”Svarta liv har betydelse” – ett år efter Ferguson

Polisbrutalitet med afroamerikanska offer har i USA det senaste året blivit uppmärksammat på ett sätt som aldrig förr. Incidenterna som ofta följts av långvariga kravaller har orsakat omfattande debatter om institutionaliserad rasism och våldskultur inom polisen, sociala orättvisor och kriminalitet. Louise Stenfors Virenfeldt ger oss en bild av både utvecklingen, debatten och de stora utmaningar USA står inför för att lösa problemen.

På söndagen den 8 augusti högtidlighölls dödsskotten mot Michael Brown genom manifestationer i ett dussintal amerikanska städer. I Ferguson, Missouri, samlades hundratals personer vid platsen där den obeväpnade Michael Brown miste livet, blott 18 år gammal, för en minnesstund som varade fyra och en halv minut – en minut för varje timme som Browns kropp låg orörd på öppen gata efter dödsskjutningen – innan manifestationståget vandrade genom den kvava sommarhettan till en lokal kyrka för minnesgudstjänst. ”They didn’t give us no justice, so they ain’t going to get no peace,” skanderade Bud Cuzz, ledare för aktivistgruppen Lost Voices till ivriga bifallsrop från demonstranterna.

Dödsskjutningen av Michael Brown i augusti förra året ledde till massiva protester i hela USA och större fokus på rasistisk särbehandling och polisbrutalitet. Strålkastaren på dessa frågor gjorde att flera liknande händelser belystes: svarta män som dödades av poliser, ibland oprovocerat, i samtliga fall med oproportionerligt våld. Namnen på de svarta amerikaner som dödats eller trakasserats av vita poliser det senaste året har förvandlats till politiska slagord: Eric Garner, Michael Brown, Freddie Gray, Sandra Bland.

Dessa incidenter har lett till våldsam debatt och nationell självrannsakan, men har även polariserat den amerikanska opinionen. Många afroamerikaner reagerade med ilska och förtvivlan när en åtalsjury i mars i år beslutade att inte väcka åtal mot Darren Wilson, polismannen som sköt Michael Brown och sedan tvingades avgå. Och även om USA:s justitiedepartement i sin utredning av händelserna i Ferguson drog slutsatsen att poliskåren lokalt präglas av rutinmässig diskriminering av svarta amerikaner, fann man inga bevis för att dödsskjutningen borde betraktas som en brottslig gärning. Till följd av detta och de svåra kravaller som skakade Baltimore i april har flera aktivistorganisationer tagit till orda, med krav om polisreform, skärpta vapenlagar och större insatser i fattiga och brottsutsatta områden.

En av de starkaste rösterna mot polisbrutalitet och diskriminering är rörelsen Black Lives Matter (”svarta liv har betydelse”), en gräsrotsorganisation som uppstod i protest mot att inget åtal väcktes mot George Zimmerman, som 2013 sköt den afroamerikanske tonåringen Trayvon Martin till döds. I den oavbrutna ström av protester mot rasism och diskriminering av svarta som präglat USA det senaste året har hashtaggen #BlackLivesMatter blivit en röd tråd och samlingspunkt för aktivism mot rasdiskriminering i USA. Såväl president Obama som Hillary Clinton har omfamnat Black Lives Matter-rörelsens budskap.

Black Lives Matter propagerar för minskade resurser till polis och brottsbekämpning och att pengarna som budgeterats till detta ändamål istället investeras i de afroamerikanska bostadsområden som lider störst behov. Det finns riklig statistik som tyder på de enorma behoven i områden såsom Sandtown-Winchester, Baltimore-förorten som Freddie Gray kom ifrån. Fler än hälften av alla vuxna i åldern 16 – 64 är arbetslösa där och den årliga medianinkomsten ligger på $24 000 (ca 204 000 kronor om året), lägre än den nationella fattigdomsgränsen på $24 250 och långt under medianinkomsten för hela landet, $51 939. Sannolikheten för att ett svart spädbarn i Baltimore dör innan ett års ålder är nio gånger högre än för ett vitt barn, och staden lider av en barnadödlighet som ligger på nivå med Moldova och Belize. AIDS är fem gånger så vanligt bland afroamerikaner. Detta är inte bara en rasfråga, utan även en klassfråga: det skiljer 20 år i medellivslängd mellan Baltimores rikaste och fattigaste bostadsområden.

