Det råder stor enighet om att säkerhetsläget i vår omgivning har försämrats. Rysslands agerande i Ukraina och upprepade provokationer mot Sverige är delar av en oroande utveckling. Den måste givetvis tas på allvar, men frågan är hur vi bäst gör det. I denna artikel argumenterar Patrik Johansson, just nu gästforskare i freds- och konfliktstudier vid University of Otago, New Zealand, för att försvar genom ickevåld är mer effektivt än vad man i debatten i allmänhet föreställer sig. Det skulle även vara verkningsfullt för att möta Rysslands militärt präglade hot i vårt närområde.
Det är lätt att få uppfattningen att det bara finns en väg framåt i det spända säkerhetspolitiska läget: att återuppbygga och stärka det militära försvaret, antingen på egen hand eller som medlemmar i Nato. Men det finns fler alternativ – kompletterande, snarare än ömsesidigt uteslutande.
För det första bör den civila krisberedskapen också förstärkas. Läs gärna Johan Larnefeldts beskrivning av hur det gamla totalförsvarets beståndsdelar – militärt försvar och civil krisberedskap – har hamnat allt längre ifrån varandra, vilket skapat ett glapp mellan olika delar av den svenska säkerhetspolitiken. För det andra bör den civila delen av säkerhetspolitiken inte begränsas till att handla om krisberedskap. Den breda repertoar av åtgärder som bör övervägas bör också innefatta planering och övning för motstånd genom ickevåld.
En översikt av vad ickevåld är ges av Margareta Ingelstam. Hon hänvisar till bl.a. Gene Sharp och hans inflytelserika 198 metoder för ickevåldsligt motstånd, och till den uppmärksammade studien av Erica Chenoweth och Maria J. Stephan som visar att ickevåldsliga motståndskampanjer leder till varaktigt framgångsrika förändringar oftare än kampanjer som använder våld. I deras texter finner vi såväl en lång rad exempel på lyckade ickevåldskampanjer som väl underbyggda analyser av vad det är som gör ickevåld framgångsrikt.
En vanlig föreställning om ickevåld är att det bara förespråkas av dem som anser att våld alltid är fel, av princip. Men detta är inte korrekt. Vi kan skilja mellan två slag av motiv för ickevåld: principiella och strategiska. Principiellt ickevåld grundas i att att det är mer rättfärdigt eller moraliskt än våldsanvändning. Strategiskt ickevåld däremot syftar på användning av ickevåld därför att ickevåld under aktuella omständigheter har större möjlighet än våld att bli framgångsrikt.
Ryssland och ickevåld
Strategiskt ickevåld är intressant nog en del av Rysslands nya militärdoktrin, i form av sociala rörelser som vapen i territoriella konflikter. Maciej Bartkowski beskriver i en ny studie hur hybrid krigföring, som Rysslands i Ukraina, inte bara handlar om att besegra fienden på slagfältet, utan även utkämpas genom propaganda, vilseledande agerande (Bartkowski använder den svåröversatta ryska termen maskirovka), förnekande av inblandning – och ickevåld. I fallet Ukraina har Ryssland använt propaganda och vilseledande agerande gentemot västmakterna (i syfte att splittra) och gentemot den egna befolkningen (i syfte att ena). Åtminstone det senare har fungerat utmärkt. Ryssland har också förnekat sin inblandning i det som framställts som en intern etnisk konflikt; inga officiella vapenleveranser har skett (möjligen har vapen stulits och sålts) och ingen rysk militär har sänts till Ukraina (möjligen har veteraner eller frivilliga rest dit på eget bevåg), osv.
Men detta är inte det enda exemplet på att den ryska staten har använt sig av ickevåld – när man bedömt att det har varit strategiskt klokt. Till exempel användes det i Ryssland, där ”patriotiska gräsrotsrörelser” efter ukrainska Euro-maidan startade en anti-maidan, riktad mot regeringsmotståndare och till stöd för Putin. Därefter användes det i Ukraina, där de ryska operationerna inleddes snart efter det att Janukovitj avgått i februari 2014, i form av civila som genomförde sittdemonstrationer, blockerade offentliga byggnader och tog över ukrainska garnisoner på Krim. Det strategiska ickevåldet fungerade i stort sett. Hellre än att använda våld mot civila demonstranter valde de flesta ukrainska soldaterna i området att desertera, många genom att gå över till den ryska sidan.
När det pro-ryska upproret senare blev väpnat i östra Ukraina svarade också dess armé med våld, vilket i sin tur gav Ryssland den förevändning man då önskade (för den egna opinionens skull) för mer öppet stöd till rebellerna.
