De senaste månaderna har det talats om att IS håller på att etablera sig på nya platser utanför Syrien och Irak. Ett av de områden som pekas ut är palestinska Gazaremsan. Björn Brenner, mellanösternforskare vid Försvarshögskolan, har i sin senaste forskning intervjuat ett flertal jihadister i Gaza och ger här en färsk lägesrapport.
Spekulationerna kring IS ankomst till Gaza har föranletts av en serie bombattentat som skakat den palestinska enklaven den senaste tiden. Bomberna har uppenbart varit riktade mot Hamas och den styrande islamiströrelsen har i sin tur givit Gazas regimfientliga jihadister skulden. Jihadisterna i Gaza motsätter sig Hamas och dess styre eftersom de menar att Hamas är berusade av sin maktställning och inte längre följer den rättrogna islamiska vägen. Den kritik som Hamas nu får utstå från dessa mindre men växande antal jihadistgrupper kan liknas vid vad Hamas själva tidigare anklagade Fatah för, nämligen att ge upp kampen mot Israel och strävan mot en självständig palestinsk stat.
Jihadister bombar säkerhetshögkvarter
De ökande spänningarna mellan Hamas och Gazas jihadister nådde en ny kulmen härom veckan när en av jihadistgrupperna lyckades placera ut och detonera en bomb vid Hamas säkerhetshögkvarter i Gaza City. Några dagar senare lyckades jihadisterna också bomba ett fäste för Hamas militära gren Qassambrigaderna i staden Khan Younis på södra Gazaremsan. Även om Hamas inte led några större förluster vare sig numerärt eller materiellt är läget ändå närmast pinsamt för de islamistiska makthavarna. Att bombattentaten kunnat genomföras utan att myndigheterna förmått att hindra dessa har stor symbolisk betydelse för bilden av vem som egentligen bestämmer i Gaza. Attentaten sänder kraftfulla signaler om att Hamas håller på att försvagas och kanske till och med kan tvingas ned på knä om försöken fortsätter. Och inte helt oväntat kan det nu i attentatens kölvatten i sociala medier noteras en tydlig ökning av mängden inlägg bland Gazas jihadister. De ger där utryck för ett stärkt självförtroende och manar till fler attacker mot Hamas.
Eftersom Gaza-jihadisternas aktiviteter gentemot Hamas tydligt tilltagit de senaste månaderna kan man undra vad orsakerna är till denna ökade konfrontationsvilja. Jihadisterna har funnits i Gaza i över tio år och Hamas har lyckats hålla dem i schack under hela den tiden. Det faktum att dessa jihadister, som på sin höjd består av ett par tusen medlemmar, nu vågar sätta sig upp mot Hamas på ett mer offensivt sätt tyder på att någon förändring är på väg att ske. En rimlig förklaring, bland andra tänkbara, är att dessa lokala jihadistgrupper nu lyckats etablera operationell kontakt med andra terrorgrupper utanför Gaza såsom IS. Det finns också flera konkreta tecken som pekar i denna riktning. Ett första sådant orostecken uppstod i samband med attackerna mot Charlie Hebdo i Paris då hundratals jihadister i södra Gaza gick man ur huse och demonstrerade till stöd för IS. Ett annat ännu mer oroande tecken var i samband med de senaste bombattackerna mot Hamas, då en hitintills okänd Gaza-baserad jihadistgrupp gav sig tillkänna via Internet. Gruppen, som tagit sig namnet ”Ansar al-Dawla al-Islamiyya” (Anhängarna till Islamiska staten), hotade med attentat riktade direkt mot personer i Hamas ledarskikt om inte de av deras medlemmar som sitter i Hamas fängelser skulle släppas omgående.
God grogrund för jihadism efter förra sommarens krig
Det står helt klart att det finns många människor i Gaza idag som radikaliserats bortom Hamas national-islamistiska ideologi. Frågan är dock om dessa också har en vilja – och framför allt tillräcklig kapacitet – att ansluta sig till IS. Redan för tio år sedan genomfördes en studie som visade att mer än hälften av Gazaborna ansåg att dåtidens motsvarighet till IS, al-Qaida, hade delvis legitima skäl för sin våldsutövning. Resultatet är i och för sig inte särkskilt anmärkningsvärt utan måste ses i jämförelse med de andra länder som då också studerades, bland andra Jordanien, Syrien, Libanon och Egypten. Även där var det förvånande många som uttryckte sympati för al-Qaida – men det var flest i de palestinska områdena. Av detta kan man förstå att radikaliseringen av just palestinierna, särskilt Gazaborna, redan för ett decennium sedan gått längre än på de flesta andra platser i regionen. De förhållanden som då angavs som förklaringar till denna radikalisering – samhällelig oordning, avsaknad av ett enat politiskt ledarskap, brist på utsikter om ett fredsavtal med Israel, känslor av hopplöshet inför framtiden – har sedan dess bara blivit värre. Den gången för tio år sedan reagerade majoriteten av palestinierna genom att överge Fatah i de då stundande parlamentsvalen. Fatah, ansåg man, hade korrumperats och misslyckats med sin uppgift och istället valdes Hamas att företräda folket. Men sedan dess har även alternativet Hamas tappat sitt stöd, av ungefär samma anledningar som föregångaren gjorde. I den bemärkelsen är idag Hamas det nya Fatah.
