Att förebygga väpnade konflikter innan de bryter ut är något världen både behöver och vill. I Lars Ingelstams översiktsartikel finns de flesta argumenten samlade. I denna kompletterande artikel lyfter Susanne Wigorts Yngvesson, docent i etik och fast medarbetare i nätmagasinet, fram några principiella och praktiska komplikationer. Vem – eller vems samvete – har rätten att avgöra om en konflikt är skadlig, och hur undviker man att ”rätten att skydda” används som förevändning för andra syften?
Det ligger i själva begreppet förebyggande att det är önskvärt. De personer eller stater som inte vill förebygga misstänks ha intresse av krig: kanske som ekonomisk kassako eller också drivs de av rent och skärt maktbegär. Jack Donnelly, amerikansk rättighetsfilosof, framhåller att det ofta är skurkstater som har invändningar mot rättighetskatalogen och förebyggande överlag, eftersom de hoppas slippa leva upp till dem. Jag delar Donnellys syn, men anser också att det finns fog för att analysera intentionerna bakom förebyggandets aktiviteter. Grundtanken med förebyggande kan ledas tillbaka till filosofer som Hobbes, Locke och Rousseau i teorierna om ett samhällskontrakt. För att samhällen av större storlek än klaner, byar eller furstendömen ska fungera behövs lagar och kontrakt som gäller inom och mellan stater. Förebyggandet bygger, åtminstone delvis, på överenskommelser som går utöver suveränitetsprincipen. I förlängningen underkänns vissa (presumtiva) handlingar som kan eskalera till möjliga väpnade konflikter. Det gäller att stoppa branden innan den bryter ut, helst innan tändstickan ens har tänts, som Jan Eliasson brukar uttrycka det.
Ansvaret att förebygga
En konflikt som starkt har kritiserats för bristen på förebyggande är katastrofen i Rwanda. Man såg tidigt varningstecknen, men när kriget och slakten väl var ett faktum så tog det på tok för lång tid innan omvärlden ingrep, vilket bland annat finns beskrivet i den så kallade Carlsson-rapporten till Säkerhetsrådet 1999. ”The international community did not prevent the genocide, nor did it stop the killing once the genocide had begun”. Så vad har världen lärt av detta? Har FN blivit klokare sedan de 2005 fick verktyget Responsibility to Protect (R2P)?. Vetenskapliga rapporter har visat att förebyggande är säkerhetspolitiskt och ekonomiskt bättre än alternativet samtidigt som ”praktiskt taget inga resurser tilldelats”, vilket Lars Ingelstam beskrev i sin artikel här på Mänsklig Säkerhet.
Ett problem när detta ska tillämpas till exempel av FN är oklarhet om vad förebyggandet egentligen innebär. Å ena sidan kanske man sätter upp sådana kriterier att Säkerhetsrådet blir handlingsförlamat. De principer för ingripande som International Commission on Intervention and State Sovereignity (ICISS) formulerade 2001 sorteras under Ansvaret att reagera, vilket bland annat innebär rättmätig orsak (just cause), rätt intention och proportionerligt ändamål. Å andra sidan ska det inte vara en lätt sak att ingripa i en stat utan att dessa kriterier är uppfyllda, vilket i praktiken innebär att man står och stampar även när branden härjar för fullt, som i Syrien, och ingen frågar efter tändstickorna längre.
Vems berättelse gäller?
Jag delar Ingelstams uppfattning att konflikter i sig inte är något som alltid ska lösas. Konflikter mellan både individer och grupper är en förutsättning för utveckling och framsteg. Det är de skadliga konflikterna som bör förebyggas. Men hur identifieras dessa? Vill man vara något vanvördig kring dessa allvarliga saker kan man tänka på mannen som letade efter sina nycklar på trottoaren sent om natten. En förbipasserande frågade vad han letade efter och mannen svarade att han hade tappat nycklarna. Var det här du tappade dem? blev följdfrågan. Nej, svarade den sökande mannen, men det är här under gatlyktan det är ljust. Nycklarna i denna berättelse motsvarar de grundläggande rättigheter som vi behöver ha för att komma in genom dörren, medan ljuset är den politik och de ekonomiska intressen som färgar vårt letande. De frågor och problem vi identifierar där i gatlyktans sken blir vägledande för förebyggandets politik. Därför är det inte oväsentligt var lampan är placerad. Det finns alltså risker med förebyggande och några har med tolkningsföreträde att göra. Vem har makten att bestämma kriterierna för vad som ska förebyggas? Och vem ska avgöra om ett förebyggande är försvarbart eller inte? Det var dessa frågor som gjorde att flera av de afrikanska staterna hade invändningar mot förebyggandets principer och verktyget R2P. Vad garanterar att förebyggande inte är ett förtäckt sätt att bedriva kolonialism?
Kontraktet och samvetena
Tanken är att de mänskliga rättigheterna tillsammans med den internationella rätten ska vara ett kontrakt av en sådan universell art att förebyggandet ska slå an en sträng hos världens samvete. I ICISS, som föregick R2P, hänvisar man till att det mänskliga samvetet kan chockeras på global nivå vid exceptionellt grova brott. Detta samvete klingar som ton även i företalet (preambeln) till den Universella Deklarationen om mänskliga rättigheter, där det talas om alla människors inneboende lika värdighet (inherent dignity).
Det finns alltså en underliggande tanke att vi alla bär på ett samvete och att detta står i samklang med de mänskliga rättigheterna. Det finns också en underliggande vision av en värld präglad av fred, rättvisa och frihet. Men hur långt bär dessa utgångspunkter? Måste de hålla i verkligheten? Eller ska vi i stället se dem som visioner vi behöver för att höja oss över vårt eget bedrövliga tillstånd av våld och förtryck? Målen om fred, rättvisa och frihet uttalas och upprepas samtidigt som till exempel Ryssland, efter att R2P använts som grund för interventionen i Libyen, har lovat att lägga in sitt veto vid varje framtida användande av principen – så länge det internationella samfundets opartiskhet inte kan garanteras. Vilket i klarspråk innebär att vi sitter med talibanskägget i brevlådan. Principen är oduglig så länge inte Ryssland ändrar sig eller vetorätten upphävs.
Bakom detta djupa politiska dilemma kan vi urskilja konturerna av två helt olika teorier om samhällskontrakt. Å ena sidan har vi Hobbes modell där kontraktet är ett nödvändigt sätt att bemästra det annars oundvikliga våldet. Mot den kan vi ställa Lockes modell i vilken frihet är den givna utgångspunkten och grunden för kontraktet. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna utformades som om Hobbes hade rätt men de måste försvaras med övertygelsen att Locke hade rätt.
Susanne Wigorts Yngvesson
Susanne är docent i etik på Teologiska högskolan i Stockholm.
Lämna ett svar