Planering är nyckeln för framgång
Rysslands agerande i Ukraina visar att dess statsledning har dragit lärdom av de relativt framgångsrika ickevåldskampanjerna i Serbien (2000), Georgien (2003) och Ukraina (2004). Även Litauen har – med omvända förtecken – tagit intryck av den här utvecklingen, och nyligen återupptagit den satsning på civilt motstånd som inleddes efter självständigheten 1990 (se Bartkowski för utförligare beskrivning av denna satsning).
Sverige bör också lära av och dra slutsatser av dessa erfarenheter.
På samma sätt som den militära försvarsförmågan inte byggs upp över en natt behöver även ickevåldmotstånd förberedas och förankras innan det är dags att använda det. Med god planering och systematisk utbildning kan hela samhället delta i ickevåldsmotstånd. Sådant motstånd underminerar motståndarens legitimitet, och därigenom hans politiska och ekonomiska stöd. Samtidigt stärks den egna sammanhållningen, solidariteten och förmågan till självorganisering: viktiga egenskaper i ett resilient samhälle.
Ickevåld är inte riskfritt, men det är inte väpnat motstånd heller. Ickevåld medför dock mindre risk för död och förstörelse än väpnat motstånd, oavsett om det lyckas eller inte. Konsekvent ickevåldsmotstånd gör det också svårare för en inkräktare att utså tvivel om vem som utfört olika våldsdåd, vilket är en del av Rysslands strategi.
Den som menar att vi bör ta det ryska hotet på allvar har sammanfattningsvis all anledning att verka för ökad kunskap om och träning i ickevåld som en central del av den svenska beredskapen. Det vore olyckligt om vi lät vanetänkande, fördomar och missuppfattningar begränsa våra handlingsalternativ.
Patrik Johansson
Patrik är lektor i statsvetenskap vid Umeå universitet, 2014-2016 postdoktor i freds- och konfliktstudier, University of Otago, New Zealand.
Thomas säger
Ukraina provade ickevåldsmotstånd på Krim och vi alla borde lärt oss sen dess att nej, det är en jättedålig idé.
Martin säger
Nej, Ukraina provade inte ickevåldsmotstånd på Krim. Var får du det ifrån?
Om du menar att Kiev inte gav order om att beordra trupper öppna eld så hoppas jag att du inser att det var ett rationellt beslut som räddade alla från en väldigt farlig utveckling. Det hade knappast med en medveten icke-våldsstrategi att göra.
Men om en sån order hade blivit åtlydd, vilket inte är så troligt i den situationen (de flesta soldaterna gick ju över till Krim-sidan), så hade det kunnat skapa regelrätta militära strider och tvingat den ukrainska armén att skicka in trupper på Krim. Det hade kunnat eskalera till en nivå som inte ens östra Ukraina kommit nära.
Thomas säger
Ryssland hade på Krim total överlägsenhet i både numerär och kapacitet och hotade om våld ifall Ukraina skulle försvara sitt territorium. Därför anser jag inte att Rysslands taktik kan benämnas som ickevåld när det hela tiden låg i bakgrunden. Soldater och sjömän på Krim valde den sida som valde att kämpa, inte nödvändigtvis för att de alla ville gå med Ryssland men det såg ingen försvarsvilja eller stöd från det egna landet.
Ukrainas beslut att inte ta till våld var självklart ett positivt besked och ingen kan säga hur illa det hade gått om det blivit ett väpnad konflikt på Krim. Dock gav Kievs icke-agerande en legitimitet till Putin i Ryssland när Krim togs utan ett skott och denna eftergiftspolitik har lett till situationen i östra Ukraina som hittills tagit livet av 6 000 människor med ännu fler sårade och flyende människor från regionen. Hittills har konflikten inte visat tecken på att avta. Därav är det för tidigt att säga att det var en lyckad strategi.
En motsatt strategi, både av Moskva och Kiev hade visat tydligt konflikten och vilka som deltog. Istället för små gröna män på Krim och ”frivilliga” i östra Ukraina hade det varit regelrätta förband och Ryssland hade inte kunnat dölja sitt agerande för inhemsk såväl som utländsk publik.
Martin säger
Jag förstår inte riktigt resonemanget.
Du ser det positiva i att Ukraina och Ryssland inte gick till krig på Krim, men resonerar sen krig fördelarna med om det hade blivit krig på Krim?
