dem IKEA, bygger ut sin verksamhet i Ryssland. Det ”försämrade säkerhetspolitiska läget” är trots allt ett ganska nytt fenomen. Kontakter med näringsliv, civilsamhälle och ”folket” bör åter främjas aktivt.

Aktiv diplomati

Av tradition har Sveriges diplomatiska representation i Ryssland, särskilt ambassaden i Moskva, varit högt prioriterad. Detta bör fortsätta, och vid behov förstärkas. Ett avsteg från den linjen skedde 2009 då Sverige stängde sitt generalkonsulat i Kaliningrad: den ryska exklaven vid Östersjön mellan Litauen och Polen. Det framstår som oklokt. Vår närvaro på denna särskilt känsliga och uppmärksammade plats vid Östersjön skulle ha både ett symboliskt och funktionellt värde. Generalkonsulatet bör återigen öppnas.

Ämnen att överlägga om saknas inte. Samverkan om (civil) kustbevakning bör tas upp i positiv anda: det finns gemensamma intressen av ostörd sjöfart och säkra energitransporter (bland annat gasledningen Nord Stream). Miljöproblemen i Östersjön kräver gemensamma lösningar och samförstånd. Svenska företag har minskat sina intressen i Ryssland (med IKEA som intressant undantag). Det bör undersökas hur den trenden kan vändas. Turismen i båda riktningarna är avsevärt större än under Sovjettiden, men skulle kunna ökas på olika sätt.

Från folk till folk

I svensk och nordisk tradition är demokratins utveckling nära knuten till folkrörelser och föreningar. I Ryssland och övriga Östeuropa har någon sådan tradition inte kunnat utvecklas. År 2012 instiftades en lag i Ryssland enligt vilken frivilligorganisationer som tar emot anslag från utlandet måste registreras som utländska agenter. Den började tillämpas år 2013 efter direkt order från president Putin och har medfört byråkrati och trakasserier.

Det vore rimligt att Sverige på diplomatisk väg, med deltagande av ledande folkrörelser, kyrkor och organisationer, tog upp en diskussion med ryska myndigheter om frivilligorganisationernas roll i samhället och om den aktuella lagen och dess tillämpning. Om regimen faktiskt är extremt känslig för att frivilliga organisationer skulle utgöra hot mot den politiska hegemonin, så är det bra att detta kommer fram. Kanske kan ändå några framsteg göras som underlättar kontakter folk till folk, förening till förening. Även samtal som inte leder till överenskommelser har ett värde genom att man lär känna varandra som personer och kan lyssna av bevekelsegrunder och argument. Det går också att trotsa totalitära regimer och agera ”under radarn”: det har hänt förr och det kan hända igen.

Idrottsutövande på elitnivå – särskilt OS och VM – har varit och är återigen starkt färgat av politisk prestige och nationalism. Men, liksom för andra folkrörelser, borde utbyten av mer odramatiskt slag kunna bli intressanta och på bred front bidra till förståelse mellan folken.

Det finns också en tradition av vänortsutbyte (ibland kallade Kommunala Partnerskap, eller ”twinning”) mellan orter i olika länder. Denna har varit stark i Norden och betytt mycket (inte minst för min generation). En rad svenska städer har eller har haft vänorter i Ryssland. Enligt uppgift från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) hade år 2011 endast 27 svenska kommuner vänorter i Ryssland, och bara i hälften av dessa förekom någon aktivitet av betydelse. Men det finns alltså erfarenheter, och med någon uppmuntran, även ekonomisk, borde vänortsutbyte med Ryssland kunna stärkas och byggas ut.

Kultur och vetenskap

Även under Sovjettiden fanns ett vetenskapligt utbyte av ganska stor omfattning där ryska forskare samverkade med universitet och forskargrupper över hela världen. En del ämnen (som atomfysik, rymdteknik och energi) var känsliga och sekretessbelagda, men även inom dessa områden förstärktes samarbete och även personutbyte successivt. Inom ett par ämnen (som mitt gamla ämne matematik) var ryska forskare oerhört framstående. Efter Sovjetunionens fall kom många ryssar att inneha ledande befattningar vid europeiska och amerikanska universitet.

Universitetslärare och forskare har nu förlorat det mesta av sin privilegierade ställning, och finansieringen av universiteten är enligt tillgängliga uppgifter problematisk och osäker. Men potentialen är stor för samarbete inom universitetsvärlden och avancerad forskning. Detta gäller numera också inom samhällsvetenskap och humaniora, vilket var svårt under Sovjettiden. Genom att människor samarbetar och lever tillsammans ökar tilliten. Risken för att farliga fiendebilder ska växa fram minskar.

Kulturutbyte ägde också rum i ganska stor skala redan under Sovjettiden. Rysslands starka områden, bland annat klassisk musik och klassisk balett har länge varit uppskattade i hela världen. Ett exempel bland många är Östersjöfestivalen i Stockholm, som hålls i augusti varje år, och där artister och orkestrar från hela regionen deltar. Folkets Hus och Parker sänder regelbundet balett från Bolshoiteatern i Moskva till storbilds-TV på ett stort antal orter i Sverige.

