Politik som vapen

Även under Sovjetunionens tid fanns vilja och möjligheter att tränga bakom misstro och fiendebilder. Med utgångspunkt i material från nyckelpersoner på båda sidor av järnridån visar Pierre Schori, tidigare bland annat biståndsminister och FN-ambassadör, hur principerna om en förtroendeskapande ”Ostpolitik” och gemensam säkerhet skulle kunna bidra till en alleuropeisk fredsordning, innefattande Ryssland.

Vem kunde ana att den blide mustaschprydde mannen som stod vid Gorbatjovs sida under Ingvar Carlssons besök i Moskva i april 1986 skulle skapa sensation med sina dagböcker mer än ett kvarts sekel senare?

I maj 2013 publicerade forskningscentret National Security Archive i Washington utdrag ur Anatoly S. Tjernajevs dagböcker från hans tid som vice ordförande i Centralkommitténs internationella avdelning och Gorbatjovs rådgivare 1986-91. Dagböckerna mottogs med intresse och uppskattning av amerikanska Rysslandsexperter. Tjernajev skildrar bland annat debatten 1973 om Kremls strategi mot Väst och ger samtidigt unika och skoningslösa porträtt av de ledande personerna i kommunistpartiet.

Han kritiserar skarpt Brezjnev (Sovjetunionens ledare 1964-1982) för hans ”primitiva och pompösa” stil, hans oförmåga att uttrycka sig och hans förstelnade ideologiska dogmer. Men han framställer också generalsekreteraren som en envis förkämpe för fred och avspänning med Väst och kapabel att föra en sansad realpolitik.

Brezjnev drevs enligt Tjernajev av två oförenliga önskemål: att bevara det sovjetiska systemet intakt och att samarbeta med Väst för att förhindra ett världskrig och utveckla handel och investeringar.

I sin dagbok beskriver Tjernajev hur politbyråns chefsideolog Michail Suslov och Vetenskapsakademins Sergej Trapeznikov hävdade att avspänningspolitiken inte ändrade karaktären på den internationella klasskampen. De var också motståndare till varje närmande till Väst.

Premiärministern Aleksej Kosygin beskrivs positivt för sin uppriktighet om det ekonomiska läget. I ett möte i april 1973 tog han bladet från munnen inför sina regeringskolleger: ”Två tredjedelar av våra lån går till Kuba, Vietnam och Mongoliet; vapen och utrustning till u-länderna utgör 25 procent av vår exports värde; två tredjedelar av våra ekonomiska band är med socialistländerna”.

Under året följde sedan en fascinerande diskussion om den ryska förhandlingspositionen i Helsingforsprocessen (ESK) särskilt när det gällde förhandlingarna inom den tredje korgen, dvs. frågorna om fri rörlighet och mänskliga rättigheter i Europa. Tjernajevs kolleger i den internationella avdelningen ansåg att det låg i Sovjets intresse att begränsa ESK till säkerhet och erkännande av DDR. Men européerna, inklusive de västeuropeiska kommunistpartierna, pressade sina sovjetiska motparter att också inkludera skrivningar om respekt för de mänskliga rättigheterna.

Tjernajev skildrar hur somliga medlemmar av Centralkommittén redan då förstod faran med den tredje korgen, och att denna kunde användas av västliga regeringar och dissidenter för att utmana Sovjetsystemet.

Här vann Brejznevs starka ställningstagande för avspänning och samarbete med de kapitalistiska demokratierna över de onda aningar som hökarna i Kreml hyste. Det visade sig senare att deras oro var högst befogad.

PS. Den 25 maj 2015, på sin 94-årsdag, släppte Tjernajev den tionde omgången av sina privata anteckningar från diskussionerna i den innersta sovjetiska maktsfären under perioden 1975-1991

”Ostpolitik” och trojkan som underminerade sovjetkommunismen

Sett från andra hållet – demokratierna i Väst – var det alltså riktigt att föra en politik som gradvis underminerade Sovjetunionen och Berlinmuren. Dess fundament var en principfast dialog om mänskliga rättigheter, en balanserad ömsesidig nedrustning och utökad handel. En sådan ”Ostpolitik” initierades av Willy Brandt och stöddes av hans vänner Bruno Kreisky och Olof Palme.

