Förra lördagen skrev stridande parter under ett fredsavtal för norra Mali. Signatärer är utöver Malis regering de stora rebellgrupperna och rebellgruppsparaplyorganisationen CMA. På pappret är därmed Malis senaste tuareguppror avslutat. Men riktigt så enkelt är det inte enligt Mats Utas, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet.
Under våren 2012 förlorade staten Mali totalt kontroll över norra Mali till förmån för ett antal rebellgrupperingar; bland annat MNLA, Ansar Dine och MOJWA. MNLA utropade en fri tuaregstat, men islamistiska Ansar Dine och MOJWA övertog snart kontrollen över större städer. I Malis huvudstad Bamako störtades samtidigt den demokratiskt valda regeringen. På grund av politiskt tumult i söder i kombination med rebellgrupper från norr som fortsatte pressa söderöver beslutade den forna kolonialmakten Frankrike, som än idag har stora ekonomiska intressen i landet, att sätta stopp för rebellernas framryckning. Franska luft- och senare marktrupper (med starkt stöd från Tchad) och därpå internationella fredstrupper i samklang med Malis armé återtog gradvis kontroll över norra Mali. I och med det och efter att en ny demokratisk regering valts och tagit plats i Bamako borde banan vara kritad för en stark fred mellan Malis regering och stridande falanger i norr. Tyvärr är det inte fallet. Attacker mot både civila och militära mål har fortsatt och om något intensifierats under denna vår.
Paradoxalt nog betyder fredsavtalet inte så mycket. Vissa ser undertecknandet enbart som en papperstiger, medan andra i leden knorrar över att CMA skriver under något de alls inte har mandat till. Problemet är att rebellgrupperna i norra Mali är långt ifrån enade rörelser, utan snarare paraplyorganisationer där grupper går med när det passar dem, men lika snabbt kan gå ur. Detta är inget unikt för norra Mali, så fungerar även Boko Haram och åtminstone delar av Al Shabaab. Kollektiva intressenter är till viss del klaner och delar av klaner, men det är inte bara släktskap och etnisk tillhörighet som är viktig, utan även gemensamt geografisk ursprung, affärsnätverk, sociala kontakter och vänskap som formar dessa grupper. Då de upphör ha en gemensam funktion eller vision så kan exempelvis en ny rebellgrupp formas, men eftersom intressenterna inte helt uppgår i den utan också sköter egna lokala åtaganden, så byter man snabbt fot ifall ledarskapet inte uppfyller ens önskemål. Detta var exempelvis tydligt när MNLA skapades och kraftigt svällde under hösten 2011 och våren 2012. Men lika snabbt som de växte och la territorium under sig, lika snabbt förlorade de mark när de inte agerade i enlighet med undergruppernas önskemål och intressenter drog sig ur. När MNLA krympte flyttade många grupper till konkurerande Ansar Dine och MOJWA .
MNLA stred framförallt för ett fritt Azawad, en egen stat för den tuaregiska befolkningen vilka är i majoritet i norr. Att strida för självständighet är inget nytt för tuaregerna. Snarare är det en cykliskt återkommande process från Malis självständighet och framåt. Historiskt har alla tuareger sällan varit enade i denna kamp och Malis regering har gjort sitt för att slå in kilar i varje försök till övergripande enighet. Det har ofta också hörts att anledningen till uppror mot staten Mali har varit att tuaregledare snarare försökt strida sig till roller inom Malis statsapparat än slagits för reell självständighet. Statsapparaten har vid upprepade tillfällen möjliggjort just detta. Så vissa upprorsledare har blivit statstjänstemän, medan den vanliga befolkningen förblivit marginell. Det finns med andra ord en klar historisk kontinuitet i händelserna vi ser idag. Än mer så att om man uppmärksammar att den just nu mest militärt aktiva rebellgruppen GATIA, som till stor del består av Imghad-tuareger med historiskt begränsat inflytande, nu attackerar andra tuareggrupper och genom visad lojalitet till statsadministrationen troligtvis hoppas öka sitt inflytande. De fungerar därmed som ytterligare en splittrade faktor i det segmenterade tuaregsamhället – troligtvis med regeringen i Bamakos goda minne (GATIA:s ledare är enligt uppgift också general i Malis armé).
