Flyktingsituationen i Europa är blott en mindre yttring av de enorma flyktingproblem som världen brottas med idag. Tore Samuelsson, kommunikationschef vid Life & Peace Institute, argumenterar för att det inte räcker med att bara hantera den omedelbara situationen. Vi måste även angripa de underliggande orsaker som driver människor på flykt.
När en allvarlig blödning har uppstått måste den stoppas med andra medel än upprördhet och Salvekvick (plåster). Bilden av tiotusentals flyktingar som utmanar Medelhavet och möts av ett allt kärvare Europa, och våra ”lösningar” i form av, räddningsaktioner, uppsamlingsläger och (starkt begränsade) kvoter för asylsökande flyktingar måste kompletteras med mer information och kunskap.
Nyligen förklarade UNHCR’s Flyktingkommissarie sedan 10 år, portugisen António Guterres, som inte är rädd att tala ur skägget, att:
Bristen på pengar till hjälpinsatser och omvärldens ovilja att samarbeta gör att människorna som är drabbade av krig överges. Det krävs ökat engagemang för tolerans och för att skydda dem som flyr från konflikter och förföljelse.
Det är inte fel att vi i Sverige och andra länder i Europa oroar oss. 2014 sökte 625 000 människor asyl i något EU-land, enligt färska siffror från Eurostat. Det motsvarer en ökning med 44 % jämfört med 2013. En topp i nivå med den vi hade under krigen på Balkan 1992. 2015 växer antalet asylsökande ytterligare. Hittills har 70 000 per månad registrerats. Det pekar alltå mot över 800 000 under hela året.
Men det som i Sverige och Europa upplevs som Problemet med stort P är ändå bara yttringar. Det är droppar av blod från den stora blödningen, främst i Mellanöstern och östra Afrika. Och där tvingas man ta stort ansvar trots mycket begränsade resurser. Hur många känner till att enbart i den drabbade och instabila regionen Afrikas horn tar t.ex. Etiopien just nu hand om cirka 700 000 flyktingar och Kenya runt 500 000 från sina grannländer?
I Mellanöstern tar Syriens grannar, inte minst Turkiet, Jordanien och Libanon, emot en strid ström av flyktingar. I många konflikt- och katastrofdrabbade länder finns dessutom internflyktingar som räknas i tiotals miljoner; bara i Syrien är det runt 7 miljoner. Detta är människor på flykt, och bland dem finns många barnfamiljer. Vissa har inte vågat, haft resurser, eller viljan att ens lämna sina länder för en något tryggare flyktingstatus i ett grannland. Än mindre har de lyckats finansiera en flykt till och över Medelhavet för ”drömmen om Europa”.
Om man ser till världen i sin helhet så är det horribla siffror från 2014 som UNHCR redovisar i sin rapport World at War:
- 19,5 miljoner flyktingar, människor på flykt som sökt skydd i ett annat land (upp från 16,7 miljoner 2013)
- 38,2 miljoner internflyktingar, människor på flykt inom sitt eget lands gränser (upp från 33,3 miljoner 2013)
- 1,8 miljoner asylsökande (upp från 1,2 miljoner 2013).
Kommande nummer av publikationen Horn of Africa Bulletin, som ges ut av Life & Peace Institute, berör en rad policy-artiklar flyktingsituationen och migration på Afrikas horn. Flera av författarna pekar på vikten av mer kunskap, forskning och samstämmig politik. Enligt IOM svarar just Afrikas horn för de högsta siffrorna för internflyktingar (även om utvecklingen i Syrien nog leder till att de tar över förstaplatsen). Orsakerna är flera, säger artikelförfattarna Ibrahim Farah och Sekou Toure, och pekar på de utdragna krigen, våld kopplat till politik och val, och inte minst kronisk fattigdom.
Det handlar inte bara ”push” faktorer. Mediabilden som pekar på västerländsk kultur och livsstil har också blivit en dragningskraft som har skruvat upp nivån på människosmuggling. UNHCR visar i en rapport att 25-30 000 offer i människohandeln har genererat 622 miljoner dollar i lösesummor mellan 2009 och 2013. Och detta enbart i östra Afrika, främst Afrikas horn.
Planen för Global Utveckling till 2030
Rubrikerna och reportagen om flyktingtragedier kan inte frikopplas från en annan – långt mindre uppmärksammad – utveckling de senaste veckorna. I den lovande Planen för Global Utveckling till 2030 som slutförhandlats och nu är klar att klubbas av FN i september bygger målen i hög grad på ett långsiktigt helhetsperspektiv. Boendemiljöer ska vara inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara. Vi ska sträva efter minskad ojämlikhet inom och mellan länder. De nya utvecklingsmålen har genomgående ett freds- och säkerhetsperspektiv. Kopplingen mellan fred och utveckling slås fast.