Tyvärr är Baltimore inte något undantag. Fler än 35 % av invånarna i Cleveland lever under fattigdomsgränsen; i Detroit är motsvarande siffra 39 %. Till och med i huvudstaden Washington, D.C. skiljer sig den genomsnittliga arbetslösheten mellan 5.4 % och 16.5 % från en stadsdel till en annan. Om svarta liv verkligen ”har betydelse” är det viktigt att sociala frågor såsom fattigdom och brist på utbildning och sjukvård tas på djupaste allvar för att vända trenden av segregering och maktlöshet som tagit fäste i områden såsom Sandtown-Winchester. #BlackLivesMatter gör dessa frågor, och länken till övervåldet mot svarta unga, synliga.

Men trots sin viktiga roll väcker Black Lives Matter-rörelsen frågor. Bland annat hävdar organisationen på sin hemsida att en svart man, kvinna eller barn var 28:e timme mördas av polisen eller medborgargarden i USA. Men enligt statistik som Washington Post tagit fram har 161 afroamerikaner dödats i konfrontationer med polisen i år – av sammanlagt 621 personer. Viktigare än att Black Lives Matter:s tal inte är fullt korrekta är att mindre än en tiondel av de som dödats av polisen var obeväpnade; bland dem, endast 24 afroamerikaner. Naturligtvis är dödssiffrorna chockerande, i synnerhet när man jämför med andra OECD-länder såsom Storbritannien och Tyskland och tar i beaktande att det i USA dör lika många i polisvåld dagligen som det gör i andra länder per år. Men samtidigt visar statistiken att uppemot 85 procent av afroamerikaner som sköts av polisen faktiskt var beväpnade. Sett ur ett bredare säkerhetsperspektiv framstår därför Black Lives Matters krav på minskade resurser till polis och brottsbekämpning som en felaktig diagnos: fattiga afroamerikanska bostadsområden behöver snarare mer brottsbekämpning, inte mindre.

Välbefogad kritik har riktats mot vissa polisenheter, som ofta beter sig aggressivt, och till och med hotfullt, mot fattiga och afroamerikaner. Men ingalunda bör man ha klart för sig att långt fler svarta amerikaner dödas av andra afroamerikaner än av polisen. I Baltimore, med sin befolkning på 622 000, har fler än 200 mord skett bara under 2015. Nästan samtliga offer har varit unga svarta män. Det som afroamerikanska invånare i städer såsom Baltimore behöver är därför inte färre poliser, utan snarare fler, bättre och mindre rasistiska och våldsamma poliser som faktiskt förhindrar och klarar upp brott.

För att få bukt med USA:s hyper-militaristiska brottsbekämpningskultur, där polisen ser sig som krigare snarare än beskyddare, behövs omfattande reformer.

Utöver president Obamas initiativ att utrusta poliser med ”kroppskameror” bör polisutbildningen i USA 18 000 polisdistrikt ses över, med utökat fokus på fördomar, krishantering och psykologi för att minska konfrontation och våld som problemlösningsmetod. Detta vore ett stort steg i ett land med 300 miljoner skjutvapen och där många poliser har lärt sig att vara offensiva. På Northern Virginia Criminal Justice Training Academy har man till exempel döpt om ”backa” till ”taktiskt ompositionering,” då de flesta poliser avskyr allt som kan misstas för kapitulation, även om denna attityd kan öka faran för polisens eget liv. Experter rekommenderar även bildandet av obeväpnade närpolisstyrkor för att minska dödliga våldsbrott, i enlighet med den brittiska ”community policing” modellen.

Ur Michael Browns tragiska död och kravallerna i Ferguson föddes en ny medborgarrättsrörelse, och organisationer såsom Black Lives Matter arbetar nu för att skapa och bibehålla länken mellan polisbrutalitet och den komplexa diskrimineringen av svarta som råder i dagens USA – i bostadspolitiken, i skolor och på arbetsplatser. Svarta amerikaner löper inte bara 20 gånger större risk att dödas av polisen än vita amerikaner, påminner oss Black Lives Matter: de är även fattigare, sjukare och lever i genomsnitt kortare liv. Det finns ingen enkel lösning på denna nationella tragedi. Polisreform är ett viktigt led som fått politisk uppmärksamhet under året som gått sedan Michael Brown miste sitt liv. Men det fordras även omfattade sociala insatser för att råda bot på det strukturella våldet som svarta amerikaner fortsatt leva under. Att förändra berättelsen om att vita liv är mer värda än svarta liv kräver starkt politiskt ledarskap, och president Obama nyanserade och välartikulerade tal under sommaren visar att han i alla fall är beredd att försöka. Låt oss hoppas att hans efterträdare är lika eftertänksam.

Louise Stenfors Virenfeldt

Fulbright-stipendiat med en Masters-examen från Georgetown University i Washington, D.C.