Säkerhetsläget i Gaza försämras nu på nytt och det finns praktiskt taget inga utsikter inom överskådlig tid för vare sig nya parlamentsval eller någon återförening mellan Fatah och Hamas, än mindre för tillkomsten av en palestinsk stat fullt ut. Härutöver ligger stora delar av Gaza i ruiner efter förra sommarens krig och internationella organisationer varnar för en förestående humanitär katastrof. Det hopplösa politiska läget och de svåra levnadsförhållandena utgör tillsammans starka katalysatorer för en djupare radikalisering. Först misslyckades Fatah och då vandrade palestiniernas väljarstöd över till det radikalare alternativet Hamas. Nu misslyckas Hamas på samma sätt och mångas sympatier riskerar att vandra vidare till ett ännu mer radikalt alternativ. Palestinierna söker efter en ny stark kraft med ambition att skapa ordning i rådande kaos, en kraft som vågar stå upp mot ockupationsmakten och återupprätta vad man uppfattar vara folkets förlorade heder. Om inte heller Hamas, likt Fatah, klarar av att göra detta så återstår i nuläget inte så mycket annat än ett ännu mer radikalt alternativ – jihadisterna.
De lokala jihadistgrupperna sympatiserar med IS
Alltsedan Hamas bytte strategi till att delta i den parlamentariska processen har det stått en strid ström av avhoppare från islamiströrelsen över till de lokala jihadistgrupperna. Många Hamasanhängare har haft svårt att hänga med i svängarna om hur man under flera decennier först anklagat Fatah och den palestinska myndigheten för landsförräderi i och med Osloavtalen och sedan plötsligt ska börja omfamna detta system istället. Avhopparna fångas skickligt upp av ett antal mindre jihadistgrupper där medlemmarnas enda egentliga gemensamma nämnare är att motarbeta Hamas och föra den väpnade kampen mot Israel vidare. Jihadistgrupperna har också det gemensamt att de inte längre ser Israel som den enda fienden utan anser att i princip alla icke-muslimer och icke-islamiska stater är roten till allt ont. Gruppernas ledare utrycker avsky inför det ”korrumperade Hamas” och framhåller istället IS idé om att ta makten med våld för att etablera ett världsomspännande islamiskt kalifat. Gaza-jihadisternas sympatier med IS uttalas helt öppet, i såväl chatfora på Internet som direkt i intervjuer med dem. På Twitter prisar jihadisterna IS framfart i Syrien och Irak och utrycker en önskan om att få hjälpa till med byggandet av det islamiska kalifatet. På så sätt, rent ideologiskt, finns IS redan i Gaza.
Gaza-jihadisternas kärlek till IS verkar dock ännu vara relativt obesvarad. I intervjuer berättar unga jihadister i Gaza om hur de sitter och söker på Internet för att försöka lära sig mer om vad IS ideologi egentligen innebär. De hittar inspelningar på YouTube från IS i Raqqa som de lyssnar på och lånar sedan idéer därifrån till de egna predikningarna i Gaza. När nyanlända Hamasavhoppare kommer till jihadistgrupperna och ska bli ”en i gänget” söker de på Internet för att hitta ”tuffa” jihad-klingande namn som de kan börja kalla sig istället för sina vanliga. Även nya namnförslag till grupperna söks online (kontinuerliga namnbyten är del av taktiken) och man strävar efter att efterlikna mer kända och skräckinjagande grupper. Ett målande exempel är blott 17-årige ”Abu Osama” som leder gruppen ”Palestinas talibaner”. Man kan inte bortse från att man som intervjuare får ett något amatörmässigt intryck av dessa individer.
Även om de unga Gazabor som anslutit sig till jihadistgrupperna har en uttalad längtan efter IS är de trots allt noga med att påpeka att de dock skiljer sig från IS i vissa avseenden. Detta gäller särskilt i fråga om vilka individer som ska betraktas som tillåtna mål för attacker. Gaza-jihadisterna återkommer ofta till att IS ibland är ”alltför extremt” i tolkningen av vad som ska utgöra tillåtna mål. Medan jihadisterna säger sig stå helt bakom IS fundamentalistiska tolkning av Koranen, tycker de inte om attacker som riktar sig mot publika miljöer såsom t. ex. marknader där kvinnor och barn kan bli skadade. När Gaza-jihadisterna väljer mål för sina attentat påpekar de att de är mer ”försiktiga” och försöker undvika att skada oskyldiga. En jihadistledare framhåller t. ex. att om dennes grupp uppmärksammar ett ”icke-islamiskt” kafé varnas alltid kaféägaren först och får möjlighet att utrymma stället innan det bombas. Resonemangen som sådana är naturligtvis absurda men de tyder på att Gaza-jihadisterna inte har den fulla ideologiska övertygelsen som krävs för en anslutning till IS. Ett annat sätt att utrycka det är att Gaza-jihadisterna helt enkelt ännu inte har radikaliserats till samma grad som IS-krigarna.