Det är troligt att en ännu mer aktivt kulturutbyte skulle identifiera inte bara rysk kultur i världsklass utan också några områden där svensk kultur efterfrågas och kan möta ett intresse som den relativt centraliserade ryska kulturpolitiken inte har sett eller släppt fram. Huvudavsikten är att skapa kontakter med många olika grupper i befolkningen.

Ryska minoriteter i Estland och Lettland

I de baltiska staterna har under lång tid funnits en spänning mellan de historiska nationella majoriteterna som strävat efter nationell självständighet och stora rysktalande befolkningsgrupper som saknar medborgarskap. Den stora mängden rysktalande kom i samband med den sovjetiska ockupationen 1940 och många av dagens rysktalande i de baltiska staterna var eller är barn till sovjetiska militärer. Som ett bidrag till att dämpa de här spänningarna har det svenska stödet till de baltiska staterna från 1991 och framåt också omfattat betydande insatser för att främja integrationssträvanden och baltisk språkundervisning för rysktalande som vill stanna kvar och ha möjlighet att söka medborgarskap.

I dagens läge åberopas återigen de ryska minoriteterna i dessa länder som ett potentiellt säkerhetsproblem. Visserligen påpekar sansade bedömare (som ÖB Sverker Göransson, lördagsintervju i P1 våren 2014, och Estlands utrikesminister Keit Pentus-Rosimannus, DN 2015-06-30) att det knappast går att dra paralleller till Ukraina. Bland annat är ryssarnas levnadsstandard i Baltikum ”enormt” mycket högre än deras grannars i Ryssland, medan det är tvärtom i östra Ukraina. Å andra sidan kan de spänningar som ändå finns förstärkas genom rysk propaganda och den ökande polariseringen mellan Nato och Ryssland.

Det är därför rimligt att återuppta ansträngningarna att underlätta integration och fredlig samexistens mellan ryssar och majoritetsbefolkningarna i dessa länder. Det kan handla om språket och skolan, men också sådant som en icke-diskriminerande och tillmötesgående förvaltning: polis, domstolar, skatteuppbörd mm. Sverige har både legitimitet (bl a genom det omfattande Norden-samarbetet, som betyder allt mer för de baltiska länderna) och erfarenhet. De som argumenterat för svensk upprustning genom att peka på risken för ”ett Ukraina” i Baltikum bör känna ett speciellt ansvar att förebygga att detta skulle kunna inträffa.

Samarbetsorganisationer

Ryssland är som bekant inte medlem i varken Nato eller EU, men har under de senaste decennierna haft olika slags relationer med dessa, reglerade av formella avtal. De flesta av dessa relationer än nu frysta på en mycket låg nivå. Ryssland ingår dock som medlem, tillsammans med övriga Östersjöstater, i ett flertal gemensamma organisationer.

Den säkerhetspolitiskt ojämförligt viktigaste är OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (med ursprung i Helsingforsöverenskommelsen 1975). Den är världens största och bredaste regionala säkerhetsorganisation. Den har 57 deltagande stater: hela Europa, de forna sovjetrepublikerna i Kaukasus och Centralasien samt USA och Kanada. Samarbetet om militära frågor, som mindre ofta uppmärksammas, är i själva verket världens mest utvecklade system för öppenhet (t ex om manövrar), vapenkontroll och förtroendebyggande inom detta område. Inom detta system rapporteras planerade militärövningar och liknande för att sådana inte ska misstolkas som aggression eller anfall. OSSE har bedrivit inspektioner och sökt mildra och medla i striderna i Östra Ukraina, vilket har skapat konflikter särskilt med Ryssland, men organisationen är långt ifrån lamslagen. I det läge som nu råder framstår samarbetet inom OSSE som extremt viktigt och värt att vårda, så långt vårt inflytande som medlem sträcker sig.

En organisation av mer blygsam storlek är Östersjöstaternas Råd, i vilket samtliga länder runt Östersjön inklusive Ryssland är medlemmar. Rådet har ingen uttrycklig roll inom säkerhetspolitik i snäv mening. Men just därför skulle rådet kunna användas för olika förtroendeskapande åtgärder, i synnerhet i det läge när tilliten mellan Ryssland och övriga medlemsländer kan riskera att minska. Enligt uppgift är engagemanget från Sveriges regering inte särskilt stort: den prioriteringen bör i så fall snarast omprövas.

Slutord och kostnader

Jag har här pläderat för att den militära upprustningen av Sverige bör kompletteras med en minst lika beslutsam politik för att minimera risken för att den militära förmågan ska behöva användas. Några garantier för att lyckas finns inte, men detta gäller i minst lika hög grad det militära försvaret. Det rör sig i grunden om en spelsituation, om vilken teorin säger att det bästa vi kan göra är att minska risken för att det värsta utfallet ska inträffa.

Givetvis kostar detta pengar. Med hotet från Ryssland som bärande argument har riksdagen anslagit drygt 2200 nya miljoner årligen till det militära försvaret under de kommande fyra åren (utöver en ”grundnivå” på 41 600 miljoner). De åtgärder som listas ovan kostar naturligtvis en del pengar. Ett ”Östersjöpaket” kan uppskattas till minimum 400 miljoner kronor per år, men i det försämrade säkerhetspolitiska läget framstår snarare 1 miljard (1000 miljoner SEK) som en rimlig nivå.

Lars Ingelstam

Professor emeritus i Teknik och social förändring, biträdande chefredaktör för Mänsklig Säkerhet