Trojkan Brandt/Kreisky/Palme kom att spela en stor positiv roll under det kalla kriget. De kombinerade sitt mod och politiska risktagande med visioner och konkreta förslag om ett framtida Europa utan murar och kapprustning.

Den österrikiske juden Kreisky flydde undan nazismen och utnyttjade efter Sverigeåren sina erfarenheter från svensk kooperation och samhällsbygge som förbundskansler i Österrike. Kreisky blev den första europeiske ledaren att öppna upp för konstruktiva relationer med PLO och Arafat.

Brandt deltog under inbördeskriget i Spanien på 1930-talet som frivillig i kampen mot Francos fascistregim. För sitt motstånd mot Hitler jagades han i exil av Gestapo. Till Brandts storartade civilkurage kommer hans framgångsrika fredspolitik.

Som nyvald västtysk förbundskansler reste han i december 1970 reste socialdemokraten Willy Brant till Warszawa för att 25 år efter andra världskrigets slut erkänna folkrepubliken Polens gränser. I Polen hade över 16 procent av befolkningen dödats under kriget. Brandt undertecknade gränsfördraget i Warszawa den 7 december trots högljudda protester från högeroppositionen i Västtyskland.

I samband med besöket i Warszawa deltog han vid en ceremoniell kransnedläggning vid monumentet till minne av det judiska upproret i Warszawas getto 1943. I sina memoarer skriver Brandt: ”Jag har många gånger blivit tillfrågad hur det kom sig att jag knäföll. Var det kanske planerat? Nej, det var det inte… Vid den tyska historiens avgrund och under bördan av de miljoner som mördats gjorde jag vad människor gör när orden inte räcker. Jag kan inte förklara det bättre än den journalist som skrev: ’Så knäfaller han, han som inte har anledning att göra det, för alla dem som har anledning att göra det men som inte knäfaller’.”

En opinionsundersökning några dagar senare visade att 48 procent av västtyskarna var mycket kritiska mot knäfallet som sågs som en överdriven gest av undfallenhet. 1971 tilldelades Brandt Nobels fredspris för sin avspänningspolitik mot öst, inklusive erkännandet av Polens gränser.

Dessa tre politiska ledare inledde också en unik brevväxling, som inte bara är ett intressant dokument om 1970-talets debatt, den är också ett uttryck för deras ideologiska klarhet och politiska framsynthet. I diskussionerna och brevväxlingarna lyfte de fram sådant som först senare visat sin politiska sprängkraft: den arabiska oljan, miljökrisen och den oerhörda fara det innebär att tvinga in människor i autoritära system.

Gemensam säkerhet

Olof Palme kompletterade Brandts östpolitik och östdiplomati med en handfast nedrustningsagenda. Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, Palmekommissionen, lanserade begreppet ”gemensam säkerhet” under åren 1980-82. Tanken bakom den gemensamma säkerheten var lika enkel som självklar: fortsatt kapprustning leder förr eller senare till en ödesdiger urladdning. I stället för propagandakrig och utplacering av än fler massförstörelsevapen i Europa borde Moskva och Washington sätta sig ned för att diskutera nedrustning.

De som i väst trodde på att Sovjetunionen skulle drivas till ekonomiskt sammanbrott av kapprustningen, hade föga förståelse för Palmekommissionens förslag. Dessa gällde kärnvapenfria zoner, tillbakadragande av vapensystem i gränsområdena mellan öst och väst och andra förtroendeskapande åtgärder samt konkreta planer på ömsesidiga nedskärningar i balanserade och kontrollbara former.

Även i Sverige var fredstrevare riktade mot öst kontroversiella. Högerpolitiker anklagade Palme för att omfatta ”en kaskad av illa underbyggda och alltmer reservationslösa omfamningar av sovjetiska paradtankar” och att vara ”en naivare kopia av Neville Chamberlain”.

