Bör säkerhetspolitiken militariseras?

Idag behandlar Riksdagen inriktningspropositionen för försvaret. Ett litet steg framåt för Försvarsmakten – och ett ganska stort steg bakåt för ett tidsenligt och modernt säkerhetstänkande. Så karaktäriserar professor Lars Ingelstam den försvarsproposition som nu lämnats till Riksdagen. Den bör inte accepteras som en slutpunkt, utan snarare markera en start på en ny säkerhetspolitisk debatt.

Huvuddragen i det kommande inriktningsbeslutet för det svenska försvaret är kända. Försvarsmaktens anslag räknas under de kommande fem åren upp (med respektive 3, 4,5, 5, 5, 5 %). Inriktningen ska vara ”ökad operativ förmåga” i krigsförbanden, och bakgrunden är ”det försämrade säkerhetspolitiska läget”. Stödet i Riksdagen är säkrat genom regeringspartierna plus M, C och KD. V och FP står utanför, av rakt motsatta skäl.

En klar politisk enighet alltså, och inte sensationellt mycket pengar. Är det värt att bråka om? Men det brukar vara klokt att läsa ”det finstilta” också. Regeringens proposition 2014/15:109 heter Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. Jag menar att de resonemang som utvecklas – och inte utvecklas – är mer anmärkningsvärda än själva förslagen.

Säkerhet och säkerhetspolitik

Ett systemfel är sedan länge inbyggt i försvarsbesluten. Först tecknas en bred bild av säkerhetsproblem på kort och lång sikt. Inför det nu aktuella försvarsbeslutet hette rapporten Vägval i en globaliserad värld, (Ds 2013:33). Där tecknas en mångdimensionell bild av globalisering, teknikutveckling, miljö och klimat, geopolitik och rustningar. Ett år senare går man direkt på Försvarsmaktens inriktning i Försvaret av Sverige, (Ds 2014:20). Alla de hot och säkerhetsproblem som inte kan mötas med militära medel lämnas obeaktade och ofinansierade.

Jag trodde att man skulle tagit något intryck av senare års debatt. Med stor auktoritet och uthållighet har Kofi Annan, Ban Ki-moon, Jan Eliasson m. fl. betonat vikten av att förebygga väpnad konflikt, och möjligheterna att göra detta. I svensk debatt har inte bara den etablerade fredsrörelsen utan flera andra röster höjts för ett bredare synsätt. Bland dem finner vi flera författare i t. ex. Bevara alliansfriheten (2014) och boken Fred, säkerhet, försvar. (Ingelstam och Mellbourn 2014).

Men det blev tvärtom. Propositionen snävar in säkerhetspolitik till att bli föga mer än militär (det enda undantaget är cyberhot och ”påverkanskampanjer”). I år har man faktiskt nästan helt strukit bort just det globala. Försvarsministern tar avstånd från det vidgade säkerhetsbegreppet: ”säkerhetspolitiken inbegriper en stor del av det breda perspektivet men inte allt” (s. 7). Det civila försvaret knyts mycket nära till det militära: stor vikt läggs vid att det kan ”bidra till Försvarsmaktens operativa förmåga” (s. 104).

Långsiktighet och planering

Att planera på lång sikt och inrikta systemet för framtiden har varit något av en paradgren för försvarssektorn. För detta fanns två huvudmotiv. Det ena var ekonomiskt: man ville förhindra att t. ex. nya flygplan skulle dyka upp som gökungar i budgetprocessen. Det andra var säkerhetspolitiskt: både vi och vår omvärld skulle veta att svenskt försvar präglades av stabilitet och genomtänkta lösningar. Försvarssektorn med Försvarets forskningsanstalt (FOA) som metodiskt ankare var under många år en förebild vad gällde långsiktig planering och framtidsbedömningar.

När det kalla krigets logik inte längre gällde togs nya initiativ. Perspektivplaner för tiden fram till 2020 utarbetades 1997-2000 och fick accept. Ett tungt element i dessa var att förbereda Försvarsmakten för internationella insatser. Detta möttes visserligen av intern kritik, men präglade verksamheten under många år. Det förra försvarsbeslutet (2009) lade fast begreppet insatsförsvar; insatsen kunde göras nära eller långt borta. Av den inriktningen finns knappast något spår i årets proposition (i själva verkat försvann den, som genom en fallucka, i januari 2013, men det är en annan historia, till stor del skapad i massmedia). Det sägs att ”omställningen till ett försvar med en större nationell tyngdpunkt ska genomföras med tillgängliga resurser”. Man flyttar över öronmärkta pengar från internationella insatser till reguljär förbandsverksamhet. Det finns några pliktskyldiga meningar om FN:s roll, men det är allt.

Försvarsministern borde förklarat denna totala vändning för Riksdagen och svenska folket. Annars blir det svårt att värja sig mot tanken att dagens planering (liksom kanske det sena 1990-talets!) i stor utsträckning styrs av en tidsanda länkad till organisationens egenintresse snarare än av sakliga motiv och säkerhetspolitiska bedömningar.

”Den operativa förmågan”

Jag påstår inte att propositionen som helhet är illa genomtänkt eller kortsiktig. De delar som bygger på militär professionalism ger ett vederhäftigt intryck. Begreppet ”tillgänglighet” lanserades i det förra försvarsbeslutet (2009) och förtydligas nu till att militära förband ska kunna vara i verksamhet inom mindre än en vecka efter höjd beredskap. En del obalanser i materielanskaffningen ska rättas till. Frågan om flera Gripen-plan (JAS 39E) skjuts på framtiden.

Detta görs proffsigt och med tydliga siffror, vilket inte är så konstigt. Försvarsmakten har gott om höga officerare med lång tjänst bakom sig, och försvarsministern har anställt en general som statssekreterare. Mitt intryck är att de militära planerarna är professionella och sakliga. Det verkar inte finnas många ”militarister” inom försvarsmakten. Sådana hittar man däremot i vissa politiska kretsar och bland mer eller mindre självutnämnda ”försvarsanalytiker”.

Elefanten i rummet 

Personalläget inom Försvarsmakten är problematiskt. Det finns för många överstar och generaler och för få soldater. Propositionen duckar inte för frågan: det finns ”betydande utmaningar och osäkerheter”. Riksdagen har tidigare fått underlag som visar att man tidigast 2019 kan nå en rimlig balans.

Däremot diskuteras inte att den omläggning som nu planeras kan förvärra problemet. I offentlig reklam för Grundläggande militär utbildning (GMU) har Försvarsmakten framställt internationell tjänst som attraktiv och medmänsklig: ungefär som ett Sida-jobb, men i gröna kläder. Det har varit relativt lätt att rekrytera soldater med sikte på utlandstjänst, men svårt att få dem att stanna efteråt. Hur lätt blir det att intressera unga människor för utbildning till ”vanlig” svensk soldat? Det är välkänt att försvarsminister Hultqvist gärna skulle ta upp värnplikten ur dess malpåse. Men hur stämmer tidsandan med ett obligatorium?

Det är oförsiktigt att i den försämrade säkerhetspolitiska situationen lita nästan helt på den militära organisationen – som dessutom har stora brister i kvalitet och omfattning. Därför bör debatten skyndsamt plocka upp alla de alternativ till en förbättrad säkerhetssituation som aktualiserats i debatten om vad som – missvisande – får heta ”säkerhetspolitik”.

Lars Ingelstam

Professor emeritus i Teknik och social förändring.

En kortare version av denna artikel har varit publicerad i Dagens Arena 29 april.