Vore det inte för ett globalt jihad så intet nytt under solen. Rörelser som Ansar Dine och MOJWA har delvis ny-jihadistiska agendor. Detta innebär att helt nya versioner av islam införs i samhället, att inspiration, och kanske i begränsad mån finanser, kommer utifrån. Så grupper i norra Mali som främst består av så kallade ”araber” och tuareger har på senare år blivit del av en global rörelse – de globala konflikterna flätas alltid in i de lokala. Hur central denna ”nya” religion är skiftar mellan grupper och undergrupper och naturligtvis också individer. Men det är nog rätt att säga att ingen i norra Mali slåss av enbart religiös övertygelse och det är också ett rimligt antagande (och många vittnar därom) att lokala agendor fortfarande är viktigare än de globalt religiösa. Däremot passar de nya strömningarna väl in i den gamla sanningen om tuaregernas marginalisering i den postkoloniala staten Mali. Denna marginalisering har skett samtidigt som grupper med ursprung i muslimsk sufism trätt fram som landets samhällselit. Ny-jihadistiska läror är alltså också en protest mot Malis sufiska maktelit och sålunda en samlande kraft för marginaliserade grupper i norr. När ny-jihadistiska soldater krossar helgedomar i exempelvis Timbuktu så är denna förstörelse riktad mot byggnader med sufiskt ursprung.
En annan fråga är hur dessa grupper finansieras. Även om vi bara kan gissa på storlek så är en kvalificerad gissning att de i stort är självfinansierade. Vägarna upp genom Sahel i norra Mali har sedan urminnestider varit handelsleder. Legal (samt illegal) handel har, utöver boskapsuppfödning, länge varit den primära inkomstkällan för folk i hela subregionen. Rebeller kan idag själva vara framgångsrika handelsmän, men har också unika möjligheter att beskatta andra handelsmän i de stora områden där staten inte alls är närvarande. I viss mån är också lokalbefolkningen redo att låta sig beskattas då de antingen drar fördel av rebellgruppers beskydd eller deras politiska agenda. Kidnappningar, som av exempelvis svenske Johan Gustavsson, är ytterligare en inkomstpotential, men sådana inkomster är osäkra, kan dra ut på tiden, och delar av inkomster går till kriminella grupper som är sekundärt aktiva i gruppens kamp. Hur stora resurser som kommer från extremistiska finansiärer av ett globalt jihad är också osäkert, men även här ska man vara försiktig från att dra för långtgående slutsatser.
Det är alltså en mångfacetterad verklighet vi har att göra med. När vi försöker förhålla oss till hur norra Mali ser ut idag måste vi förhålla oss till regionens historia; den sociala, den politiska, och inte minst den ekonomiska. Vi måste förstå norra Malis sociala topgrafi; där tuareger inte är en enad grupp som bara vill bli självständiga, där ”araber” inte nödvändigtvis står för ny-jihadism, där samma etnicitet eller klan inte heller betyder att man är enade. Det är också en social topografi där allianser danas och faller samman beroende på nutida sammanhang och nytta, snarare än långa traditioner. Jihad är inte något nytt i regionen, samtidigt importeras versioner av islam som inte tidigare funnits, exempelvis en militant ny-jihadism som delvis är enande mot dominanta grupper i södra Mali. Det vi ser är alltså både lokal kontinuitet och förändring i samklang med globala processer.
Tveklöst har den internationella militära närvaron försvårat för både tuaregiska nationalister och ny-jihadister att verka militärt i norra Mali. Samtidigt har attacker på civila och militära mål ökat under våren, en klar indikation att tidigare spridda grupper har lyckats återknyta kontakter och börjat återuppbygga den militära logistik som behövs för mer avancerade attacker. Av erfarenhet från andra delar av världen, exempelvis Afghanistan och Irak, vet vi att militär närvaro och övervakning inte stoppar uppbyggandet av den här typen av militanta grupper, snarare tvärtom: en sådan närvaro tenderar att ses som ett hot snarare än en skyddande faktor och om något ytterligare radikaliserar grupper i samhällets utkant. Om både ”arabiska” grupper och tuareger i norra Mali under en lång tid känt sig marginaliserade av Malis statsapparat finns det nu en risk att internationella fredstrupper i samarbete med Malis militär, som historiskt aldrig varit en neutral faktor i norr, medverkar till en fördjupad radikalisering av regionen. Extern övervakning i form av drönare och dylika tekniska lösningar kommer säkert att förhindra några terrorattacker på kort sikt, men för byggandet av långvarig fred och deskalering av terroristhot krävs mycket mer direkt närvaro, samband och dialog med vanliga människor.
Mats Utas
Docent i kulturantropologi vid Uppsala Universitet och senior forskare vid Nordiska Afrikainstitutet.
Lämna ett svar