Lärdomarna

Tjernajev vittnar om att avspänningslinjens folk i Kreml bekämpades av en grupp fanatiska och farliga maktmänniskor fångade i en fatalistisk vrångbild av Sovjetväldet och världen. Det hade kanske inte gått att betvinga denna hårda kärna, om det inte i väst hade funnits en grupp framsynta politiker som drev linjen om ömsesidig nedrustning och även accepterade att det fanns legitima ryska säkerhetsintressen.

Utan Brandts ”Ostpolitik” (och de näraliggande initiativ som berörts ovan) hade inte Brezjnev kunnat övertygas om att ta strid för sin mjukare ”Västpolitik”, vilken i sin tur banade väg för Gorbatjov och hans ”perestrojka”. Hade Sovjet bara haft Reagans och Thatchers konfrontativa kapprustningslinje som motpart, hade världen kommit allt närmare avgrunden.

Här finns gott om lärdomar att hämta i tider då överdrivna fiendebilder och monolitiska hot mot den västerländska civilisationen frammanas, och då militära lösningar ses som effektivare än politiska.

Efterlyses: en ny Ostpolitik och gemensam säkerhet

Efter intensiva förhandlingar som pågick från sommaren 1973 till sommaren 1975, då Finlands president Kekkonen framstod som ”brobyggare mellan öst och väst”, med deltagande av alla europeiska stats- och regeringschefer, utom Albaniens, för att tillsammans med Kanada och USA signera den så kallade Slutakten. Med Slutakten fastställdes ”slutligen” Europas gränser och freden efter andra världskriget. Det var i varje fall deltagarnas mening.

Men särskilt skrivningarna om gränsernas okränkbarhet och mänskliga rättigheter utsattes för kritik av dissidentgrupper, som inte trodde på Sovjetstatens åtagande. Paragraferna bidrog emellertid till bildandet av oppositionsrörelserna Solidaritet i Polen, Charta 77 i Tjeckoslovakien och Helsingforskommittéer för mänskliga rättigheter i många länder, inklusive i öst. Dokumentet blev därigenom embryot till upplösningen av kommunistblocket från 1989 efter Berlinmurens fall.

Målet: en alleuropeisk fredsordning inkluderande Ryssland

Den senaste tidens utveckling, 40 år efter Helsingfors-konferensen, framför allt i Ukraina, visar tydligt att Europa behöver ett säkerhetspolitiskt omtag.

Inriktningen i en sådan alternativ politik idag kan delvis hämtas ur Helsingforsprocessen. Den innefattade en katalog av politiska och militära frågor som territoriell integritet, gränsernas okränkbarhet, fredlig lösning av konflikter, förtroendeskapande åtgärder på det militära området, handel och vetenskapligt samarbete, mänskliga rättigheter, frihet att emigrera, familjeåterförening, kulturellt utbyte och pressfrihet.

Om det gick att under kalla krigets gastkramning få till stånd både samtal och resultat, borde det också gå i dag, om den politiska viljan mobiliseras. Då som nu finns här ett utrymme för länder som inte är uppbundna i militärallianser.

”Säkerhet så mycket som behövs, samarbete så långt möjligt”, borde vara principen för EU:s Rysslandspolitik, sammanfattar den tyske veteranpolitikern Karsten Voigt. Målet får dock aldrig släppas ur sikte: en alleuropeisk fredsordning som inkluderar Ryssland.

Att utvidga det militära samarbetet med Nato och samtidigt avstå från en dialog med Moskva är ingen väg framåt, allra minst för Sverige. Även när det kalla kriget var som frostigast, vinnlade vi oss om en återkommande dialog med den ryska regimen, liksom med den amerikanska.

Med en principfast agenda i bagaget kan vi vinna insikter och förmedla vår politik: Därigenom ökar möjligheterna för att våra nationella intressen respekteras.

Statsministern blev av en reporter tillfrågad om vad som behövdes efter alla uppgifter om eventuella ubåtar i svenska vatten. Stefan Löfven svarade (DN 21/10/14): ”Det som Olof Palme en gång pratade om, en gemensam säkerhet. Då krävs en förtroendefull dialog, inte misstro”.

Just det!

Pierre Schori

Pierre Schori var tidigare biståndsminister och FN-ambassadör.