Hur kommer det sig att Tunisien, den Arabiska vårens födelseort tillika regionens enda demokratiska framgångssaga, har världens, per capita, högsta antal jihadister? Den frågan ställer sig Christine Petré, journalist med bas i Tunisien.
Omkring 3 000 tunisier uppskattas ha lämnat hemlandets demokrati för att kriga, de flesta mot President Bashar al-Assads regim men på senare tid i allt högre grad för att sluta upp bakom den Islamiska staten (IS). Om uppgifterna stämmer innebär det att Tunisien bidragit med fler krigare än Saudiarabien och Turkiet. Men hur kommer det sig?
Svaret går delvis att finna i landets unga och sköra demokrati som utan en stark säkerhetsapparat och utan att kunna förbättra befolkningens ekonomiska förhållanden haft problem med islamistisk radikalisering. I kölvattnet av revolutionen som innebar slutet på 23 år av sträng kontroll av yttrande- liksom religionsfrihet var det framförallt en grupp som var snabb med att utnyttja demokratins nyvunna friheter: Ansar al-Sharia.
Det hela startade med den ökände jihadisten Abu Ayadh al-Tunisi (eller Saifallah Ben Hassine som han också kallas) som dömdes till 43 års fängelse under Ben Alis regim. Men statens brutala nedslag på landets praktiserande muslimer innebar att en stor del av landets fängelser fyllts upp av en bred skara av politisk och religiös opposition. Efter revolutionen infördes därför amnesti och många, däribland Abu Ayadh al-Tunisi, släpptes fria. Enligt analytikern Aaron Y. Zelin var det redan under tiden i fängelset som planeringen av Ansar al-Sharia påbörjades men det var i april 2011 som Ansar al-Sharia började figurera online, med Abu Ayadh al-Tunisi i spetsen.
Med hjälp av en framgångsrik mediakampanj lyckades gruppen vinna mark framförallt i landets mer marginaliserade delar genom att erbjuda humanitär hjälp till landets många fattigare invånare. Gruppens strategi var byggt kring predikan: “dawa (välgörenhet) på hemmaplan, jihad på bortaplan.” Men det var inte enbart Ansar al-Sharia utan även vissa av det islamistiska partiet Ennahda som uppmuntrade till resor till Syrien under krigets första år, något som analytiker menar trivialiserade konceptet i det lilla Medelhavslandet.
Under den här tiden vann även gruppens mer radikala åsikter mark i moskéerna, som tidigare var hårt kontrollerade av staten men som efter revolutionens politiska maktvakuum fick mer individuell frihet. I landets mer konservativa delar började vissa imamer predika en mer radikal agenda. Många i områden där Ansar al-Sharia är starka såsom i Douar Hicher, en förort till huvudstaden Tunis, menar att s.k. rekryterare lockar unga med hjälp av predikan, propagandavideos och manipulerade verser från Koranen.
I efterhand anklagade snabbt oppositionspartierna Ennahda, som blev demokratiskt framröstat i landets första fria val 2011, för att tillåta gruppens framfart och inte göra tillräckligt för att stoppa gruppen som under två års tid kunde verka relativt fritt. Kanske att partiet inte förstod allvaret av utvecklingen till en början, förklarar Islamistpolitikern och parlamentarikern Sayida Ounissi. Det var först efter att gruppens andra årliga konferens, den första lockade tusentals anhängare, förbjöds som motsättningarna mellan den tunisiska staten och gruppen trappades upp. Den 27 augusti 2013 förklarade den tunisiska staten gruppen som en terroristorganisation.
Konsekvensen har varit att landet, sedan revolutionen, bevittnat ett högt antal attacker riktade mot staten, och det är framförallt säkerhetsstyrkorna som fått bära bördan. Tunisien som blivit en symbol för demokrati har i processen blivit en måltavla. Attackerna kulminerade i attacken mot Bardomuseet, då två beväpnade män dödade 22 besökare i ett gisslandrama, många av de turister. Medan Tunisiska staten riktade skulden mot Uqba Ibn Nafaa, en annan radikal Islamistgrupp som tros gömma sig i bergskedjan Chaambi nära Kasserine, tog IS på sig ansvaret. Sedan dess har IS påstått sig vara bakom två andra attacker riktade mot landets säkerhetsstyrkor. Utvecklingen tros vara kopplad till grannlandet Libyen där många radikaliserade tunisier ska ha anslutit sig till IS och andra radikala grupper som slåss om makten i det oljerika landet sedan Moammar Gaddafi störtades 2011. Ansar al-Sharias band till al-Qaeda har länge varit bestridda och den tunisiska säkerhetsanalytikern Habib M. Sayah menar att gruppen för närvarande är splittrad gällande IS vs. al-Qaeda.
Många tunisier ställer sig chockade till utvecklingen och vill förklara vågen av radikalisering som en konsekvens av socioekonomiska faktorer såsom den fortsatt svåra ekonomiska situationen för många tunisier liksom bristen av framtidshopp för många ungdomar. I Kasserine, nära Chaambi berget med Uqba Ibn Nafaa, förklarar dokumentärfilmaren Mohamed Nejibrhimi att radikala islamister når ut till stadens unga genom social medier, framförallt Facebook och Skype och kan ibland erbjuda mycket pengar. Har man inget att förlora är risken att man dras med, säger Nejibrhimi.
Terrorism är något nytt här, förklarar en polis i grannstaden Sidi Bouzid, där protesterna som skulle leda till den demokratiska revoltvågen, startade. Ironiskt nog beräknas ett relativt högt antal jihadister komma just härifrån och staden, liksom många andra platser i landet, har kämpat mot radikalisering. De flesta ungdomar som jag talar med här känner åtminstone en person som försvunnit för jihad. Men det är inte riktig jihad, förklarar 17-årige Firas Hamdruni. Enligt honom associeras, och berättigas, Syrien med Palestiniernas kamp men det är inte samma sak, menar den unga Sidi Bouzid bon utanför hans skola i mitten av staden. Polisen, som vill vara anonym på grund av säkerhetsskäl, förklarar hur han bevittnat en utveckling där barnen idag leker krigslekar där de använder sig av ord som “jihad” och “Daesh”, förklarar han oroligt.
Christine Petré
Journalist, researcher och analytiker med fokus på Mellanöstern
Lämna ett svar