Långsiktig planering och systemanalys har varit något av en paradgren inom det militära försvaret. I dagens försvarsdebatt är detta mindre tydligt, och märks mest som en ”elefant i rummet”. Professor Arne Kaijser tecknar i denna artikel bakgrunden till denna tradition. Den representerar också en under lång tid fruktbar relation mellan försvarsforskningen och andra samhällssektorer. Hur den relationen ser ut i dag och hur den kan förändras är ett ämne som nätmagasinet kommer att återvända till.
Från operationsanalys till systemanalys till planering
Under andra världskriget rekryterade den brittiska försvarsmakten unga forskare till militära staber. Dessa ”operationsanalytiker” analyserade med statistiska metoder den pågående krigföringen i syfte att utveckla effektivare metoder för bl a ubåtsbekämpning, utformning av radarsystem, val av bombmål etc. Med inspiration från dessa brittiska OA-grupper, etablerades en liknande verksamhet i Sverige i början av 1950-talet. Några begåvade studenter fick varje år göra sin militärtjänst som ”forskningstekniker” vid militära staber handledda av både officerare och den professor som rekommenderat dem. De analyserade främst sårbarheter i försvaret (bl a påvisade de att flygbaser var mycket sårbara för plötsliga anfall) och hur man skulle kunna utnyttja befintliga vapen och resurser på effektivare sätt. Denna initiala lågbudget OA-verksamhet uppskattades av militära befälhavare och vid slutet av 1950-talet överfördes ansvaret till FOAs nyinrättade planeringsavdelning, FOA P.
Under 1950-talet ändrade OA-verksamheten gradvis karaktär, och denna gång kom inspirationen från USA och i synnerhet från Rand Corporation, det amerikanska flygvapnets think-tank. Sverige rustade upp under det kalla kriget, och det blev uppenbart att nya vapensystem behövdes. Det ledde till en dragkamp mellan försvarsgrenarna som alla framhöll betydelsen av ”sina” framtida system. FOAs generaldirektör Hugo Larsson betonade att valet av vapensystem inte fick styras av försvarsgrenarnas egenintressen, utan av övergripande analyser av vilka vapen och system som en angripare skulle kunna tänkas angripa Sverige med. Larsson fick gehör och under 1960-talet spelade FOA P:s medarbetare en nyckelroll i utvecklandet av ett nytt planeringssystem för hela försvarssektorn. Det hade fyra komponenter: breda omvärldsstudier av politiska, militära, ekonomiska och tekniska trender som låg till grund för identifiering av tänkbara angreppsfall; perspektivplaner på femton års sikt med olika försvarsstrukturer vid skilda kostnadsnivåer; planering och utformning av nya vapensystem; formulering av femåriga programplaner.
De tidiga operationsanalytikerna utgjordes till stor del matematiker och statistiker och var i hög grad kvantitativt inriktade. Men med den bredare inriktningen av försvarsplaneringen blev mer kvalitativa frågor viktiga, t ex vad olika vapensystem hade för flexibilitet och adaptabilitet i förhållande till tänkbara förändringar i potentiella angripares vapensystem. Det bidrog till en vidgad rekrytering och även ekonomer och andra samhällsvetare anställdes, t ex ekonomen Ingemar Ståhl. FOA-Ps medarbetare fick efterhand en unik ställning. De ingick inte i den militära hierarkin, men hade ändå djupa insikter om försvarsgrenarna och vapensystemen. För de tre vapengrenarnas staber var ”deras” OA-grupper värdefulla för att vässa argumenten gentemot de övriga, medan ÖB behövde operationsanalytiker för att göra övergripande bedömningar. Vid mitten av 1960-talet rekryterades ett antal medarbetare från FOA P till Försvarsdepartementet. Ledande politiker oroades över skenande kostnader för vapensystem, inte minst det nya stridsplanet Viggen, men kom ofta till korta i diskussioner med militärer. Tack vare de nya medarbetarnas insikter fick de en mycket bättre förhandlingsposition och kunde efterhand minska kostnadsökningarna.
