Allt är inte mörker i dagens säkerhetspolitiska kontext. Det internationella samfundet utvecklar nu ganska snabbt förmågan att bättre kunna medling i väpnade konflikter. Isak Svensson, docent vid Uppsala Universitet, beskriver en process med nya aktörer, fördjupning av kompetens och metoder, professionalisering och evidensbaserat tänkande som börjar ge resultat.
Förra året var ett av de värsta på länge för de som hoppas på en fredlig utveckling i världen. Antalet inbördeskonflikter, alltså väpnade konflikter med en regering på ena sidan och minst 25 döda i strid, var ovanligt många. Inte sedan 1999 har världen bevittnat så många krig.
Men bilden är inte bara mörk. Det är säkerligen inte känt för de flesta som följer utvecklingen i världen, men det pågår just nu en väldigt intressant utveckling när det gäller medling i väpnade konflikter. Att prata om en revolution inom medlingsområdet är överdrivet, men det finns många hoppfulla tecken. När det gäller medling blir aktörerna som är villiga att tjäna som medlare fler, de blir mer specialiserade och professionaliserade, stödsystemen till internationell medling utvecklas, och dialogen mellan praktik och forskning (även om fortfarande bristfällig) fördjupas.
Vårt grannland Norge har gått före och är numera ledande både när det gäller särskilda insatser men också till att bygga upp de institutionella ramverken kring medlingsinsatser. Norge är just nu aktiv som tredjepartsmedlare (brett definierat) i bland annat Filippinerna, Colombia, och Afghanistan. Vårt andra grannland Finland – vars förre president Ahtisaahri ju fick fredspriset för sina medlingsinsatser – har tagit flera initiativ inom FN-systemet (bland annat tillsammans med Turkiet) för att främja användningen av medling internationellt. Sverige har en stolt tradition – vi har ju historiskt sett ett ganska stort antal gestalter som tjänat som medlare i konfliktsituationer. Tänk på Olof Palme och Jan Eliasson i konflikten mellan Iran och Irak på 80-talet, Dag Hammarskjöld i Kina-USA dispyterna, Johan Beck-Friis i konflikten mellan Kambodja och Thailand, Gunnar Jarring i Mellanöstern. Listan kan göras längre.
Det finns både ett antal nya aktörer och en fördjupning av medlingskompetensen. Oman har medlat mellan Houti-rebellerna och den Saudi-stödda regimen i Jemen, Malaysia är en aktiv tredje part i fredsprocesserna i södra Filippinerna samt i konflikten i södra Thailand, medan Organisationen för fred- och säkerhet i Europa (OSCE) har varit aktiv i försöken att finna förhandlade lösningar på krisen i Ukraina. Samtidigt har enheter har skapats inom flera mellanstatliga organisationer, så kallade ’Mediation Support Units’, där man stödjer interventioner och skapar beredskap för att skicka ut medlingsteam till konfliktsituationer. Inom Afrikanska Unionen (AU) och FN har dessa initiativ varit mest utvecklade. Inom Europa har ett antal länder, med Sverige i spetsen, nyligen skapat ett nytt internationellt institut, European Institute of Peace (EIP), med uppdraget att verka som medlare i väpnade konflikter och kriser. I Sverige har vi Folke Bernadotte Akademin, en svensk myndighet som är en manifestation av denna utveckling av ökad grad av professionalisering av fredsskapande processer. Inte minst genom ambitionen att knyta forskningen närmare praktiken och skapa evidensbaserad verksamhet inom fredsområdet, vilket blev tydligt under den våren arrangerade internationella konferensen Research for Peace.
Ibland har det till och med diskuterats om det inte för många organisationer, individer och länder som vill verka som medlare i konfliktsituationer. En inflytelserik artikel som skrevs av de amerikanska forskarna Fen Osler Hampson, Pamela Aall, och Chester Crocker för några år sedan hade den provocerande titeln A Crowded Stage? där de pekade på riskerna med alltför många (och framförallt icke koordinerade) medlingsinsatser.
Men som jag ser det är medling som instrument för att hantera konflikter fortfarande i sin linda. Om vi tillåter oss att jämföra med tre andra ”verktyg” som står till förfogande för länder och organisationer – bistånd, fredsbevarande trupp och sanktioner – är forskningen, institutionaliseringen och praktiken av internationell medling betydligt eftersatt. Det finns fortfarande en underutnyttjande av medlingen som instrument för att bygga fred och avsluta krig. I en aktuell rapport har min forskarkollega doktor Magnus Lundgren vid Stockholms Universitet och undertecknad beskrivit de generella trenderna när det gäller internationell medling och vi pekar på just detta. Vi visar att ökad internationell infrastruktur för fredsskapande och medling inte är en funktion av att konflikterna ökar över tid: trots att antalet konflikter är relativt konstant har kapaciteten att medla utvecklats. Vi visar också i översikten att det finns ett relativt brett forskningsstöd för att medling har positiv effekt (i alla fall på kort sikt). Den empiriska forskningen på området visar att medling genom tredje part ökar chansen för förhandlingslösningar och fredsavtal, för vapenvila och konfliktslut, och för att konfliktens parter ska lyckas nå lösningar på konflikternas tvistefrågor.
Sammantaget kan vi här teckna en relativt hoppfull bild, som kan tjäna som komplement till den mer dystra bilden av läget i världen. Det internationella samfundet utvecklar nu ganska snabbt förmågan att bättre kunna medling i väpnade konflikter.
Isak Svensson
Docent, freds- och konfliktforskning, Uppsala Universitet
Lämna ett svar