Aktiv säkerhetspolitik 2015 – del 1

I början av sommaren beslöt Sveriges Riksdag med stor majoritet om en militär upprustning av vårt land. Nu gäller det att med minst lika stor enighet och beslutsamhet se till att denna militära förmåga inte ska behöva användas. Den militära komponenten i säkerhetspolitiken har länge haft huvudrollen. Alla de andra instrument och möjligheter som kan bidra till fred och avspänning bör nu komma i förgrunden. De måste få ökad politisk uppmärksamhet, förmågor byggas ut och anslag räknas upp. Detta utvecklas i två artiklar av Lars Ingelstam, varav denna är den första.

Under de senaste två åren har den säkerhetspolitiska debatten i politik och medier dominerats av militära frågor och försvarspolitik. Det är inte så konstigt. Det svenska utredningsmaskineriet, med Försvarsberedningarna i centrum, ger ett stort försteg åt det rent militära frågorna. Säkerhetspolitik kommer i verkligheten att nästan helt identifieras med försvarspolitik. Detta är ett systemfel som funnits länge men som visar sina svagheter särskilt tydligt i det problematiska läge som nu uppstått.

”Det försämrade säkerhetspolitiska läget” är det uttryck som närmast som ett mantra dyker upp gång på gång i utredningar och debatt. Det härleds till Rysslands annektering av Krim och dess understöd till inbördeskrigen i östra Ukraina. Militära operationer och militära tänkesätt står i centrum. Det avsedda intrycket är att Rysslands agerande ska uppfattas väsentligen i militära termer – och att vår respons bör vara i huvudsak militär.

Det militära perspektivet fick en bekräftelse genom den försvarsöverenskommelse som beslutades i Sveriges Riksdag den 16 juni 2015. Den innebär en uppräkning av försvarsanslagen med i princip 2,6 % per år under fyra år framåt: från knappt 42 till 47 miljarder kronor i årligt anslag. En bred majoritet (5 av 8 riksdagspartier) står bakom detta, och det är en betydande framgång för försvarsminister Hultqvist. Uppdraget går nu till Försvarsmakten att inom de nya ramarna förverkliga riksdagens beslut.

”End of story?”

Men historien slutar inte här . De flesta erkänner att säkerhetspolitik inte är detsamma som försvarspolitik. Försvarsberedningen markerar att säkerhetspolitik har ett brett perspektiv och många instrument för att hantera utmaningar (”diplomati, handel, bistånd samt det samlade försvaret”). Men faktum är att varken andra ”perspektiv” eller ”instrument” får någon som helst konkret uppmärksamhet, än mindre några organisatoriska redskap eller ekonomiska anslag. Nu är det hög tid att göra något åt detta.

Det handlar inte primärt om retorik eller begreppsexercis. Många medborgare och politiker inser att den militära upprustningen i bästa fall innebär en marginell förbättring av säkerhetsläget, men den är långt ifrån allt som kan och bör göras. Det finns mycket starka skäl att ägna minst lika stor energi åt andra komponenter och möjligheter, inom en politik för fred och säkerhet.

Inte antingen/eller!

Det finns många människor i Sverige (inte minst inom de organiserade fredsrörelserna) som principiellt och med stor personlig energi motsätter sig varje ökning av rustningsnivån: ju lägre militäranslag desto bättre.

Det har också funnits inlägg i debatten som hävdat att hoten från Ryssland är så tydliga och överhängande att varje annan respons än militär upprustning (gärna i förbindelse med fullt Nato-medlemskap) är otillräcklig. Att avleda uppmärksamheten från detta är närmast landsförrädiskt.

Båda sidor har viss anledning att vara besvikna. Men den rimliga ståndpunkten är nu att gilla läget. Försvarsmaktens förmåga och anslag är bestämda för fem år framåt. Det är inte sådant som vårt offentliga samtal nu borde handla om. Istället borde det handla om om att den stora bristen i svensk säkerhetspolitik är att de icke-militära alternativen fått en alltför liten och förströdd uppmärksamhet. Min bestämda mening är att den tankegången blir viktigare i det försämrade säkerhetspolitiska läget, inte tvärtom.

Det kommer inte att gå helt lätt att vända perspektivet. Massmedia och ”försvarsdebattörer” har investerat kunskap och engagemang i den problematik som dominerat under de gångna två åren. Att vända blicken åt annat håll, och delvis slå följe med dem som i försvarsfrågan framstått som ”motståndare” kan ta emot. Men vi måste ha tilltro till det öppna samtalet och rationell argumentering.

Träd tillbaka, träd fram!

Under de år då försvaret dominerat säkerhetspolitiken har medborgarna och massmedia vant sig vid att försvarsministern svarar för säkerhetspolitiken. Men försvarsministern har nu gjort sitt för tillfället (och vunnit en tydlig politisk framgång). Han bör nu träda tillbaka till sin roll som fackminister.

Omvänt måste utrikesministern träda fram som den främsta uttolkaren av vad Sveriges säkerhet kräver, och hennes departement UD ta kommandot över säkerhetspolitiken i bred mening. Att även utvecklingsbiståndet ligger inom UD är en fördel. Biståndsministern har upprepade gånger signalerat att hon lägger ökad vikt vid förebyggande av våld och hantering av konflikter.

Men de säkerhetspolitiska frågorna kan inte heller avgränsas till UD, även om utrikespolitiken bör ha den ledande rollen och utrikesministern ange riktningen. Flera andra departement har delansvar och därför måste statsministern och hans kansli tydligt markera att nationens säkerhets- och fredspolitik är en angelägenhet för hela regeringen.

Samtalet

Att hålla samtal och dialog i gång är grunden för allt samarbete och en förutsättning för samförstånd. Därför blev jag bestört av att utrikesminister Margot Wallström uttalar sig så här (DN 2015-06-18) om kontakterna med Ryssland: ”Vi har normala diplomatiska förbindelser och kontakter med Ryssland men man kan inte säga annat än att våra relationer är kyliga och det beror på hur Ryssland agerar”. Hon antyder inte att hon borde försöka öppna för samtal, eller ens att det är ett problem. Det är helt enkelt Rysslands fel att det inte finns några samtal på ministernivå.

Det kan finnas olika skäl till att hon resonerar så. Kanske är det ett sätt att väja för försvarsministern? Kanske finns det något slags överenskommelse inom EU att inte prata med Putin? Men i så fall har Angela Merkel visat en nyttig olydnad; vi svenskar skulle vara stolta om Margot Wallström eller Stefan Löfven kunde göra något liknande. Den ”diplomatiska” praxis som innebär att om relationerna är dåliga ska de frysas ännu mer är konstig. I själva verket har många av de diplomatiska framsteg som vårt land kunnat medverka till byggt på att hålla just de samtal öppna som andra parter inte kunnat eller velat föra.

Detta hör också samman med begreppet feministisk utrikespolitik. Det är väl belagt i litteraturen att kvinnor (kvinnliga politiker, organisationsföreträdare, intellektuella…) söker och upprätthåller samtal i spända lägen i klart högre utsträckning än män i motsvarande positioner. Den påminnelsen ska inte bara ses som en allmän uppmuntran till utrikesministern, utan som ett praktiskt råd som har relevans för alla de ”mått och steg” som jag diskuterar i del två i denna artikelserie.

Lars Ingelstam

Professor emeritus i Teknik och social förändring, biträdande chefredaktör för Mänsklig Säkerhet