Från militärt till civilt
Parallellt med att OA fick en växande roll i försvaret introducerades den även inom näringslivet och senare även i offentlig förvaltning. De som propagerade för civila tillämpningar hänvisade ofta till OAs framgångsrika militära tillämpningar och framhöll att OA var lika användbart för att analysera t ex införandet av nya produktionssystem i industrin. En rad storföretag inrättade planeringsavdelningar som tillämpade OA-metoder. Inom offentlig sektor kom OA att spela en särskilt framträdande roll inom sjukvårdssektorn, vilket år 1969 resulterade i etableringen av Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut, SPRI. En tidigare FOA-P medarbetare, Mårten Lagergren, spelade en nyckelroll i sammanhanget. När regeringen inrättades en nationell kommitté för att främja systemanalys, nationellt och i internationellt samarbete, utsågs FOA P:s mångårige chef Carl-Gustaf Jennergren till dess förste ordförande.
1959 bildades Svenska Operationsanalysföreningen som blev en mötesplats för militära och civila operationsanalytiker. Den anordnade årliga konferenser och bidrog även till att etablera optimeringslära och liknande ämnen vid universitet och högskolor. I mitten av 1970-talet började dock intresset för OA att falna. Den rationalistiska och kvantitativa grundhållningen i OA ifrågasattes allt starkare i samband med att rekordårens tillväxt ersattes av energikriser, miljöproblem och ekonomisk stagnation. Dessa oväntade och genomgripande samhällsförändringar försköt stället intresset mot en ny typ av analys som kom att kallas framtidsstudier.
Framtiden och systemanalysen
Ett första initiativ till ett halvstatligt framtidsstudieinstitut togs av IVA med stöd av näringslivet år 1969. Men den socialdemokratiska regeringen var inte intresserad utan tillsatte 1971 en statlig utredning under Alva Myrdals ledning. Detta resulterade några år senare i etableringen av Sekretariatet för framtidsstudier, som inlemmades i statsministerns eget kansli och därmed tilldelades en central roll i statsförvaltningen. Chef för sekretariatet blev matematikprofessorn Lars Ingelstam som hade varit sekreterare i den Myrdalska utredningen. Han var delvis skolad inom FOAs planeringsavdelning och rekryterade flera medarbetare därifrån. Det nya sekretariatet kan därför ses som en slags förlängning av den militära planeringstraditionen.
Sekretariatet för framtidsstudier initierade ett antal breda studier om Sveriges omvärldsberoenden, framtida arbetsliv m m. En studie om Sveriges framtida energiförsörjning med titeln ”Sol eller Uran” fick ett stort genomslag och blev tämligen kontroversiell. Det visade sig svårt att inhysa politiskt laddade framtidsstudier statsministerns kansli, och sekretariatet flyttades snart över till utbildningsdepartementet. Tio år senare ombildades sekretariatet till ett mer fristående institut.
Har framtiden en framtid?
Den tydligaste kontinuiteten inom framtidsstudieområdet representeras av Institutet för framtidsstudier. Det har en mer akademisk prägel än vad Sekretariatet för framtidsstudier hade och profilen på verksamheten varierar med vem som är dess VD. Efter att ha letts av historiker, statsvetare och sociologer har det idag en filosof som chef. Samtidigt har regeringen utsett en framtidsminister Kristina Persson (som arbetade ett par år under 1970-talet på Sekretariatet för framtidsstudier).
Än idag fortsätter den OA-verksamhet som initierades inom försvaret i början av 1950-talet. Den tydligaste kontinuiteten finns i FOIs avdelning för försvarsanalys som har vidgat sin intressesfär till att omfatta säkerhet i en bredare mening, inkluderande miljö och infrastruktur. Det innebär att uppdragsgivarna kommer från andra samhällssektorer än enbart försvaret och även innefattar näringslivet. Men traditionen att analytiker placeras ut hos uppdragsgivarna för att direkt stödja olika studie- och planeringsarbeten lever kvar.
Det finns all anledning att uppmärksamma hur långsiktighet, systemanalys och framtidsstudier utvecklas, inte minst inom området säkerhet och försvar. Det var där det började…
Arne Kaijser
Professor i teknikhistoria, Kungliga Tekniska Högskolan
Lämna ett svar