Om den globala planen för en sund gemensam utveckling verkligen får finansiering och når framgångar finns det hopp om att grundorsakerna till de dramatiskt ökande flyktingströmmarna successivt angrips. Redan idag arbetar man till exempel i Afrikanska Unionen för att skapa ökat ansvarstagande och mer kontrollerade former för migration och flyktingmottagande i drabbade regioner. Flyktingar måste tas om hand och hållbara lösningar skapas, både genom förutsättningar för repatriering och nya lösningar i mottagarland. För detta behövs ett bättre fungerade samspel mellan länder i regionerna och det internationella samfundet.
I mitten av augusti diskuterade AU:s Permanent Representatives Committee on refugees, returnees and IDPS detta i Addis Abeba med anledning av World Humanitarian Day. Life & Peace Institute betonade i ett öppet forum att länder och biståndsorganisationer inte längre kan nöja sig med konfliktförebyggande ”Do No Harm”, utan måste engagera sig mer för verkligt hållbart fredsbyggande.
Vad kan vi göra? Vad ska vi göra?
I Europa vaknar nu allt fler upp, inte minst tack vara katastroferna på Medelhavet och mediernas dramaturgi. Mest handlar det om ren självbevarelsedrift, men en och annan altruistisk tanke ryms. I början av september försöker t.ex. EU synkronisera och kraftsamla sina insatser genom en stor konferens i Bryssel med titeln Rethinking Europe’s Asylum: towards better protection and equal standards. Den ansedda tidskriften Forced Migration ägnar ett nummer mot slutet av året åt ”Destination Europe” och bjuder nu in skribenter att reflektera över utvecklingen 10 år efter att man lanserat en genomlysning av det hårdnande ”Fortress Europe”.
Sveriges Resultatstrategi för globala insatser för mänsklig säkerhet som antogs av den förra regeringen i februari 2014 och gäller till och med 2017 säger att vi ska ”bidra till att skapa förutsättningar för människor i konflikt och post-konfliktsituationer att leva i frihet, säkerhet och rättvisa.” Det ska göras genom insatser som bidrar till freds- och statsbyggande. Strategin pekar helt riktigt på vikten av ökat deltagande i fredsprocesser för kvinnor och en mer demokratisk säkerhetssektor.
Det är viktigt att den ambitionen nu följs upp och stärks. Sida har ett stort ansvar för genomförandet. Regeringen å sin sida måste se till att tillräckligt med medel anvisas. Det är här tryckförbandet ska läggas. Det är här blödningen ska stoppas genom rätt insatser och långsiktighet. Sverige kan och ska vara ett av de länder som visar vägen internationellt.
Men bortom Europas gränser då. Vad händer där? Hur kan den rika delen av världen samverka och bistå – inte minst – de nio (flertalet fattiga) länder som enligt UNHCR ligger i topp när det gäller flyktingmottagande: Pakistan, Libanon, Iran, Turkiet, Jordanien, Etiopien, Kenya, Tchad och Uganda. I Libanon är idag var fjärde person en flykting!
Det finns en rad hoppfulla initiativ och processer. Låt oss berätta om dem, stödja och uppmuntra, och försöka förstå vikten av helheten med insatser på hemmaplan och i krisområden.
Världen står enad bakom Transforming our World – the 2030 Agenda for Sustainable Dvelopment som antas av FN’s generalförsamling i början av september. I Sverige har vi tagit ett nytt grepp om en Politik för global utveckling och vi har en formulerad Resultatstrategi för globala insatser för mänsklig säkerhet. Det här är verktyg som måste omsättas i praktik.
Samtidigt pågår det en global kraftsamling inför miljötoppmötet i Paris. Här står inte minst civilsamhället på tå för att detta ska bli en framgång som bl a motverkar den hotande tillväxten av klimatflyktingar. Ett annat gott tecken är att alltfler enskilda filantroper och stiftelser pekar på vad privat kapital kan användas till. Nu senast har t.ex. IKEA Foundation gett 356 miljoner till flyktingar i Afrika, främst till självförsörjande insatser genom UNHCR för somaliska flyktingar i Etiopien
Det är inte i morgon vi ska göra något, utan redan nu. Det är inte bara symtomen vi ska ägna oss åt. Det är inte bara politiker och tjänstemän som kan göra något. Det handlar inte om ett ”vi och dom-tänkande” utan om OSS och vår gemensamma framtid.
Tore Samuelsson
Tore Samuelsson är journalist och kommunikationschef vid Life & Peace Institute (LPI). Genom sitt arbete på LPI följer han särskilt frågor om fred och försoning, freds- och säkerhetsfrågor kopplade till bistånd, samt utvecklingen i östra och centrala Afrika.
Lämna ett svar