Förstärk människors möjlighet att hävda sina rättigheter!

Mänsklig säkerhet och mänskliga rättigheter hänger oupplösligt samman: utan respekt för alla mänskliga rättigheter kommer vi aldrig lyckas minska det strukturella våld som skapar fattigdom och konflikter. I denna artikel hävdar Lena Klevenås, debattör och före detta riksdagsledamot, att det är hög tid för Sverige att skriva under det så kallade tilläggsprotokollet till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna. Detta är inte någon marginell fråga inom Sveriges globalt orienterade säkerhetspolitik, då protokollet ger miljoner människor ett bra verktyg för att kunna hävda sina rättigheter.

Tilläggsprotokollet innebär en individuell klagomöjlighet inom FN-systemet när möjligheterna till prövning inom de inhemska rättsliga systemen är uttömda. Denna möjlighet har tills för två år sedan saknats för ESK-konventionen till skillnad mot konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. För denna fanns en sådan uppföljningsmekanism på plats redan från början. Sverige bör erkänna att de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna har samma dignitet som de medborgerliga och politiska.

Historien

FN:s medlemsstater enades 1948 om att anta en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den var och är fortfarande ett fantastiskt dokument, men är just bara en allmän förklaring. Hur skulle efterlevnaden regleras i praktiken? Diskussionerna startade direkt och man beslöt att utarbeta en konvention, ett juridiskt bindande avtal, där medlemsstaterna skulle göra åtaganden som FN kunde följa upp. Men under det kalla kriget blev det omöjligt att skapa en enda konvention för alla mänskliga rättigheter. Länderna i Väst tyckte att vissa rättigheter var viktigare än andra och länderna i öst tyckte detsamma – fast tvärtom. Väst betonade de medborgerliga och politiska rättigheterna, som demokrati och yttrandefrihet, medan länderna i öst lyfte fram de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, som mat, bostad, arbete, utbildning, hälsa. Till slut blev det två konventioner, ICCPR, International Covenant on Civil and Political Rights och ICESCR, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights. Båda konventionerna antogs av FN 1966 och trädde i kraft 1976. Sverige anslöt sig till båda.

Lika rättigheter – i praktiken

Denna uppdelning var olycklig på så sätt att många ansåg att den ena konventionen var viktigare än den andra och att vissa mänskliga rättigheter stod över de andra. Inte förrän vid FN-toppmötet i Wien 1993 om Mänskliga rättigheter fastställdes slutgiltigt att de båda konventionerna var likvärdiga och ömsesidigt stödjande: att alla mänskliga rättigheter gäller alla överallt. De mänskliga rättigheternas odelbarhet erkänns i dag av de flesta stater och internationella organisationer, men tills nyligen har det alltså inte funnits någon uppföljningsmekanism till den ena, ICESCR.

Många organisationer har i decennier arbetat för att rätta till denna skevhet. En intressant global människorättsorganisation är Fian International – Food First Information and Action Network – som fokuserar på mat som en mänsklig rättighet. Den bildades 1986 i Heidelberg i Tyskland av en Amnestygrupp, som lagt märke till att de politiska fångar de arbetade med nästan alltid var människor som hamnat i fängelse för att de försvarat sin rätt att försörja sig. Ofta var det småbönder som blivit bortkörda från sina marker.

Fian insåg snart att det saknades ett verktyg för att hävda rätten till mat. Det fanns ingen möjlighet att klaga inom FN-systemet för t. ex. en mor med svältande barn på att deras mänskliga rättigheter kränkts. Detta trots att landet hon bodde i hade undertecknat konventionen och därmed åtagit sig att skydda, respektera och i sista hand tillgodose hennes och barnens rättigheter. I över tjugo år har Fian International och dess nationella avdelningar världen över samlat exempel på den här typen av kränkningar och arbetat för att den mänskliga rätten till mat ska respekteras. Flera framgångsrika fall i detta arbete finns redovisade.

Tillsammans med andra MR-organisationer och kyrkor uppnådde de målet om ett tilläggsprotokoll till ICESCR. Det antogs i FN 2008 och trädde i kraft för två år sedan, 5 maj 2013. Amnesty International har blivit allt mer aktiv i detta arbete och driver nu bl. a. kampanjen: ”Mänskliga rättigheter gäller alla överallt”. Fonden för mänskliga rättighets driver tillsammans med Fian och Amnesty kravet att Sverige måste skriva under.

Sveriges inställning

Sverige har sedan länge ställt sig bakom principen att de olika MR-konventionerna är ömsesidigt stödjande och likvärdiga, och att de mänskliga rättigheterna gäller alla människor överallt. Det är lika viktigt att staten uppfyller sina åtaganden när det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna som när det gäller de ekonomiska, sociala och kulturella. När det gäller den första typen av rättigheter finns det ett alltså tilläggsprotokoll som ger individer och grupper klagorätt på sina regeringar, när alla nationella möjligheter är uttömda, men när det gäller det nya tilläggsprotokollet till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (som trädde i kraft 2013) har Sverige ännu inte signerat. Tjugo stater har nu både signerat och ratificerat. Under 2015 har t. ex. Luxemburg, Italien och Frankrike tillkommit.

Alliansregeringen drog inga slutsatser av rättighetsperspektivet vad gäller de ekonomiska och sociala mänskliga rättigheterna. Förre utrikesministern Carl Bildt ville inte att Sverige skulle signera. Det finns andra vägar att minska fattigdom och svält hävdade man, trots att de senaste tjugo årens ansträngningar inte lyckats minska antalet svältande och hemlösa.

Det nya tilläggsprotokollet är en gudagåva till fattiga, inte minst fattiga kvinnor. Mänskliga rättigheter är inte bara vackra ord. De är de mest effektiva sättet att skapa stabila och fredliga samhällen. Det är lika viktigt med utbildning, hälsa och rent vatten som yttrandefrihet och rätt till privatliv. Att respektera människors ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ger fördelar för alla. Genom tilläggsprotokollets uppföljningsmekanism skulle människor i prekära situationer världen över få bättre möjligheter att få sina rättigheter respekterade i sina hemländer. Nationer blomstrar när de bygger institutioner som stärker människors möjligheter att utkräva sina rättigheter, så att varje individ kan utvecklas politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. När alla inkluderas stärks tilliten i samhället och motståndskraften mot extremism och våld ökar.

Det är dags att den rödgröna, feministiska regeringen inser vilka möjligheter en individuell klagorätt skulle kunna ha för människor i länder där välfärden är bristfällig eller helt saknas. Rättighetsperspektivet skulle sätta nödvändig press på de EU-länder och biståndsländer som struntar i sina egna fattiga invånare. De flesta länder har undertecknat ESK-konventionen och har därmed skyldighet att skydda och respektera alla sina invånare.

Sverige bör fullt ut erkänna att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna har samma dignitet som de medborgerliga och politiska och snarast signera (och ratificera) detta tilläggsprotokoll – som ett led i att skapa en fredligare värld. 2016 inträffar 50-årsdagen av de två första stora FN-konventionerna om mänskliga rättigheter. Då, senast, bör Sverige ha ställt upp för dessa båda fullt ut.

Lena Klevenås

Rikdagsledamot (S) 1991-1998, numera politiskt engagerad i MP som lokalpolitiker (i Alingsås) och opinionsbildare; ordförande för Fian Sverige 2008- 2011.