Övertagande av Krim var ett grovt folkrättsbrott, och det borde ha hanterats av FN och internationella aktörer. Att Ryssland annekterade Krim är nästan lika illa för den geopolitiska stabiliteten och respekten för folkrätt som USA:s anfall mot Irak 2003.
Men bara för att en part gör fel så innebär inte det att det är bra att starta krig. Du väljer neutrala ord som ”försvarsvilja”, men vad vi i realiteten pratar om är en utveckling som skulle kunna leda hela vägen till konfrontation NATO-Ryssland. Att tvinga motparten att blinka först är sällan en bra strategi om man siktar på fred och stabilitet.
Jag håller med dig om att det är svårt att benämna Rysslands hybridkrigsföring som ”icke-våld” men den viktiga poäng i artikeln är väl att Ryssland lyckats nå längre genom att inte ta till en hög grad av militärt våld än vad de nånsin kunde gjort genom en regelrätt militär intervention?
Och det är just den nya typen av säkerhetshot som är en utmaning att möta. Om Ryssland underblåser seperatister som ockuperar polisstationer så kanske man inte skall skicka in armén? Om separatisterna sen blir uppbackade av ryska soldater så kanske man inte skall svara med artilleribeskjutning av bostadsområden. Etc, etc. Den öst-ukrainska konflikten har med all tydlighet visat att våldsanvändningen i sig och den upptrappade kriget är problemet i sig, varje gång våldsinsatser används så försämras läget.
I kontrast då kan ställas, som görs i den här artikeln, hur långt man strategiskt kan komma genom att minimera sin våldsanvändning. Oavsett vad man tycker om de bakomliggande motiven. Exemplen med Maidan och annekteringen av Krim visar på det. Östra Ukraina visar på motsatsen.
Patrik Johansson säger
Martin (och Thomas), jag menar inte att Ukraina använde ickevåld på Krim. När jag skriver att ickevåld därefter användes i Ukraina är det ytterligare ett exempel på ryskt användande av ickevåld, som hela det stycket handlar om. Ickevåld användes alltså på Krim av pro-ryska civila, och Ukrainas beslut att inte beordra eld, liksom enskilda soldaters beslut att byta sida, kan åtminstone delvis antecknas som framgångar för den valda ickevåldsstrategin.
Anders Claréus säger
Hej,
Intressant och onekligen tänkvärd artikel. Att civil krisberedskap behöver förstärkas efter att ha mer eller mindre legat i träda under lång tid är nog en uppfattning som delas av många. Framför allt behövs träning och övningar samt samverkan med Försvarsmakten. Att icke-våldsstrategier kan tjäna som komplement till ett militärt försvar är ett resonemang som jag också köper. Däremot har jag svårt att se att det skulle hjälpa i situationer när en extern, aggressiv och totalitär stat bestämt sig och startat ett angrepp. Jag har svårt att hitta något historiskt exempel när en icke-våldsstrategi då skulle ha lyckats? Snarare är det väl så att militärt försvar uppbyggt för att verka avskräckande då fungerar bättre. Det finns det däremot historiska exempel på.
Martin säger
Patrik: Ursäkta otydligheten, min kommentar var riktad som svar till Thomas. Jag tyckte själv att ditt perspektiv att en stor del av förändringarna i Ukraina kom till stånd via icke-våld (både Maidan-protesterna och annekteringen av Krim) borde fram mer. Om någon av parterna hade gått till större våldshandlingar så hade de kanske inte nått sina mål.
Vad gäller östra Ukraina så tycker jag det är ganska tydligt att för varje steg som togs i våldsanvändning från båda parter under våren 2014 skapade själva konflikten, och gjorde den svårlöslig. Det borde kunna användas som skolboksexempel på konflikttrappa.
Patrik Johansson säger
Tack, Martin, för klargörandet. Då är vi överens.
Anders, jag tror inte heller att ickevåld fungerar avskräckande på någon som planerar en militär invasion. Ickevåld har varit framgångsrikt framför allt som strategi för att uppnå
självständighet, störta förtryckarregimer, eller driva ut ockupationsmakter. Bartkowski, som jag länkar till i artikeln, gör dock en intressant jämförelse mellan Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. I Ungern krossades det väpnade motstånd mot den sovjetiska invasionen på sex dagar. I Tjeckoslovakien tolv år senare svarade folket med ickevåld, och det tog de sovjetiska styrkorna åtta månader att etablera den kontroll över landet de planerat att uppnå på fyra dagar. I inget av fallen lyckades man stoppa invasionen, men det tjeckoslovakiska ickevåldsmotståndet var alltså avsevärt svårare att slå ner.