Snarare än en breddad säkerhetspolitisk debatt enligt Mänsklig Säkerhets programförklaring behöver det finnas en debatt som avhandlar de säkerhetsproblem som har det värsta konsekvenserna – traditionell säkerhet. Oscar Jonsson, doktorand i krigsvetenskap vid King’s College London, kritiserar i denna artikel själva konceptet Mänsklig Säkerhet och flera av de publicerade texterna i magasinet.
På Mänsklig Säkerhets förstasida är den mest använda etiketten är “Försvarsmakten”. Detta betyder dock inte just att Försvarsmakten diskuteras i någon djupare mån, utan får snarast ses vara myndigheten som ses representera den “traditionella” säkerhetspolitiken som till synes står i motsatsförhållande till den “mänskliga” säkerheten.
Chefredaktören Robert Egnell skriver att den mänskliga säkerhetspolitik måste tjäna sina medborgare och inte bara staten och dess institutioner. Vidare återfinns det i idéförklaringen till magasinet att “det militära instrumentet är praktiskt taget verkningslöst när det gäller att hantera klimathot, epidemier och fattigdom”.
Det kan vara så att jag sparkar in en öppen dörr, men är det inte så att det är just staten som tillhandahåller medborgarna sjukvård mot epidemier och förutsättningarna för ekonomisk utveckling och bistånd för att mota fattigdomen? På det viset landar man i en falsk dikotomi mellan staten och medborgaren. Lösningarna på de problem som den mänskliga säkerheten, medborgarens säkerhet, ska fånga ligger oftast just hos staten.
Polisen är exempelvis den som har som uppgift att upprätthålla ordning och bekämpa brott, inklusive alla våldsbrott. Domstolarna dömer och avgör tvister och socialtjänsten ansvarar för vård. Det är den av staten insamlade skatten Feministiskt Initiativ vill fördela till kvinnojourer. Min poäng kanske börjar växa fram, men dikotomin mellan statens och medborgarens säkerhet är en falsk sådan, de är beroende av varandra.
Tyvärr finns det fler falska dikotomierna att ta av. Linnea Bruno frågar varför “politiker i Sverige inte tävlar om vem som mest vill höja anslagen till kvinnojourerna och till våldsförebyggande insatser i stor skala, utan istället ägnar sig åt upprustning för att möta hot från Ryssland”. Denna retorik visar det märkligaste i förespråkandet av “mänsklig” säkerhet.
Självklart är mäns våld mot kvinnor förskräckligt och måste motarbetas, men hur kan det stå i ett motsatsförhållande mot Försvarsmakten, vars uppgift är att skydda Sverige mot externa militära hot? Ifall det är så att den uppgiften att skydda Sverige mot externa hot ses som irrelevant skulle jag vara mer än intresserad att läsa den analys som underbygger den slutsatsen.
Är det så att det enbart är Försvarsmaktens finansiering som är problemet är det också ett i mina ögon mycket svagt argument. Försvarsmaktens budget är omkring 40 miljarder vilket är en spottstyver i den svenska statsbudgeten och exempelvis kring 40% av jobbskatteavdragen kostat staten. F! ville ta 10 miljarder ifrån försvarsbudgeten för att ge till kvinnojourer. Det kan man göra bara genom att ta reformutrymmet i statsbudgeten som 2012 var 15 miljarder och 2013 17,3 miljarder.
Såklart kan det kännas retoriskt tilltalande att prata om “Försvarsmaktens alla miljarder”, men faktum är att 2020 ger vi bort mer pengar i bistånd än vi lägger på vårt militära försvar (enligt gällande politiska beslut). Den siffran visar lite av gällande balans mellan “traditionell” och “mänsklig” säkerhet, men även på lite av de felaktiga generaliseringarna i Lena Ags uttalande att “decenniers försök till militära lösningar på konflikter har kort och gott varit uselt”.
Svensk konfliktlösning har enbart till en väldigt liten grad varit militär utan en kombination av just bistånd, handel och diplomati. Sverige har bland annat varit drivande för att EU utvecklat en civil krishanteringsförmåga som saknar motstycke i historien.
Ag fortsätter att “alla inblandande vet att varken Syrien- Irak- eller Ukrainakonflikten kan lösas militärt utan det måste ske politiskt. Det handlar om att göra upp med ojämlikhet, diskriminering och svaga och korrupta statsapparater”. Och här gick jag och trodde att kriget i Ukraina berodde på ren och skär invasion (erkänd av angriparen själv).
Nej, jag tror att man för att kunna föra diskussionen framåt måste acceptera komplexiteten i konfliktlösning. Den har varit en blandning av icke-militära och militära medel för ett politiskt mål och kommer att behöva att vara så. Tyvärr är det en av de svåraste utmaningar som finns.
Ett koncept har ingen nytta i sig själv utan måste utvärderas efter hur det hjälper vår förståelse. Egnell skriver just de saker som verkligen hotar är troligare att vara hälsoproblem, att förlora sitt jobb, våld och trafikolyckor snarare än mellanstatliga krig. Visst går det att ladda in varenda trygghetsaspekt man vill i säkerhetsbegreppet, men det ger ganska lite mervärde då det redan finns begrepp, myndigheter och jurisdiktion för dem.
Nej, det behöver finnas en debatt som avhandlar de säkerhetsproblem som har det värsta konsekvenserna även om sannolikheten inte för närvarande är så hög att det inte håller alla och envar vaken om natten. Men om omvärldsutveckling fortsätter förändras som den gjort de senaste åren kanske det förändras också.
Oscar Jonsson
Doktorand i krigsvetenskap vid King’s College London
Lämna ett svar