Ännu inget IS i Gaza – åtminstone inte i operativ mening
För att kunna besvara frågan om Islamiska staten verkligen har kommit till Gazaremsan måste man samtidigt nämna vilka komponenter som i så fall behöver ha hamnat på plats. Den första och mest grundläggande av dessa är naturligtvis att jihadistgrupperna delar IS ideologi som sådan, men även att de väljer att kalla sig IS. I fallet Gaza sympatiserar jihadisterna visserligen med IS idéer om att bilda ett islamiskt kalifat men gör ändå vissa reservationer i fråga om vilka som kan utgöra tillåtna mål för deras våldsutövning. En andra komponent är att det också ska finnas en reell social interaktion och kontakt mellan IS ledarskap i Raqqa och jihadisterna i Gaza. Sådana kontakter förekommer i och för sig mellan Gaza-jihadisterna och några av IS andliga ledare men den interaktionen verkar nästan uteslutande pågå i form av frågor och svar på jihadistiska chatfora. Det kan således inte anses handla om ledning – eller ens handledning – av Gazas jihadister direkt från Raqqa i någon operativ mening.
Den tredje och mest avgörande komponenten är även frågan om det finns någon finansiell koppling mellan jihadistgrupperna i Gaza och IS i Syrien och Irak. Denna komponent är i sin tur nära kopplad till förekomsten av social interaktion dem emellan. IS skulle inte betala ut pengar till någon okänd grupp utan att kunna utöva viss kontroll över vilka operationer som denna utför. Dessutom har numera elektroniska banköverföringar blivit svåra att genomföra när det gäller terrorrelaterad verksamhet. I de flesta fall krävs istället ett direkt överlämnande av sedelbuntar via kurirer. Tidigare möjliggjorde tunnlarna mellan Egypten och Gaza sådan kurirverksamhet, men nu när de flesta tunnlarna är raserade har den möjligheten också begränsats avsevärt. När man ställer frågan direkt till Gaza-jihadisterna vem som egentligen finansierar dem blir deras svar oftast undvikande. I den mån de har några pengar alls sägs dessa komma från lokala finansiärer inne på Gazaremsan som delar den negativa synen på Hamas. Mestadels, säger de, är det dock skralt i kassan och man får ta pengar från de egna familjernas hushållsbesparingar.
Sammantaget måste det konstateras att inte någon av de tre komponenterna existerar fullt ut i Gaza, i nuläget. Visst kan det vara fråga om utlagda dimridåer i syfte att förvilla betraktaren men Gaza-jihadisterna hade inte själva varit intresserade av att förneka en närmare koppling till IS om det hade funnits någon sådan, tvärtom. Vid en närstudie av Gaza-jihadisterna framträder istället skillnaderna till IS allt tydligare. Det är bland annat deras tolkning av vem fienden är som skiljer sig åt och är snävare än den IS gör. Gaza-jihadisterna bottnar inte heller sin våldsbejakande extremism i samma nationslösa ideologiska grunder som IS, utan snarare i sin avgrundsdjupa besvikelse på Hamas. Man kan således säga att Gazas jihadister är mer anti-Hamas än vad de är pro-IS.
De karaktärsdrag som framträder allra tydligast är Gaza-jihadisternas amatörmässighet och naivism. Vad de kan om IS har de mestadels lärt sig via sökningar på Internet eller hört av bekanta. Det finns visserligen en del Gazabor som rest och stridit för IS i Syrien men få av dem har någonsin återvänt hem igen. De stridande i Syrien har kunnat ringa hem till sina bröder i Gaza och berätta om IS men det har sällan lett till att några operativa kontakter förmedlats vidare och etablerats. Bristen på uppfyllnad av de tre komponenterna tyder på att det operationellt sett inte finns något IS i Gaza ännu. Det behöver dock inte alls betyda att IS inte kan etablera sig där längre fram. De svåra förhållanden som nu råder, såväl politiska som humanitära, är de mest gynnsamma man kan tänka sig för att radikalisera fler Gazabor. Det är främst den utbredda känslan av hopplöshet inför framtiden som driver på radikaliseringen. Oavsett om det är en medveten strategi från IS sida eller inte har processen för en etablering i Gaza redan börjat.
Björn Brenner
Björn Brenner är Mellanösternforskare vid Försvarshögskolan med ämnesfokus israelisk och palestinsk politik. Han disputerade tidigare i år vid Göteborgs universitet med avhandlingen Islamist governance Hamas style: Readings from the Palestinian experiment in Islamic democracy (2015).
Lämna ett svar